LindgrenA.Karlsson

LindgrenA.Karlsson is version of Karlsson på taket by Astrid Lindgren loaded after for the reason if the original becomes unavailabe.

Astrid Lindgren

Karlsson på Taket

Lillebror och Karlsson på Taket

1 Karlsson på Taket

Vid en alldeles vanlig gata i Stockholm i ett alldeles vanligt hus bor en alldeles vanlig familj, som heter Svanteson. Där finns en alldeles vanlig pappa och en alldeles vanlig mamma och tre alldeles vanliga barn, Bosse, Bettan och Lillebror.

- Jag är inte alls nån vanlig Lillebror, säger Lillebror. Men där ljuger han. Han är visst vanlig. Det finns så många pojkar som är sju år och har blå ögon och trubbnäsa och otvättade öron och byxor som jämt är sönder på knäna, så nog är Lillebror alldeles vanlig, den saken är säker.

Bosse är femton år och gillar fotboll och klarar sig dåligt i skolan, så han är alldeles vanlig han också, och Bettan är fjorton och har håret kammat i hästsvans precis som andra alldeles vanliga flickor.

Det finns bara en i hela huset som är ovanlig, och det är Karlsson på Taket. Han bor uppe på taket, Karlsson, och redan det är ju ganska ovanligt. Det kan väl vara olika på andra håll i världen, men i Stockholm händer det nästan aldrig att någon bor i ett särskilt litet hus uppe på taket. Men det gör i alla fall Karlsson. Han är en mycket liten och mycket trind och säker herre, och han kan flyga. I flygplan och helikoptrar kan alla människor flyga, men det är ingen mer än Karlsson som kan flyga alldeles själv. Karlsson vrider bara på en knapp som sitter ungefär mitt för Karlssons navel, och vips startar en finurlig liten motor, som han har på ryggen. Karlsson står stilla en stund, medan motorn går upp i varv. Och så - när motorn fått tillräcklig fart - så lyfter Karlsson och svävar i väg så fint och värdigt som en byråchef, om man nu kan tänka sig en byråchef med motor i ryggen.

Karlsson trivs väldigt bra i sitt lilla hus uppe på taket. Om kvällarna sitter han på sin farstutrappa och röker pipa och tittar på stjärnorna. Man ser förstås stjärnorna mycket bättre uppe på taket än någon annanstans i huset, så egentligen är det konstigt att inte fler människor bor på tak. Men hyresgästerna i huset vet inte om, att man kan bo på tak, de vet inte ens att Karlsson har sin stuga där uppe, för den ligger så väl gömd bakom den stora skorstenen. Och de flesta människor lägger förresten inte märke till sådana där små hus som Karlssons, om de också snavar över dem. Det var en gång en sotare, som fick syn på Karlssons hus just när han skulle sota skorstenen, och han blev verkligen ganska häpen.

- Egendomligt, sa han för sig själv, här ligger ett hus. Man skulle inte tro det, men här ligger faktiskt ett hus oppe på taket, hur det nu kan ha kommit hit.

Men sedan började han sota skorstenen och glömde alldeles bort huset och tänkte aldrig mer på det.

Det var nog roligt för Lillebror, att han blev bekant med Karlsson, för där Karlsson flög fram blev allting så äventyrligt och spännande. Kanske Karlsson också tyckte det var roligt att bli bekant med Lillebror, för hur det är, kan det väl inte vara så trevligt att bo alldeles ensam i ett hus utan att någon har en aning om det. Nog är det roligt, att någon ropar 'Hejsan hoppsan, Karlsson', när man kommer flygande.

Så här gick det till, när Karlsson och Lillebror träffades.

Det var en av de där aviga dagarna, när det inte var ett dugg roligt att vara Lillebror. I vanliga fall var det rätt trevligt att vara Lillebror, för han var hela familjens älskling och kelgris, som alla skämde bort så mycket de orkade. Men en del dagar gick det avigt. Då fick man ovett av mamma, för att det var nya hål på byxorna, och Bettan sa 'Snyt dej, unge', och pappa bråkade för att man inte kom hem i tid från skolan.

- Vad går du och driver på gatorna för, sa pappa. Driver på gatorna - pappa visste ju inte, att Lillebror hade mött en hund. En snäll, vacker hund som hade snusat på Lillebror och viftat med svansen och sett ut, som om han gärna ville bli Lillebrors egen hund.

Hade det bara berott på Lillebror, så skulle han ha fått bli det genast. Men nu var det så att pappa och mamma inte alls ville ha någon hund i huset. Och förresten dök där plötsligt upp en tant som skrek 'Ricki, kom hit', och då förstod Lillebror att den aldrig kunde bli hans egen hund.

- Ser inte ut som man skulle få nån egen hund så länge man lever, sa Lillebror bittert den där dan, när allting var så avigt. Du, mamma, du har pappa, och Bosse och Bettan håller ihop jämt, men jag, jag har ingen.

- Älskade Lillebror, du har ju oss allihop, sa mamma.

- Det har jag väl inte visst det, sa Lillebror ännu bittrare, för det kändes plötsligt som om han inte hade någon i hela världen.

En sak hade han i alla fall. Han hade ett eget rum, och dit gick han in.

Det var en ljus och vacker vårkväll, och fönstret stod öppet. De vita gardinerna fläktade sakta fram och tillbaka precis som om de vinkade åt de små bleka stjärnorna där uppe på vårhimlen. Lillebror gick fram till fönstret och ställde sig att titta ut. Han tänkte på den där snälla hunden och undrade, vad den gjorde nu, om den kanske låg i en hundkorg i ett kök någonstans och om det kanske satt en pojke - en annan pojke än Lillebror - på golvet bredvid och klappade hans lurviga huvud och sa: 'Ricki, du är en fin hund.'

Lillebror suckade tungt. Då hörde han ett litet surr. Surret blev starkare, och rätt som det var kom en liten tjock farbror sakta flygande utanför fönstret. Det var Karlsson på Taket, men det visste ju inte Lillebror.

Karlsson kastade bara en lång blick på Lillebror, och så seglade han vidare. Han gjorde en liten tur över hustaket mitt emot, rundade skorstenen och styrde sedan tillbaka mot Lillebrors fönster. Han hade satt upp farten nu, och han visslade förbi Lillebror nästan som ett litet reaplan. Flera gånger visslade han förbi, och Lillebror stod där bara tyst och väntade och kände hur det kröp i magen av spänning, för det är ju inte var dag det flyger små tjocka farbröder utanför fönstret. Till sist saktade Karlsson in alldeles bredvid fönsterkarmen.

- Hejsan hoppsan, sa han. Får man slå sig ner ett slag?

- Ja, varsågod, sa Lillebror. Är det inte svårt att flyga så där, sa han sedan.

- Inte för mig, sa Karlsson viktigt. För mig är det inte alls svårt. För jag är världens bästa konstflygare. Men jag vill inte råda vilken hösäck som helst att försöka.

Lillebror kände på sig, att han själv nog var 'vilken hösäck som helst' och bestämde sig tvärt för att inte försöka göra om Karlssons flygkonster.

- Vad heter du, sa Karlsson.

- Lillebror, sa Lillebror. Fast egentligen heter jag Svante Svanteson.

- Tänk, så olika det kan vara - jag, jag heter Karlsson, sa Karlsson. Bara Karlsson och ingenting annat. Hejsan hoppsan, Lillebror.

- Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror.

- Hur gammal är du, frågade Karlsson.

- Sju år, sa Lillebror.

- Bra. Fortsätt med det, sa Karlsson.

Han satte raskt ett av sina feta små ben över Lillebrors fönsterkarm och klev in i rummet.

- Hur gammal är du då, frågade Lillebror, för han tyckte att Karlsson verkade bra nog barnslig för att vara en farbror.

- Hur gammal jag är, sa Karlsson. Jag är en man i mina bästa år, det är det enda jag kan säga.

Lillebror visste inte riktigt vad det betydde - att vara en man i sina bästa år. Han undrade, om han kanske själv också var en man i sina bästa år, utan att han själv visste om det, och han frågade försiktigt:

- Vilka år är det som är bäst?

- Alla, sa Karlsson belåtet. Åtminstone när det gäller mig. Jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, sa han.

Sedan plockade han fram Lillebrors ångmaskin, som stod på bokhyllan.

- Ska vi sätta igång den här, föreslog han.

- Det får jag inte för pappa, sa Lillebror. Antingen pappa eller Bosse måste vara med, när jag kör med den.

- Pappa eller Bosse eller Karlsson på Taket, sa Karlsson. Världens bästa ångmaskinsskötare, det är Karlsson på Taket, hälsa din pappa det.

Han grep raskt flaskan med rödsprit, som stod bredvid ångmaskinen, fyllde den lilla spritlampan och tände på. Fastän han var världens bästa ångmaskinsskötare råkade han fumla ut en hel liten sjö med sprit på bokhyllan, och muntra, blå lågor dansade kring ångmaskinen, när den där sjön tog eld. Lillebror skrek till och rusade fram.

- Lugn, bara lugn, sa Karlsson och höll avvärjande fram en knubbig hand.

Men Lillebror kunde inte vara lugn, när han såg, hur det brann. Han fick tag i en gammal trasa och kvävde de små muntra lågorna. Där de hade dansat, var det nu ett par stora, fula fläckar i bokhyllans lackering.

- Titta, så bokhyllan ser ut, sa Lillebror bekymrat. Vad ska mamma säga?

- Å, det är en världslig sak, sa Karlsson på Taket. Ett par obetydliga fläckar på en bokhylla - det är en världslig sak, hälsa din mamma det.

Han la sig på knä invid ångmaskinen, och hans ögon lyste.

- Nu blir det snart ordentligt futt på det, sa han. Och det blev det. Snart började ångmaskinen arbeta.

Futt-futt-futt, sa den. Å, det var den präktigaste ångmaskin man kunde tänka sig, och Karlsson såg så stolt och lycklig ut, som om han hade gjort den själv.

- Jag måste kontrollera säkerhetsventilen, sa Karlsson och skruvade ivrigt på en liten manick. Det händer alltid olyckor, om man inte kontrollerar säkerhetsventilen.

Futt-futt-futt, sa ångmaskinen. Den sa det fortare och fortare och fortare, futt-futt-futt. Till sist lät det som om den galopperade, och Karlssons ögon strålade. Lillebror slutade upp att bry sig om fläckarna på bokhyllan, han kände sig väldigt glad över sin ångmaskin och över Karlsson, som var världens bästa ångmaskinsskötare och som hade kontrollerat säkerhetsventilen så bra.

- Jo, jo, Lillebror, sa Karlsson, det var verkligen futt-futt-futt det här! Världens bästa ångmaskinsskötÖ

Längre hann han inte, för just då hördes en förfärlig smäll, och där fanns plötsligt ingen ångmaskin mer utan bara bitar av en ångmaskin kringströdda över hela rummet.

- Den har exploderat, sa Karlsson förtjust, ungefär som om det var det finaste konststycke man kunde vänta sig av en ångmaskin. Sannerligen, den har exploderat! Vilken smäll, va!

Men Lillebror kunde inte vara riktigt lika glad. Han fick tårar i ögonen.

- Min ångmaskin, sa han. Den är sönder.

- Det är en världslig sak, sa Karlsson och viftade obekymrat med sin lilla knubbiga hand. Du kan snart få en ny ångmaskin.

- Var då, undrade Lillebror.

- Jag har flera tusen oppe hos mig.

- Var då oppe hos dig, sa Lillebror.

- Oppe hos mig i mitt hus på taket, sa Karlsson.

- Har du ett hus på taket, sa Lillebror. Med flera tusen ångmaskiner i?

- Ja, nog är det ett par hundra åtminstone, sa Karlsson.

- Å, jag skulle så gärna vilja se ditt hus, sa Lillebror. Det lät så underbart att det kunde ligga ett litet hus uppe på taket och att Karlsson bodde där.

- Tänk, ett hus fullt med ångmaskiner, sa Lillebror. Flera hundra ångmaskiner.

- Ja, jag har inte räknat precis hur många som är kvar, men nog är det flera dussin, sa Karlsson. Det exploderar ju en då och då, men nog är det ett par dussin kvar alltid.

- Då kanske jag kunde få en, sa Lillebror.

- Visst, sa Karlsson. Visst!

- Nu genast, frågade Lillebror.

- Nja, jag måste se över den lite först, sa Karlsson. Kontrollera säkerhetsventilen och så där. Lugn, bara lugn! Du får den en annan dag.

Lillebror började samla ihop bitarna av det som förut var hans ångmaskin.

- Jag undrar vad pappa ska säga, mumlade han bekymrat.

Karlsson höjde förvånat ögonbrynen.

- Om ångmaskinen, sa han. En världslig sak, som han absolut inte behöver oroa sig för, hälsa honom det från mig. Jag skulle säga honom det själv, om jag hade tid att stanna och träffa honom. Men nu måste jag nog hem och se om mitt hus.

- Det var roligt att du kom, sa Lillebror, fastän ångmaskinenÖKommer du tillbaka nån mer gång?

- Lugn, bara lugn, sa Karlsson och vred på knappen som satt ungefär mitt för hans navel. Motorn började hosta, och Karlsson stod stilla och väntade på startfart. Så lyfte han och flög ett par varv kring rummet.

- Motorn hackar, sa han. Jag måste nog in på verkstad och rundsmörjas. Kunde naturligtvis göra det själv, sa han, för jag är världens bästa motorskötare, men jag har inte tidÖnej, jag tror jag lägger in mig på verkstad.

Lillebror trodde också att det var det klokaste.

Karlsson styrde ut genom det öppna fönstret, och hans lilla trinda kropp stod så vackert mot den stjärnströdda vårhimlen.

- Hejsan hoppsan, Lillebror, sa han och vinkade med sin knubbiga hand.

Och så var Karlsson borta.

2 Karlsson bygger torn

- Jag har ju sagt, att han heter Karlsson och bor oppe på taket, sa Lillebror. Vad är det för konstigt med det? Folk får väl bo var dom vill!

- Lillebror, var inte dum nu, sa mamma. Du har nästan skrämt livet ur oss. Du kunde ju ha blivit ihjälslagen, när ångmaskinen exploderade, förstår du inte det?

- Ja, men Karlsson är i alla fall världens bästa ångmaskinsskötare, sa Lillebror och såg allvarsamt på sin mamma. Han måste få henne att förstå, att man inte kunde säga nej, när världens bästa ångmaskinsskötare erbjöd sig att sätta igång ens ångmaskin.

- Man ska stå för vad man har gjort, Lillebror, sa pappa, inte skylla på nån som heter Karlsson på Taket och som inte finns.

- Han finns visst, sa Lillebror.

- Och flyga kan han också, sa Bosse försmädligt.

- Ja, tänk att han kan det, sa Lillebror. Jag hoppas, att han kommer tillbaka, så får du se själv.

- Måtte han komma i morron, sa Bettan. Du ska få en krona av mig, Lillebror, ifall jag får se Karlsson på Taket.

- I morron kommer han nog inte, sa Lillebror, för han skulle in på verkstad och rundsmörjas.

- Å, du skulle sannerligen behöva en riktig rundsmörjning du också, sa mamma. Titta så bokhyllan ser ut!

- Det är en världslig sak, säger Karlsson! Lillebror sprätte överlägset ut med handen precis som Karlsson hade gjort, för att mamma skulle förstå att det där med bokhyllan verkligen inte var något att bråka om. Men det bet inte på mamma.

- Jaså, det säger Karlsson, sa hon. Hälsa Karlsson att om han sticker hit näsan en gång till, så ska jag rundsmörja honom, så att han aldrig glömmer det.

Lillebror svarade inte. Han tyckte det var hemskt att mamma kunde tala så om världens bästa ångmaskinsskötare. Men det var ju bara, vad man kunde vänta sig en sådan här dag, när de allihop tydligen hade bestämt sig för att vara aviga.

Lillebror längtade plötsligt efter Karlsson. Karlsson som var munter och glad och sprätte med fingrarna och sa att olyckor var en världslig sak, som man inte behövde bry sig om. Riktigt mycket längtade Lillebror efter Karlsson. Och på samma gång kände han sig lite orolig. Tänk, om Karlsson aldrig kom tillbaka mer!

- Lugn, bara lugn, sa Lillebror för sig själv precis som Karlsson hade sagt. Karlsson hade ju lovat.

Och Karlsson var en man, som man kunde lita på, det märktes. Det dröjde inte mer än ett par dar, förrän han dök upp. Lillebror låg på magen på golvet i sitt rum och läste, när han hörde det där surret igen, och där kom Karlsson insurrande genom fönstret som en jättestor humla. Han gnolade på en glad liten låt, medan han kretsade runt väggarna. Då och då stannade han in för att titta på tavlorna. Han la huvet på sned och kisade med ögonen.

- Vackra tavlor, sa han. Vådligt vackra tavlor! Fast kanske inte fullt så vackra som mina.

Lillebror hade hoppat upp från golvet och stod där vild av iver. Han var så glad, att Karlsson hade kommit tillbaka.

- Har du många tavlor oppe hos dig, frågade han.

- Flera tusen, sa Karlsson. Målar dom själv på lediga stunder. Fullt med små tuppar och fåglar och annat vackert. Jag är världens bästa tuppmålare, sa Karlsson och landade bredvid Lillebror med en elegant sväng.

- Tänk i alla fall, sa Lillebror. FörrestenÖkan inte jag få följa med opp och se på ditt hus och dina ångmaskiner och dina tavlor?

- Naturligtvis, sa Karlsson. Självklart! Du är hjärtligt välkommen. En annan dag.

- Snart, bad Lillebror.

- Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Jag ska städa lite först, men det ska inte ta lång tid. Världens bästa snabbstädare, gissa vem det är, undrade Karlsson skälmaktigt.

- Det kanske är du, sa Lillebror.

- Kanske, skrek Karlsson, kanskeÖdet behöver du inte tvivla på en minut. Världens bästa snabbstädare, det är Karlsson på Taket, det vet varenda människa.

Och Lillebror trodde gärna att Karlsson var "världens bästa" ifråga om allting. Säkert var han världens bästa lekkamrat också, det kunde man känna på sig. Krister och Gunilla var nog bra, men inte var de så spännande som Karlsson på Taket. Lillebror beslöt, att han skulle berätta för Krister och Gunilla om Karlsson nästa gång de hade sällskap hem från skolan. Krister brukade alltid prata så mycket om sin hund, som hette Joffa. Lillebror hade länge varit avundsjuk på Krister för den hundens skull.

Men om han kommer dragande med sin gamla Joffa i morron, så ska jag tala om för honom om Karlsson, tänkte Lillebror. 'Vad är Joffa mot Karlsson på Taket', ska jag säga.

Ändå fanns det ingenting i världen som Lillebror längtade efter så mycket som just det där, att ha en egen hund.

Karlsson avbröt hans funderingar.

- Jag känner mig upplagd för lite skoj, sa han och såg sig nyfiket omkring. Har du ingen mer ångmaskin?

Lillebror skakade på huvudet. Ångmaskinen, ja! Nu hade han ju Karlsson här, nu kunde mamma och pappa få se, att Karlsson fanns. Och Bosse och Bettan också, ifall de var hemma.

- Vill du komma med och hälsa på min mamma och pappa, frågade Lillebror.

- Förtjust, sa Karlsson. Det blir roligt för dom att få träffa mig, vacker och genomklok som jag är!

Karlsson spatserade fram och tillbaka över golvet och såg belåten ut.

- Lagom tjock också, la han till. En man i sina bästa år. Blir roligt för din mamma att få träffa mig.

Just i det ögonblicket kände Lillebror det första svaga oset av nystekta köttbullar från köket, och han visste att det strax skulle vara tid att äta middag. Lillebror beslöt att vänta till efter middagen med att låta Karlsson få hälsa på mamma och pappa. Det är aldrig bra att störa mammor, när de steker köttbullar. Dessutom kunde det ju hända, att mamma eller pappa tänkte börja tala med Karlsson om ångmaskinen och fläckarna på bokhyllan. Och det måste förhindras. Det måste till varje pris förhindras. Vid middagsbordet skulle Lillebror nog på något listigt sätt kunna få sina föräldrar att förstå, hur man uppträder mot världens bästa ångmaskinsskötare. Han behövde bara lite tid på sig. Efter middagen - det skulle bli bra. Då skulle han ta med sig hela familjen in i sitt rum.

- Varsågod, här har ni Karlsson på Taket, skulle han säga. Vad de skulle bli häpna, det skulle verkligen bli roligt att se hur häpna de blev.

Karlsson hade slutat spatsera. Han stod stilla och vädrade som en fågelhund.

- Köttbullar, sa han, små goda små köttbullar tycker jag mycke' om.

Lillebror blev lite generad. Det fanns egentligen bara en sak man kunde svara på något sådant.

- Vill du stanna och äta middag hos mig, det var vad han egentligen borde säga. Men han vågade inte komma dragande med Karlsson in till middagsbordet utan vidare. Det var en helt annan sak, när Krister eller Gunilla var hos honom. Då kunde han komma i sista stund, om så var, när den övriga familjen redan hade satt sig och säga: - Snälla mamma, Krister och Gunilla kan väl få lite ärter och plättar också?

Men en alldeles okänd liten tjock farbror, som hade förstört en ångmaskin och satt fläckar på bokhyllan - nej, det gick verkligen inte för sig.

Fast nu hade ju denna lilla tjocka farbror just sagt ifrån att han tyckte mycket om små goda köttbullar. Det var Lillebrors sak att se till, att han fick dem, annars kanske Karlsson inte ville vara med Lillebror mer. Å, det var mycket som hängde på mammas köttbullar!

- Vänta här ett slag, sa Lillebror, så ska jag gå ut i köket och hämta nåra.

Karlsson nickade belåtet.

- Bra, sa han. Bra! Men skynda dig! Man blir inte mätt av att bara titta på tavlor - utan tuppar eller nånting!

Lillebror kilade kvickt ut i köket. Där stod mamma vid spisen i rutigt förkläde och i det allra härligaste köttbullsos. Hon skakade den stora stekpannan över gaslågan, och i pannan hoppade fullt fullt med små fina, bruna köttbullar.

- Hej, Lillebror, sa mamma. Nu ska vi snart äta.

- Snälla mamma, kan jag inte få ett par köttbullar på ett tefat och ta med mig in till mig, sa Lillebror med sin mest övertalande röst.

- Älskling, vi ska ju äta om ett par minuter, sa mamma.

- Ja, men ändå, sa Lillebror. Efter middan ska jag förklara varför.

- Ja, ja, sa mamma. Du ska få ett par stycken då! Hon la sex köttbullar på en liten tallrik. Å, de luktade så härligt, och de var små och bruna och fina precis som de skulle vara. Lillebror bar försiktigt tallriken med båda händerna och kvickade sig tillbaka till sitt rum.

- Här, Karlsson, ropade han, när han öppnade dörren.

Men Karlsson var försvunnen. Där stod Lillebror med köttbullarna, och så fanns ingen Karlsson där. Lillebror blev förfärligt besviken, allting blev med en enda gång så ledsamt.

- Han har gett sig iväg, sa han högt för sig själv. Men dåÖ

- Pip, hörde han plötsligt någon som sa. Pip! Lillebror såg sig omkring. Långt nere vid fotändan av hans säng - under filtarna - såg han en tjock liten klump som rörde sig. Det var därifrån pipet kom. Och sekunden efteråt stack Karlsson fram ett rött ansikte mellan lakanen.

- Hihi, sa Karlsson. 'Han har gett sig iväg', sa du. 'Han har gett sig iväg' - hihi, det har jag ju inte alls det. Det var bara som jag låssade.

Så fick han syn på köttbullarna. Vips vred han på knappen, som han hade på magen, motorn började surra, och Karlsson kom i glidflykt borta från sängen rakt mot tallriken. Han högg sig en köttbulle i förbifarten, steg hastigt upp mot taket och kretsade runt omkring taklampan, belåtet mumsande på köttbullen.

- Delikat, sa han. Underbart god köttbulle! Man skulle nästan kunna tro, att världens bästa köttbullemakare hade gjort den, men det har han ju bevisligen inte, sa Karlsson. Och så kom han häftigt dykande ner mot tallriken och högg sig en till.

Just då ropade mamma utifrån köket:

- Lillebror, vi ska äta, skynda dig att tvätta händerna och kom!

- Jag måste gå ett slag igen, sa Lillebror och satte ifrån sig tallriken. Men jag kommer snart tillbaka. Lova att du väntar på mig!

- Ja, men vad ska jag göra under tiden, sa Karlsson och landade bredvid Lillebror med en liten förebrående duns. Jag måste ha något roligt under tiden. Har du verkligen inga mer ångmaskiner?

- Nej, sa Lillebror, men du kan få låna min bygglåda.

- Kör till, sa Karlsson.

Lillebror hämtade sin bygglåda ur skåpet, där han hade sina leksaker. Det var verkligen en fin bygglåda med många olika delar, som kunde skruvas ihop och göras saker av.

- Här har du, sa han. Man kan bygga bilar och lyftkranar och allt möjligtÖ

- Tror du inte att världens bästa byggmakare vet, vad man kan bygga och inte bygga, undrade Karlsson.

Sedan stoppade han raskt in ännu en köttbulle i munnen och kastade sig över bygglådan.

- Nu ska vi se, nu ska vi se, sa han och tömde ut alla bygg-grejorna på golvet.

Lillebror var tvungen att gå, fast han mycket hellre skulle ha velat stanna och se på, när världens bästa byggmakare satte igång på allvar.

Det sista han såg, när han vände sig om i dörren, var Karlsson, som satt på golvet, förnöjt sjungande för sig själv:

- Hurra, vad jag kan braÖhurra, vad jag är klokÖoch ganska, ganska lagom tjockÖmums!

Det sista sjöng han sekunden efter det han hade svalt den fjärde köttbullen.

Mamma och pappa och Bosse och Bettan satt redan omkring matbordet. Lillebror gled ner på sin plats och tog på sig servetten.

- Lova en sak, mamma, och du pappa också, sa han.

- Vad är det vi ska lova, frågade mamma.

- Lova först, sa Lillebror.

Pappa ville inte riktigt gå med på att lova så där utan vidare.

- Vem vet, du kanske vill att jag ska lova dig en hund nu igen, sa han.

- Nej, det är ingen hund, sa Lillebror, fast det kan du gärna få lova, om du vill. Nej, det är nånting annat, och det är inget farligt alls. Lova att ni lovar!

- Nåja, vi lovar då, sa mamma.

- Jaha, nu har ni lovat att inte säga nånting till Karlsson på Taket om ångmaskinen, sa Lillebror belåtet.

- Ha, sa Bettan, hur ska dom kunna säga nånting till Karlsson, när dom aldrig får träffa honom?

- Dom får visst träffa honom, sa Lillebror triumferande. Efter maten. Han är inne i mitt rum nu.

- Nej, nu tror jag, jag satte en köttbulle i halsen, sa Bosse. Är Karlsson inne i ditt rum?

- Tänk för att han är det!

Detta var verkligen ett triumfens ögonblick för Lillebror. Å, om de kunde skynda sig att äta, så skulle de få seÖ

Mamma smålog.

- Det blir verkligen roligt för oss att få träffa Karlsson, sa hon.

- Ja, det sa Karlsson också, försäkrade Lillebror. Äntligen var de färdiga med fruktsoppan. Äntligen reste sig mamma från bordet. Nu var det stora ögonblicket inne.

- Kom allesammans, sa Lillebror.

- Det behöver du inte be oss, sa Bettan. Jag kan inte bärga mig, innan jag får se den där Karlsson.

Lillebror gick före.

- Kom ihåg vad ni har lovat, sa han, innan han öppnade dörren till sitt rum. Inte ett ord om ångmaskinen!

Så tryckte han ner dörrhandtaget och öppnade.

Karlsson var borta. Han var borta. Det låg ingen liten tjock klump nere under filtarna i Lillebrors säng.

Men mitt på golvet reste sig ur byggklossarnas virr-varr ett torn. Ett mycket högt och mycket smalt torn. Fastän Karlsson naturligtvis kunde bygga både lyftkranar och annat, hade han den här gången nöjt sig med att stapla byggklossar på varann, så att det blev detta mycket höga och mycket smala torn. Upptill pryddes tornet av något, som tydligen skulle föreställa en kupol. Det var en liten rund köttbulle.

3 Karlsson leker tält

Lillebror fick en besvärlig stund. Mamma tyckte inte om att man använde hennes köttbullar till prydnader, och hon trodde visst, att det var Lillebror som hade dekorerat tornet så fint.

- Karlsson på TaketÖbörjade Lillebror, men då sa pappa strängt:

- Vi ska inte ha några mer Karlsson-fantasier nu, Lillebror!

Bosse och Bettan bara skrattade.

- Sicken en Karlsson, sa Bosse. Skulle han tvunget behöva sticka iväg just när vi ville hälsa på honom!

Lillebror åt sorgset upp köttbullen och plockade in sina byggklossar. Det var inte lönt att tala mer om Karlsson just nu. Men det var tomt efter honom, väldigt tomt.

- Nu dricker vi kaffe och struntar i Karlsson, sa pappa och klappade tröstande Lillebror på kinden.

De drack alltid kaffet framför brasan i vardagsrummet, det gjorde de nu i kväll också, fast det var varm, ljus vår och lindarna på gatan utanför redan hade fått små gröna löv. Lillebror tyckte inte om kaffe, men han tyckte om att sitta med mamma och pappa och Bosse och Bettan framför brasan.

- Blunda ett slag, mamma, sa Lillebror, när mamma hade ställt kaffebrickan på det lilla bordet bredvid öppna spisen.

- Varför ska jag blunda?

- Jo, för du har sagt, att du inte vill se att jag äter socker, och jag tänker ta mig en bit nu, sa Lillebror.

Han behövde något att trösta sig med, det kände han tydligt. Varför hade Karlsson givit sig iväg? Man fick verkligen inte göra så - försvinna och bara lämna efter sig en liten köttbulle.

Lillebror satt på sin älsklingsplats på spiselhällen så nära brasan han kunde komma. Den här kaffedrickningsstunden efter middan var nästan det trevligaste på hela dagen. Man fick prata med pappa och mamma, och de hörde på, vad man sa, det var inte alltid de hade tid till det annars. Det var roligt att höra på Bosse och Bettan också, hur de retades med varann och allt deras prat om 'plugget'!, 'Plugget' var tydligen en helt annan och finare sorts skola än småskolan som Lillebror gick i. Lillebror ville gärna berätta om sitt plugg' också, men det var ingen mer än mamma och pappa som intresserade sig för vad som hände där. Bosse och Bettan bara skrattade åt det, och Lillebror aktade sig noga för allt som kunde få Bosse och Bettan att skratta på det där retsamma viset. Det var förresten inte lönt, att de försökte retas med honom, han var en mästare i att retas tillbaka - det måste man kunna, när man hade en bror som Bosse och en syster som Bettan.

- Nå, Lillebror, kunde du läxan idag, undrade mamma.

Det var inte prat av det slaget som Lillebror tyckte om. Men eftersom mamma inte hade sagt nånting om sockerbiten nyss, så fick han väl stå ut med att hon frågade så där.

- Ja då, jag kunde visst läxan, sa han buttert.

Han tänkte hela tiden på Karlsson. Hur kunde någon människa begära, att han skulle komma ihåg något om läxan, så länge han inte visste, var Karlsson hade blivit av!

- Vad hade ni i läxa då, frågade pappa. Lillebror blev irriterad. Skulle de hålla på så där hela tiden? Det var väl inte därför man satt framför brasan och hade det skönt - för att folk skulle prata om läxor.

- Vi hade alfabetet, sa Lillebror hastigt. Hela långa alfabetet, och jag kan det - först kommer A och sen kommer alla dom andra bokstäverna!

Han tog en sockerbit till och tänkte på Karlsson igen. De fick prata och surra omkring honom bäst de ville, Lillebror tänkte på Karlsson och undrade, om han skulle få se honom mer.

Det var Bettan, som väckte honom ur hans drömmerier.

- Lillebror, hör du inte? Vill du tjäna 25 öre? Långsamt fattade Lillebror, vad det var hon sa. Han hade inget emot att tjäna 25 öre, men det berodde ju på vad det var Bettan ville att han skulle göra.

- 25 öre, det är for lite, sa han tvärsäkert. Det är så dyrt nu för tiden allting. Hur mycket tror du att en femtiöresglass kostar till exempel?

- Ja, vad ska jag hugga till med, sa Bettan och såg finurlig ut. 50 öre kanske?

- Ja, det är just det den gör, ser du, sa Lillebror. Och då förstår du väl, att 25 öre är för lite.

- Du vet ju inte, vad det är frågan om än, sa Bettan. Det är inget du ska göra - det är bara nånting som du ska låta bli att göra.

- Vad då ska jag låta bli?

- Du ska låta bli att visa dig här i vardagsrummet i kväll.

- Pelle kommer, förstår du, sa Bosse. Bettans nya kille!

Lillebror nickade. Jaså, det var så de hade räknat ut det. Mamma och pappa skulle gå på bio, och Bosse skulle på en fotbollsmatch och Bettan skulle sitta i vardagsrummet och kuttra och Lillebror skulle vara förvisad till sitt rum - mot en futtig ersättning av 25 öre. En sån familj man hade egentligen!

- Hurdana öron har han, frågade Lillebror. Står dom ut lika mycke' som på din gamla kille?

Det var sättet att reta Bettan.

- Där hör du, mamma, sa hon. Förstår du nu, varför jag vill ha Lillebror ur vägen? Han skrämmer bort varenda en som kommer hem till mig.

- Å, det gör han väl inte, sa mamma lamt, hon tyckte inte om, när hennes barn kivades.

- Det gör han visst det, försäkrade Bettan. Skrämde han inte bort Klas kanske? Honom ställde han sig att glo på en lång stund och sen sa han: 'Såna där öron gillar nog inte Bettan'. Det förstår ni väl, att Klas inte kom tillbaka nån mer gång sedan.

- Lugn, bara lugn, sa Lillebror med precis samma tonfall som Karlsson. Lugn, bara lugn! Jag ska sitta inne hos mig, och jag ska göra det gratis. Jag tar inte betalt för att folk ska slippa se mig.

- Skönt, sa Bettan. Tumma på det då! Tumma på att du inte visar dig på hela kvällen!

- Tummis, sa Lillebror. Jag är inte så tokig i alla dina pellar, må du tro. Jag skulle kunna betala 25 öre för att slippa se dom!

En stund senare satt Lillebror mycket riktigt inne i sitt rum - alldeles gratis. Mamma och pappa hade gått på bio, Bosse var försvunnen, och inne från vardagsrummet kunde Lillebror, om han öppnade dörren, höra ett svagt litet mummel. Det var Bettan som satt där inne och mumlade med sin Pelle. Lillebror öppnade dörren ett par gånger och försökte höra vad de sa, men det gick inte. Då ställde han sig vid fönstret och tittade ut i skymningen. Han kikade ner på gatan för att se, om Krister och Gunilla var ute. Men där fanns bara ett par stora pojkar som slogs. Det var rätt intressant, han hade roligt så länge slagsmålet varade, men tyvärr slutade pojkarna ganska snart att slåss och sedan var allting lika långtråkigt igen.

Då hörde han ett himmelskt ljud. Han hörde surret av en motor, och sekunden efteråt kom Karlsson seglande in genom fönstret.

- Hejsan hoppsan, Lillebror, sa han obesvärat.

- Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror. Vart tog du vägen.

- Hur så? Vad menar du, frågade Karlsson.

- Ja, du försvann ju, sa Lillebror. När du skulle hälsa på mamma och pappa. Varför stack du iväg?

Karlsson satte händerna i sidorna och såg riktigt förargad ut.

- Nej, nu har jag väl aldrig hört på maken, sa han. Skulle man inte få se om sitt hus kanske? En husägare måste väl se om sitt hus, hur skulle det annars gå? Kan jag hjälpa, att din mamma och pappa kommer och vill göra mig sin uppvaktning just när jag är och ser om mitt hus?

Han tittade sig omkring i rummet.

- Apropå hus, sa han, var är mitt torn? Vem har förstört mitt fina torn och var är min köttbulle?

Lillebror började stamma.

- Jag trodde inte, att du skulle komma tillbaka, sa han ängsligt.

- Nej, det är klart, sa Karlsson. Världens bästa byggmakare bygger ett torn, och vad händer? Sätter någon opp ett litet staket omkring det och vakar över att tornet får stå kvar i alla dagar? Nej då, långtifrån! River ner och förstör, det gör dom, och äter opp andras köttbullar!

Karlsson gick bort och satte sig på en pall och tjurade.

- Å, det är väl en världslig sak, sa Lillebror och sprätte med handen så där som Karlsson. Det är väl ingenting att bry sig om.

- Säger du ja, sa Karlsson harmset. Det går så lätt att riva ner allting, och sen säger man bara, att det är en världslig sak, och så är det inget mer med det. Men jag som har byggt tornet med dom här stackars små händerna!

Han stack sina knubbiga händer mitt under näsan på Lillebror. Sedan satte han sig på pallen igen och såg tjurigare ut än någonsin.

- Jag är inte me', sa han. Jag är inte me', om det ska vara på det här sättet.

Lillebror blev alldeles förtvivlad. Han stod där och visste inte, vad han skulle göra. Det var tyst en lång stund. Till sist sa Karlsson:

- Om jag fick nån liten present, kanske jag blev glad igen. Det är inte säkert, men kanske jag blev glad, om jag fick nån liten present.

Lillebror sprang fram till bordet och började ivrigt rota i bordslådan, för där hade han en hel del fina saker. Där låg hans frimärken och hans stenkulor och hans färgkritor och hans tennsoldater. Och där låg en liten ficklampa som han tyckte mycket om.

- Skulle du vilja ha den här, sa han och höll fram ficklampan, så att Karlsson kunde se den.

Karlsson högg den blixtsnabbt.

- Just nånting sånt här skulle det vara, om jag skulle kunna bli glad igen, sa han. Den är inte så fin som mitt torn, men om jag får den, ska jag försöka att bli lite glad i alla fall.

- Du får den, sa Lillebror.

- Den går väl att tända, sa Karlsson misstänksamt och tryckte på tändningsknappen. Jo då, ficklampan lyste, och Karlssons ögon började också lysa.

- Tänk, när jag går där oppe på taket om höstkvällarna, och det är så mörkt, då kan jag lysa med den här och hitta hem till mitt lilla hus och inte gå vilse bland skorstenarna, sa han och klappade ficklampan.

Lillebror kände sig mycket belåten, när han hörde Karlsson säga så där. Han önskade bara, att han någon gång kunde få följa med Karlsson på en av hans takpromenader och se honom lysa med ficklampan i mörkret.

- Hejsan hoppsan, Lillebror, nu är jag glad igen, sa Karlsson. Ta hit din mamma och pappa, så ska dom få hälsa på mig.

- Dom har gått på bio, sa Lillebror.

- Gått på bio! När dom kunde få träffa mig, sa Karlsson häpen.

- Ja, det är bara Bettan hemmaÖoch så hennes nya kille. Dom sitter i vardagsrummet, och jag får inte gå dit.

- Vad är det jag hör, skrek Karlsson. Får du inte gå vart du vill ? Det tänker jag inte finna oss i en enda minut. Bara kom härÖ

- Ja, men jag har lovat, sa Lillebror.

- Och jag lovar, att om nånting är orättvist, vips slår Karlsson ner på det som en hök, sa Karlsson.

Han gick fram och klappade Lillebror på axeln.

- Vad är det precis som du har lovat?

- Jag har lovat att inte visa mig i vardagsrummet på hela kvällen.

- Nå, då ska du inte visa dig heller, sa Karlsson. Men nog vill du väl gärna se Bettans nya kille?

- Ja, ser du, det vill jag egentligen, sa Lillebror ivrigt. Hon hade en förut som örona stod ut så oförsvarligt på. Jag skulle vilja se, hurdana öron han har, den här nya.

- Ja, det vill jag minsann också, sa Karlsson. Vänta lite, så ska jag nog filura ut nånting. Världens bästa filurare - det är Karlsson på Taket.

Han såg sig omkring i rummet.

- Där har vi det, sa han och nickade. En filtÖdet är just vad vi behöver. Jag visste väl, att jag skulle filura ut nånting.

- Vad är det du har filurat ut, frågade Lillebror.

- Du har lovat att inte visa dig i vardagsrummet på hela kvällen, var det inte så? Men om du går under en filt, så visar du dig inte.

- NäÖmenÖ. började Lillebror.

- Om du går under en filt, så visar du dig inte, inga 'nämen', sa Karlsson bestämt. Och om jag går under en filt, så visar jag mig inte heller, och det blir värst för Bettan det. När hon är så där dum, så får hon inte se mig, stackars, stackars lilla Bettan!

Han slet upp filten från Lillebrors säng och kastade den över sitt huvud.

- Kom in, kom in, skrek han. Kom in i mitt tält! Lillebror kröp under filten, och Karlsson stod där inne och fnissade belåtet.

- Bettan har väl inte sagt nånting om att hon inte vill se ett tält i vardagsrummet? Varenda människa blir ju glad att få se ett tält. Särskilt ett tält som det lyser i, sa Karlsson och tände ficklampan.

Lillebror var inte säker på att Bettan skulle bli så glad åt tältet, men själv tyckte han, att det var spännande och mystiskt att vara med Karlsson under filten och lysa med ficklampan. Lillebror tyckte, att de lika gärna kunde stanna där de var och leka tält och strunta i Bettan, men det gick inte Karlsson med på.

- Jag tål ingen orättvisa, sa han. Jag ska in i vardagsrummet, kosta vad det vill!

Och så började tältet vandra mot dörren. Lillebror hade bara att följa med. En liten knubbig hand stack ut och grep om dörrhandtaget och öppnade mycket tyst och försiktigt. Tältet kom ut i hallen, som bara genom ett tjockt draperi var skilt från vardagsrummet.

- Lugn, bara lugn, viskade Karlsson. Och alldeles ljudlöst skred tältet över hallgolvet och stannade bakom draperiet. Mumlet hördes lite tydligare nu, men ändå inte så tydligt, att man kunde urskilja några ord. Lampan i vardagsrummet var släckt, Bettan och hennes Pelle var tydligen nöjda med det svaga skymningsljuset utifrån.

- Det är bra, viskade Karlsson, då syns min ficklampa så mycket bättre.

Just nu hade han i alla fall ficklampan släckt.

- För vi ska komma som en glad och kär överraskning, viskade Karlsson och myste under filten.

Sakta, sakta skred tältet fram bakom draperiet. Bettan och Pelle satt i lilla soffan borta vid motsatta väggen, sakta, sakta styrde tältet ditåt.

- Jag gillar dig, Bettan, hörde Lillebror en skrovlig pojkröst som sa - så fjollig han var, den där Pelle!

- Gör du, sa Bettan, och så blev det tyst igen.

Som en mörk massa rörde sig tältet över golvet, långsamt och obevekligt styrde det mot soffan, närmare och närmare kom det, nu var det bara ett par steg kvar, men de två som satt där varken hörde eller såg.

- Gillar du mig, Bettan, sa Bettans Pelle mycket blygt.

Han hann inte få något svar. För just i det ögonblicket skar ljuset av en ficklampa genom rummets gråa skuggor och träffade honom rakt i ansiktet. Han rusade upp, Bettan skrek till, och det hördes en hel del fnissande och tramp av fötter, som hastigt sprang mot hallen.

Man kan inte se något, när man just har blivit bländad av en ficklampa. Men höra kan man. Och Bettan och hennes Pelle hörde skrattet, ett vilt, förtjust skratt som kom bubblande borta från draperiet.

- Det är min otäcka lilla bror, sa Bettan. Men nu ska han fåÖ

Lillebror fnissade så mycket han orkade.

- Det är klart hon gillar dig, skrek han. Varför skulle hon inte göra det? Bettan gillar alla killar, så det så!

Sedan hördes det bara ett brakande och ännu litet mera fniss.

- Lugn, bara lugn, viskade Karlsson, när tältet dråsade omkull under sin vilda flykt mot dörren.

Lillebror var så lugn han kunde, fastän skrattet fortfarande bubblade i honom och fastän Karlsson hade ramlat rakt på honom och han inte riktigt visste, vilka ben som var hans egna och vilka som var Karlssons och fastän han förstod, att Bettan skulle vara över dem vilket ögonblick som helst.

De kravlade sig på fötter så fort det bara gick och rusade mot Lillebrors rum i full panik, ty Bettan var nära.

- Lugn, bara lugn, viskade Karlsson ,och hans små trinda ben gick som trumpinnar under filten. Världens bästa snabblöpare, det är Karlsson på Taket! viskade han, men han lät ganska andfådd.

Lillebror sprang rätt bra han också. Och det var minsann bråttom. I absolut sista sekunden räddade de sig inom dörren till Lillebrors rum. Karlsson vred hastigt om nyckeln och stod där och fnissade tyst och belåtet, medan Bettan bänkade på dörren.

- Vänta du, Lillebror, tills jag får tag i dig, skrek Bettan argt.

- Men jag har i alla fall inte visat mig, skrek Lillebror. Och sedan fnissades det bakom dörren igen.

Det var två som fnissade - det kunde Bettan nog ha hört, om hon inte hade varit så arg.

4 Karlsson slår vad

Lillebror kom hem från skolan en dag, han såg förgrymmad ut och hade en stor bula i pannan. Mamma var i köket, och hon blev precis så uppskakad över bulan, som Lillebror hade hoppats, att hon skulle bli.

- Älskade Lillebror, vad är det som har hänt, sa hon och slog armarna om honom.

- Krister har kastat sten på mig, sa Lillebror argt.

- Nej, vet nån vad, sa mamma, en sån elak pojke! Varför kom du inte in och sa till mig?

Lillebror ryckte på axlarna.

- Vad skulle det vara bra för ? Du kan ju inte kasta sten. Du skulle inte kunna pricka rätt på en lagårdsvägg ens en gång.

- Å, din lilla dumbom, sa mamma. Inte tror du väl, att jag tänkte kasta sten på Krister heller!

- Vad skulle du annars kasta, undrade Lillebror. Det finns inget annat, åtminstone inget som är lika bra.

Mamma suckade. Det var tydligt, att det inte bara var Krister, som klippte till, när det behövdes. Hennes egen älskling var inte ett dugg bättre. Men hur var det möjligt att en liten gosse, som hade så snälla blå ögon, kunde vara en sån slagskämpe?

- Tänk, om ni kunde vänja er av med att slåss, sa mamma. Man kan väl prata om saker och ting i stället? Vet du, Lillebror, det finns faktiskt ingenting, som man inte kan klara ut, om man pratar igenom saken ordentligt.

- Det finns det väl visst det, sa Lillebror. Till exempel i går. Jag slogs med Krister då ocksåÖ

- Fullkomligt i onödan, sa mamma. Ni kunde lika bra ha klarat ut vem som hade rätt genom ett vettigt resonemang.

Lillebror satte sig vid köksbordet och lutade sitt sårade huvud i händerna.

- Trodde du, ja, sa han och blängde på sin mamma. Så här sa Krister till mig: 'Jag kan klå dig', sa han, och då sa jag: 'Du kan så lagom heller'. Hur skulle vi ha klarat ut det genom ett vettigt resonemang, kan du säga mig det?

Det kunde inte mamma, och hon slutade tvärt med sin fredspredikan. Hennes slagskämpe till son såg ganska dyster ut, och hon skyndade sig att sätta fram varm choklad och färska bullar åt honom. Det var något som Lillebror tyckte om. Han hade känt den ljuvliga doften av nybakat vetebröd redan när han kom i trappan, och mammas härliga kanelbullar gjorde livet åtminstone något lättare att leva.

Lillebror bet tankfullt i en bulle, och medan han åt satte mamma ett plåster på såret i pannan. Sedan kysste hon honom lätt på plåstret och frågade:

- Vad blev ni osams om i dag då, Krister och du?

- Krister och Gunilla säger, att Karlsson på Taket är en inbillning. Dom säger, att han bara är ett påhitt, sa Lillebror.

- Är han inte det då, undrade mamma lite försiktigt. Lillebror stirrade förtrytsamt på henne över chokladkoppen.

- Kan inte du åtminstone tro, vad jag säger, sa han. Jag har frågat Karlsson, om han är ett påhittÖ

- Vad sa Karlsson då, frågade mamma.

- Han sa, att om han hade varit ett påhitt, så hade han varit världens bästa påhitt. Men nu är han händelsevis inte det, sa Lillebror och tog en ny bulle.

- Karlsson tror, att det är Krister och Gunilla som är påhitt. Ovanligt fåniga påhitt, säger han, och det tycker jag också.

Mamma svarade inte. Hon insåg att det var lönlöst att komma någon vart med Lillebrors fantasier, och därför sa hon bara:

- Jag tycker du skulle leka lite mer med Gunilla och Krister och inte tänka så mycket på Karlsson.

- Karlsson kastar i alla fall inga bullerstenar på mig, sa Lillebror och kände på bulan i pannan. Så kom han att tänka på något, och han log soligt mot mamma.

- I dag ska jag förresten få se var Karlsson bor, sa han, det hade jag ju nästan glömt.

Han ångrade sig så fort han hade sagt det. Hur kunde han vara så dum att tala om det för mamma?

Men för mamma lät det inte mer farligt och oroväckande än något annat, som han berättade om Karlsson, och hon sa tanklöst:

- Jaså, ja, det var väl roligt för dig.

Fullt så lugn skulle hon nog inte ha varit, om hon riktigt hade satt sig in i vad det var Lillebror sa. Och tänkt efter var den där Karlsson bodde!

Lillebror steg upp från bordet, mätt och belåten och plötsligt mycket nöjd med sin värld. Bulan i pannan gjorde inte ont längre, han hade fortfarande den härliga kanelbullesmaken kvar i mun, solen sken in genom köksfönstret och mamma såg så rar ut med sina runda armar och sitt rutiga förkläde. Han gav henne en hård, kort kläm och sa:

- Jag tycker om dig, mamma.

- Vad jag är glad för det, sa mamma.

- JaÖjag tycker om dig för allt det där raret som du har.

Sedan gick han in till sig och satte sig att vänta på Karlsson. Han skulle få följa med honom upp på taket - vad gjorde det då, om Krister sa, att Karlsson bara var ett påhitt!

Lillebror fick vänta länge.

- Jag kommer ungefär klockan tre eller fyra eller fem men inte en minut före klockan sex, hade Karlsson sagt.

Lillebror förstod ändå inte riktigt, när Karlsson tänkte komma, och han frågade en gång till.

- Inte senare än sju i varje fall, sa Karlsson. Men knappast före åtta. Och du, pass på ungefär klockan nio ungefär, för då smäller det!

Lillebror fick vänta en hel evighet, och till sist trodde han nästan, att Karlsson hade gått och blivit ett påhitt och ingenting annat. Men så hörde han plötsligt det vanliga surret, och in kom Karlsson, pigg och nyter.

- Å, vad jag har väntat, sa Lillebror. När var det du sa, att du skulle komma?

- Ungefär, sa Karlsson. Jag sa, att jag skulle komma ungefär, och det gör jag ju också.

Han gick fram till Lillebrors akvarium, stoppade hela ansiktet ner i vattnet och drack i djupa klunkar.

- O, akta mina fiskar, sa Lillebror ängsligt. Han blev rädd, att Karlsson skulle dricka upp några av hans små guppifiskar, som så muntert simmade omkring i akvariet.

- När man har feber, måste man dricka stup i ett, sa Karlsson. Om det slinker med en och annan liten fisk, det är en världslig sak.

- Har du feber, frågade Lillebror.

- Om! Känn, sa Karlsson och la Lillebrors hand på sin panna.

Men Lillebror kunde inte tycka, att Karlsson kändes särskilt varm.

- Hur mycket feber har du, frågade han.

- Tja, en tretti fyrti grader, sa Karlsson. Minst! Lillebror hade nyss haft mässling och visste vad det ville säga att ha feber. Han skakade på huvet.

- Jag tror inte, att du är sjuk, sa han.

- Å, vad du är skamlig, sa Karlsson och stampade med foten. Ska jag aldrig få vara sjuk som andra människor?

- Vill du vara sjuk, sa Lillebror häpen.

- Det vill väl alla människor, sa Karlsson. Jag vill ligga i min säng och ha mycke' mycke' feber, och du ska fråga, hur jag mår, och jag ska säga, att jag är världens sjukaste, och du ska fråga, om det är nånting jag vill ha, och jag ska säga, att jag är så sjuk så sjuk, så jag vill absolut ingenting ha Ömer än bara en massa tårta och rätt många kakor och fullt med choklad och en hel hoper karameller.

Karlsson tittade förväntansfullt på Lillebror, som stod där ganska handfallen och inte visste, var han så plötsligt skulle kunna få tag i allt det där Karlsson ville ha.

- Jag vill att du ska vara som en mor för mig, fortsatte Karlsson, och du ska säga, att jag måste ta nån otäck medicin Ömen då ska jag också få fem öre. Och så ska du svepa en varm yllehalsduk om halsen på mig, men då säger jag, att den killarÖom jag inte får fem öre till.

Lillebror ville gärna vara som en mor för Karlsson. Och det betydde, att han måste tömma spargrisen. Den stod på bokhyllan, tung och präktig. Lillebror hämtade en kniv i köket och satte igång att pilla ut femöringar. Karlsson hjälpte till med allra största iver och jublade för varenda slant, som kom trillande. Där fanns en del tioöringar och tjugofemöringar också, men Karlsson tyckte bäst om femöringarna.

Sedan sprang Lillebror ner i fruktaffären och köpte karameller och choklad för nästan alltsammans. När han langade fram sitt kapital, tänkte han ett ögonblick på att han hade sparat alla de här pengarna för att köpa sig en hund. Han suckade lite vid tanken. Men han begrep, att den som skulle vara som en mor för Karlsson inte kunde ha råd att hålla sig med hund.

Lillebror gick en lov genom vardagsrummet på återvägen - med alla godsakerna väl gömda i byxfickorna. De satt där allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan, och drack kaffe efter middan. Men i dag hade Lillebror inte tid att vara med. Ett ögonblick funderade han på att be dem komma in och hälsa på Karlsson, men vid närmare eftertanke beslöt han låta bli. Då skulle de bara hindra honom att följa med Karlsson upp på taket. Det var nog bäst att de fick hälsa på honom en annan dag.

Lillebror tog ett par mandelmusslor från kaffebrickan - för Karlsson hade ju sagt, att han ville ha kakor också - och så kilade han tillbaka in till sig.

- Hur länge ska man sitta här och vänta, sjuk och eländig som man är, frågade Karlsson förebrående. Febern stiger flera grader i minuten, och nu kan man koka ägg på mig.

- Jag skyndade mig det värsta jag kunde, sa Lillebror. Och jag köpte så mycketÖ

- Men du har väl pengar kvar, så jag kan få fem öre, när halsduken killar, sa Karlsson ängsligt.

Lillebror lugnade honom. Han hade spart ett par femöringar.

Karlssons ögon lyste, och han hoppade jämfota av förtjusning.

- Å, jag är världens sjukaste, sa han. Vi måste skynda oss att få mig i säng.

Först nu började lillebror fundera över, hur han skulle komma upp på taket, han som inte kunde flyga.

- Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Jag tar dig på ryggen, och, hejsan hoppsan, flyger vi opp till mig! Se bara till att du inte får fingrarna i propellern.

- Men tror du verkligen att du orkar mig, frågade Lillebror.

- Det blir det vi får se, sa Karlsson. Det ska bli ganska intressant att se, om jag orkar mer än halvvägs, sjuk och eländig som jag är. Men det finns alltid den utvägen att jag kan tippa av dig, om jag känner att det inte går.

Lillebror tyckte inte att det var någon bra utväg att bli avtippad halvvägs upp till taket, och han såg lite betänksam ut.

- Men det ska säkert gå bra, sa Karlsson. Bara jag inte får motorstopp.

- Tänk, om du får det, då ramlar vi ju ner, sa Lillebror.

- Plask, visst gör vi det, sa Karlsson glatt. Men det är en världslig sak, sa han och sprätte med handen.

Lillebror bestämde sig för att tycka att det var en världslig sak han också. Han skrev en liten lapp åt mamma och pappa och la på bordet.

Jag e ope hos Kalsån po Taket

Det bästa skulle vara, om han kunde hinna tillbaka, innan de fick se lappen. Men om de händelsevis saknade honom, var det nödvändigt att de fick veta, var han var. Annars skulle det kanske bli samma väsen som en gång, när de var hos mormor, och Lillebror tog sig för att åka tåg på egen hand. Mamma hade gråtit efteråt och sagt:

- Men, Lillebror, om du nu ville åka tåg, varför sa du inte till mig?

- För att jag ville åka tåg, sa Lillebror.

Det var likadant nu. Han ville följa med Karlsson upp på taket, och därför var det bäst att inte fråga någon. Om de upptäckte, att han var borta, kunde han alltid försvara sig med att han i alla fall hade skrivit den där lappen.

Nu var Karlsson startklar. Han vred på knappen, som han hade på magen, och motorn började surra.

- Hoppa opp, skrek han. Nu far vi!

Och for gjorde de. Ut genom fönstret och upp i luften. Karlsson gjorde en liten extra sväng över de närmaste hustaken för att se, att motorn gick ordentligt. Och den puttrade så jämnt och fint, och Lillebror var inte ett dugg rädd utan tyckte bara det var roligt.

Till sist landade Karlsson på deras eget tak.

- Nu ska vi se, om du kan hitta mitt hus, sa Karlsson. Jag talar inte om att det ligger bakom skorstenen, det får du ta reda på själv.

Lillebror hade aldrig förr varit uppe på något tak. Men ibland hade han sett gubbar som hölls och skottade ner snö och gick omkring på taken med ett rep om livet. Lillebror hade alltid tyckt, att de var lyckliga som fick göra det. Men nu var han själv precis lika lycklig - fast han hade inget rep om livet förstås, och det kittlade så konstigt i magen, när han balanserade fram till skorstenen. Där bakom låg mycket riktigt Karlssons lilla hus. O, det var så sött och hade gröna fönsterluckor och en trevlig trappa, som man kunde sitta på, om man ville. Men just nu ville Lillebror bara så fort som möjligt komma in i huset och se alla ångmaskinerna och tupptavlorna och allt annat som Karlsson hade.

Det satt en skylt på dörren för att man skulle veta, vem som bodde där.

KARLSSON PÅ TAKET

VÄRLDENS BÄSTA KARLSSON

stod det på skylten.

Och Karlsson slog upp dörren på vid gavel och skrek:

- Välkommen, kära KarlssonÖoch du Lillebror också!

Sedan rusade han före Lillebror in.

- Jag måste i säng, för jag är världens sjukaste, skrek han och plöjde på huvet ner i en rödmålad pinnsoffa, som stod längs ena väggen.

Lillebror följde efter honom in. Han var så nyfiken att han kunde spricka. Det var väldigt trevligt hos Karlsson, det såg Lillebror genast. Utom pinnsoffan fanns där en hyvelbänk, som Karlsson tydligen hade till bord också, och så fanns där ett skåp och ett par stolar och en öppen spis med ett järngaller i. Det var nog där Karlsson lagade sin mat. Men några ångmaskiner syntes inte till. Lillebror tittade sig länge omkring men kunde inte upptäcka en enda, och till sist frågade han:

- Var har du dina ångmaskiner?

- Hrrhm, sa Karlsson. Mina ångmaskinerÖdom har exploderat allihop. Fel på säkerhetsventilerna, ingenting annat! Men det är ju en världslig sak och inget som man behöver sörja över.

Lillebror tittade sig omkring en gång till.

- Men dina tupptavlor då, har dom också exploderat, sa han och var riktigt spydig mot Karlsson.

- Det har dom ju inte, sa Karlsson. Vad är det där då, sa han och pekade på en pappskiva, som var uppspikad på väggen bredvid skåpet. Längst nere i ena hörnet på skivan var det mycket riktigt en tupp, en liten, liten röd tupp. För övrigt var pappskivan tom.

- 'En mycket ensam tupp' heter den där tavlan, sa Karlsson.

Lillebror tittade på den lilla tuppen. Karlssons tusen tupptavlor - var det när allt kom omkring bara den här lilla tuppkraken?

- Mycket ensam tupp, målad av världens bästa tuppmålare, sa Karlsson med darrande röst. Å, vad den tavlan är vacker och sorglig! Men nu får jag inte börja gråta, för då stiger febern.

Han kastade sig baklänges mot kuddarna och höll sig för panna.

- Du ska vara som en mor för mig, sätt igång, sa han.

Lillebror visste inte riktigt, hur han skulle börja.

- Har du nån medicin, sa han tveksamt.

- Ja, men ingen som jag vill ta, sa Karlsson. Har du nån femöring?

Lillebror halade fram en femöring ur byxfickan.

64

- Ge mig den först, sa Karlsson. Lillebror gav honom femöringen. Karlsson höll den hårt i handen och såg mycket knipslug och belåten ut.

- Jag vet vad för en medicin jag kan ta, sa han.

- Vad då för en, undrade Lillebror.

- Karlsson på Takets kuckelimuck-medicin. Det ska vara hälften karameller och hälften choklad och så rör du ihop alltsammans ordentligt med lite kaksmulor. Gör det, så kan jag ta en dosis nu mesamma, sa Karlsson. Det hjälper mot feber.

- Det tror jag inte, sa Lillebror.

- Ska vi slå vad, sa Karlsson. Jag håller en chokladkaka på att jag har rätt.

Lillebror tänkte, att det här var kanske vad mamma menade, när hon sa att man kunde avgöra, vem som hade rätt, genom ett vettigt resonemang.

- Ska vi slå vad, sa Karlsson om igen.

- Kör till, sa Lillebror.

Han tog fram en av de två chokladkakorna, som han hade köpt, och la på hyvelbänken, så att man skulle kunna se, vad vadet gällde. Sedan rörde han ihop en medicin efter Karlssons recept. Han tog syrliga karameller och geléhallon och kola och blandade dem i en kopp med lika många chokladbitar, och så bröt han sönder mandelmusslorna i små bitar och strödde över. En sådan medicin hade Lillebror aldrig sett i hela sitt liv, men den såg god ut, och han önskade nästan, att han själv hade haft lite feber att pröva den på.

Men Karlsson satt i sängen och gapade som en fågelunge, och Lillebror skyndade sig att få fram en sked.

- Häll i mig en stor dosis, sa Karlsson. Och det gjorde Lillebror.

Sedan satt de båda två stilla och väntade på att Karlssons feber skulle sjunka.

Efter en halv minut sa Karlsson:

- Du hade rätt. Det hjälpte inte mot feber. Ge mig chokladkakan!

- Ska du ha chokladkakan, sa Lillebror häpen. Det var ju jag som vann.

- Om du vann, så är det väl inte för mycket att jag får chokladkakan, sa Karlsson. Nån rättvisa får det vara här i världen. Förresten är du en ruskig liten pojke, som sitter där och vill ha choklad bara för att jag har feber.

Motvilligt räckte Lillebror chokladkakan till Karlsson. Karlsson högg genast tänderna i den och sa, medan han tuggade:

- Inga sura miner, om jag får be. Nästa gång är det jag som vinner och du som får chokladkakan.

Han tuggade ivrigt vidare, och när han hade ätit upp varenda bit av kakan, la han sig ner på kuddarna och suckade tungt.

- Stackars alla sjuka, sa han. Stackars mig! Det är klart man kunde försöka med en dubbeldosis av kuckelimuck-medicinen, men jag tror inte en minut att det hjälper.

- Jo, en dubbeldosis tror jag hjälper, sa Lillebror hastigt. Ska vi slå vad?

Lillebror kunde minsann vara slug han också. Han trodde inte alls, att Karlssons feber skulle botas ens av en tredubbel dos kuckelimuck-medicin, men han ville så gärna förlora ett vad. För han hade en enda chokladkaka kvar, och den skulle han ju få, om Karlsson vann vadet.

- Gärna för mig kan vi slå vad, sa Karlsson. Rör till en dubbel-dosis! När det gäller feber får man inte lämna nånting oförsökt. Det enda vi kan göra är att pröva och se.

Lillebror rörde till en dubbeldosis av medicinen och trattade i Karlsson, som villigt gapade och tog emot.

Sedan satt de stilla och väntade. Efter en halv minut hoppade Karlsson glädjestrålande ur sängen.

- Det har skett ett under, skrek han. Jag är feberfri. Du har vunnit igen. Ta hit chokladkakan!

Lillebror suckade och lämnade ifrån sig den sista chokladkakan. Karlsson tittade ogillande på honom.

- Såna där tjurbockar som du skulle aldrig slå vad, sa han. Det ska vara såna som jag, som går omkring som små solsken antingen vi vinner eller förlorar.

Det var tyst en stund, frånsett det smack som uppstod, när Karlsson tuggade i sig chokladkakan. Sedan sa han:

- Men eftersom du nu är en sån glupsk liten pojke, så är det väl bäst att vi delar resten broderligt - har du några karameller kvar?

Lillebror kände efter i byxfickan.

- Tre, sa han och plockade fram två kola och ett geléhallon.

- Tre, sa Karlsson, det går inte att dela, det vet minsta barn.

Han tog geléhallonet ur Lillebrors framsträckta hand och slök det hastigt.

- Men nu går det, sa han.

Sedan tittade han på de två kolorna med hungriga ögon. Den ena var en aning större än den andra.

- Snäll och beskedlig som jag är, så låter jag dig välja först, sa Karlsson. Men du vet väl, att den som får välja först, ska ta den minsta, fortsatte han och såg strängt på Lillebror.

Lillebror funderade ett slag.

- Jag vill att du ska få välja först, sa han mycket påhittigt.

- Nåja, eftersom du är så envis, sa Karlsson och högg den största kolan, som han raskt stoppade i mun.

Lillebror tittade på den lilla kolan, som låg kvar i hans hand.

- Nej, vet du vad, jag tyckte du sa, att den som fick välja först, skulle ta den minsta Ö

- Hör på här, du lilla snaskgris, sa Karlsson. Om du hade fått välja först, vilken skulle du ha tagit då?

- Jag skulle ha tagit den minsta, det skulle jag verkligen, sa Lillebror allvarsamt.

- Vad bråkar du för då, sa Karlsson. Det är ju den du har fått också.

Lillebror undrade om igen, ifall det var sånt här som mamma menade med 'ett vettigt resonemang'.

Men Lillebror var aldrig på misshumör länge. Hur som helst så var det roligt, att Karlsson inte hade någon feber mer. Det tyckte Karlsson också.

- Jag ska skriva till alla doktorerna och berätta vad som hjälper mot feber. 'Pröva Karlsson på Takets kuckelimuck-medicin', ska jag skriva. Världens bästa medicin mot feber!

Lillebror hade ännu inte ätit upp sin kola. Den såg så seg och god och härlig ut, så han ville titta på den lite först. När man väl började äta den, var den ju så snart förbi.

Karlsson tittade också på Lillebrors kola. En lång stund tittade han på Lillebrors kola, så la han huvet på sned och sa:

- Ska vi slå vad, att jag kan trolla bort din kola utan att du ser det?

- Det kan du ju inte, sa Lillebror. Inte om jag står här och håller den i handen och tittar på den hela tiden.

- Ska vi slå vad, sa Karlsson.

- Nej, sa Lillebror. Jag vet, att jag vinner, och då ska du bara ha kolan Ö

Lillebror kände på sig, att det där var fel sätt att slå vad, för så gick det aldrig till, när han slog vad med Bosse eller Bettan.

- Men vi kan slå vad på det vanliga, riktiga sättet, så att den som vinner får kolan, sa Lillebror.

- Som du vill, du glupska lilla pojke, sa Karlsson. Vi slår vad om att jag kan trolla bort kolan utan att du ser det.

- Kör till, sa Lillebror.

- Hokus pokus filiokus, sa Karlsson och högg kolan. Hokus pokus filiokus, sa han och stoppade den i munnen.

- Stopp, skrek Lillebror, jag såg visst att du trollade bort den Ö

- Gjorde du, sa Karlsson och svalde hastigt. Då har du vunnit igen. Jag har då aldrig sett maken till pojke att vinna alla vad.

- JaÖmenÖkolan, sa Lillebror alldeles förvirrad. Den som vann, skulle ju få kolan.

- Jo, det är visserligen sant, sa Karlsson. Men kolan har jag trollat bort, och jag slår vad om att jag inte kan trolla fram den igen.

Lillebror teg. Men han tänkte, att så fort han bara träffade mamma, så skulle han säga till henne, att vettiga resonemang var inte ett dugg bra, ifall man ville avgöra, vem som hade rätt.

Han stack handen i sina tomma byxfickor. Och tänk, då låg där en kola till, som han inte hade märkt! En stor, seg, härlig kola. Lillebror skrattade.

- Jag slår vad om, att jag har en kola till, sa han. Och jag slår vad om, att jag äter opp den tvärt, sa han och stoppade kvickt in kolan i munnen.

Karlsson satte sig på sängen och såg tjurig ut.

- Du skulle vara som en mor för mig, sa han. Och så gör du inget annat än stoppar i dig själv så mycket du orkar. Jag har aldrig sett en så glupsk liten pojke.

Han satt tyst ett slag och såg ännu dystrare ut.

- Förresten har jag inte fått nån femöring för att halsduken killar, sa han.

- Ja, men du har ju inte haft nån halsduk på dig, sa Lillebror.

- Det finns ingen halsduk i hela huset, sa Karlsson vresigt. Men om det hade funnits en, så skulle jag ha haft den på mig, och då hade den killat, och då hade jag fått fem öre.

Han tittade vädjande på Lillebror, och hans ögon var fulla av tårar.

- Ska jag behöva lida för att det inte finns nån halsduk i huset, tycker du?

Det tyckte inte Lillebror. Och så gav han Karlsson på Taket sin sista femöring.

5 Karlsson filurar

- Nu känner jag mig upplagd för lite skoj, sa Karlsson en stund senare. Vi tar oss en promenad på takena häromkring, så hittar vi alltid på nånting.

Det ville Lillebror gärna. Han tog Karlsson vid handen, och tillsammans tågade de ut genom dörren och ut på taket. Det hade börjat skymma nu, och allting var så vackert. Luften var så där blå som den är på våren, alla hus såg hemlighetsfulla och spännande ut som hus gör i skymningen, parken, där Lillebror brukade leka, lyste mörkvärdigt grön långt där nere, och från den stora balsampoppeln på Lillebrors gård luktade det så härligt ända upp på taket.

Det var en underbar kväll för takpromenader. Alla fönster stod öppna, och man kunde höra så många olika ljud och läten. Människor som pratade och barn som skrattade och barn som grät. Och det klirrade av porslin från ett kök i närheten, där någon höll på att diska, och det var en hund som gnydde, och någonstans satt någon och klinkade på ett piano. Nere från gatan hörde man knattret av en motorcykel, och när det dog bort, kom en åkarhäst klampande med en kärra efter sig, och varenda klamp hördes upp till taket.

- Om folk visste hur roligt det är att gå på tak, så skulle ingen enda bli kvar nere på gatan, sa Lillebror. Oj, vad det här var roligt!

- Ja, och så är det spännande också, sa Karlsson. För man kan så lätt ramla ner. Jag ska visa dig några ställen, där man närapå ramlar ner varenda gång.

Husen var så tätt sammanbyggda, att man kunde gå från det ena taket till det andra. Där fanns många små underliga utsprång och vindskupor och skorstenar och vinklar och vrår, så det blev aldrig enformigt. Och det var verkligen spännande, precis som Karlsson sa, just därför att man då och då närapå ramlade ner. På ett ställe var det en ganska bred klyfta mellan två hus, det var just ett sådant ställe, där Lillebror närapå ramlade ner. Men Karlsson fick tag i honom i sista minuten, när Lillebrors ena ben redan hade givit sig iväg utför takkanten.

- Kul, va, sa Karlsson och halade in Lillebror. Det var just så där jag menade. Gör om det igen!

Men Lillebror ville inte göra om det igen. Det var lite för mycket 'närapå' för honom. Det fanns fler ställen, där man måste klänga sig fast med både armar och ben för att inte trilla, och Karlsson ville, att Lillebror skulle ha så roligt som möjligt, så han tog inte alltid den lättaste vägen.

- Jag tycker vi skulle filura lite, sa Karlsson. Jag brukar spreta omkring på taket om kvällarna och filura lite med folk som bor i alla dom här vindskuporna.

- Hur gör du då, undrade Lillebror.

- Jag filurar olika åt olika folk förstås. Aldrig samma filureri två gånger. Världens bästa filurare, gissa vem det är!

Just då började ett litet barn skrika alldeles i närheten. Lillebror hade hört den där barngråten förut, men sedan hade det varit tyst ett slag. Ungen hade väl vilat sig lite. Men nu satte den igång igen, och gråten kom från den närmaste vindskupan. Det lät så ynkligt och övergivet.

- Stackars liten, sa Lillebror. Den kanske har ont i magen.

- Det ska vi snart ta reda på, sa Karlsson. Kom här! De klev längs takrännan, tills de kom alldeles under vindskupan, och så stack Karlsson försiktigt upp huvet och kikade in.

- Mycket ensamt litet barn, sa han. Mamma och pappa är väl ute och ränner, förstår jag.

Ungen grät ynkligare än någonsin.

- Lugn, bara lugn, sa Karlsson och hävde sig över fönsterkarmen. Här kommer Karlsson på Taket, världens bästa barnskötare.

Lillebror ville inte stå ensam kvar utanför. Han ålade sig efter Karlsson över fönsterkarmen, fast han undrade ängsligt, hur det skulle bli, om ungens mamma och pappa kom hem rätt som det var.

Men Karlsson var inte ett dugg ängslig. Han gick fram till sängen, där det lilla barnet låg, och stack ett knubbigt pekfinger under hakan på det.

- Plutti-plutti-plutt, sa han skälmaktigt. Sedan vände han sig till Lillebror.

- Det är så man säger till småbarn, då trivs dom! Det lilla barnet slutade gråta i rena häpenheten, men så fort det hade hämtat sig lite, satte det i gång igen.

- Plutti-plutti-pluttÖoch sen gör man så här, sa Karlsson. Han slet upp barnet ur sängen och hystade iväg det mot taket flera gånger efter varann. Kanske ungen tyckte det var roligt, för den log plötsligt ett litet tandlöst leende.

Karlsson såg stolt ut.

- Ingen konst att få barn glada, sa han. Världens bästa barnskötÖ

Längre hann han inte, för ungen satte i att gråta igen.

- Plutti-plutti-plutt, röt Karlsson argt och hystade det lilla barnet häftigare än någonsin upp mot taket. Plutti-plutti-plutt har jag sagt, och det menar jag också!

Det lilla barnet skrek i himlens sky, och Lillebror sträckte ut armarna efter det.

- Kom, får jag ta henne, sa han. Han tyckte så mycket om små, små barn, och han hade dividerat en hel del med mamma och pappa, om han inte skulle kunna få en liten syster, när de nu absolut inte ville ge honom en hund.

Nu tog han det lilla byltet från Karlsson och höll det ömt i sin famn.

- Gråt inte, så är du snäll, sa han. Barnet teg och tittade på honom med ett par alldeles blanka, allvarsamma ögon, så log det om igen sitt tandlösa leende och jollrade stilla.

- Det är mitt plutti-plutti-plutt som har verkat, sa Karlsson. Det är en sak som aldrig slår fel, det har jag prövat tusen gånger.

- Jag undrar vad ungen heter, sa Lillebror och strök med pekfingret längs den lena lilla kinden.

- Gull-Fia, sa Karlsson, det heter dom flesta. Lillebror hade aldrig hört talas om något barn, som hette Gull-Fia, men han tänkte, att världens bästa barnskötare hade väl bättre reda på vad barn brukade heta.

- Lilla Gull-Fia, sa Lillebror, jag tror att du är hungrig.

För Gull-Fia hade huggit tag i hans pekfinger och ville börja suga på det.

- Är Gull-Fia hungrig, nåväl, här finns korv och potatis, sa Karlsson med en blick ut i kokvrån. Inget barn behöver svälta ihjäl, så länge Karlsson orkar släpa fram korv och potatis.

Lillebror trodde inte, att Gull-Fia kunde äta korv och potatis.

- Såna här små barn ska väl ha mjölk, sa han.

- Tror du inte, att världens bästa barnskötare vet, vad barn ska ha och inte ha, sa Karlsson. Men för all del - jag kan flyga efter en ko!

Han kastade en arg blick mot fönstret.

- Fast det blir svårt att få in koskrället genom det här lilla knapra fönstret.

Gull-Fia sökte förtvivlat efter Lillebrors pekfinger och pep ömkligt. Det lät verkligen som om hon var hungrig.

Lillebror tittade efter i kokvrån, men han hittade ingen mjölk. Där låg bara tre kalla korvskivor på ett fat.

- Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Just nu kommer jag ihåg var det finns mjölk. Jag brukar själv ta mig en slurk där ibland. Hejsan hoppsan, jag kommer snart tillbaka.

Så vred Karlsson på knappen, som han hade på magen, och surrade iväg ut genom fönstret, innan Lillebror hann blinka.

Lillebror blev förfärligt rädd. Tänk, om Karlsson stannade borta i timtal, som han brukade! Och tänk, om ungens mamma och pappa kom hem och hittade Lillebror med deras Gull-Fia i famnen!

Men Lillebror behövde inte vara orolig länge. Den här gången hade Karlsson skyndat sig. Stolt som en tupp surrade han in genom fönstret, och i handen höll han en sådan där nappflaska, som småbarn brukar dricka ur.

- Var har du fått tag i den där, sa Lillebror häpen.

- På mitt vanliga mjölkställe, sa Karlsson. En balkong borta på Östermalm!

- Har du knyckt den, sa Lillebror alldeles förskräckt.

- Jag haver lånat den, sa Karlsson.

- LånatÖnär tänker du lämna tillbaka den då, frågade Lillebror.

- Aldrig, sa Karlsson.

Lillebror tittade strängt på honom, men Karlsson sprätte med fingrarna och sa:

- En liten flaska mjölk - det är en världslig sak! Dom som jag har lånat den av har trillingar, och dom sätter ut fullt, fullt med flaskor i ishinkar på balkongen, och dom tycker om, att jag lånar deras mjölk åt Gull-Fia.

Gull-Fia sträckte ut sina små händer efter flaskan och pep hungrigt.

- Jag ska värma den lite, sa Lillebror raskt och lämnade över Gull-Fia till Karlsson, och Karlsson skrek 'plutti-plutti-plutt' och hystade Gull-Fia upp i taket, medan Lillebror gick ut i kokvrån och värmde flaskan.

Och en stund senare låg Gull-Fia och sov som en liten ängel i sin säng. Hon var mätt och belåten och Lillebror hade stoppat om henne, och Karlsson hade pipit henne med sitt pekfinger och skrikit 'plutti-plutti-plutt', men ändå somnade Gull-Fia, för hon var så mätt och trött.

- Nu ska vi filura lite, innan vi ger oss iväg, sa Karlsson.

Han gick ut i kokvrån och hämtade de kalla korvskivorna. Lillebror såg på med stora ögon.

- Här ska du få se på filureri, sa Karlsson och hängde upp en korvskiva på dörrhandtaget till kokvrån.

- Nummer ett, sa han och nickade belåtet. Sedan gick han med raska steg fram till byrån. Där stod en vacker, vit duva av porslin, och innan Lillebror visste ordet av, hade den vita duvan fått en korvskiva i näbben.

- Nummer två, sa Karlsson. Och nummer tre ska Gull-Fia ha.

Han trädde upp korvskivan på en liten pinne och stack pinnen i handen på den sovande Gull-Fia. Det såg rätt lustigt ut, man kunde nästan tro, att Gull-Fia själv hade varit och hämtat sig en korv och somnat ifrån den, men Lillebror sa i alla fall:

- Nej, låt bli det där, är du snäll!

- Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Det ska vänja hennes mamma och pappa av med att ränna ute om kvällarna.

- Hur då, frågade Lillebror.

- En unge som själv kan gå och hämta sig falukorv, vågar dom inte lämna ensam. För vem vet, vad hon kan hitta på att ta nästa gångÖpappas söndagspilsner kanske.

Han satte fast korvpinnen lite bättre i Gull-Fias späda hand.

- Lugn, bara lugn, sa han. Jag vet nog vad jag gör, för jag är världens bästa barnskötare.

Just då hörde Lillebror steg i trappan utanför, och han riktigt hoppade till av förskräckelse.

- O, nu kommer dom, viskade han.

- Lugn, bara lugn, sa Karlsson, och så rusade de båda två till fönstret. Lillebror hörde en nyckel sättas i låset, och han trodde, att allt hopp var ute, men hur det var lyckades han vältra sig över fönsterkarmen. Sekunden efteråt hörde han dörren öppnas och en röst som sa:

- Mammas lilla Susann, hon bara sover och sover.

- Ja, hon bara sover och sover, sa en annan röst. Men sedan hördes det ett skrik. Och Lillebror förstod, att nu hade Gull-Fias mamma och pappa fått syn på korven.

Han väntade inte för att höra fortsättningen utan skuttade ifatt världens bästa barnskötare, som just höll på att gömma sig bakom en skorsten.

- Vill du se två busar, frågade Karlsson, när de hade vilat sig lite. Jag har två prima busar i en annan vindskupa här borta.

Det lät nästan som om det var Karlssons egna busar. Det var det väl inte, men Lillebror ville gärna se dem i alla fall.

Det hördes prat och skratt och skrål från busarnas vindskupa.

- Munterhet och fröjd, sa Karlsson. Kom ska vi se, vad det är som är så roligt.

De smög längs takrännan, och Karlsson stack upp huvet och kikade in. Det hängde gardiner för fönstret, men där var ändå en springa man kunde kika i.

- Busarna har främmande, viskade Karlsson. Lillebror kikade också. Där inne satt två stycken, som nog kunde vara busarna, och så en liten snäll, beskedlig karl, som såg ut som om han kom från landet, där mormor bodde.

- Vet du vad jag tror, viskade Karlsson. Jag tror, att dom där busarna håller på och filurar alldeles själv. Men det ska dom bara låta bli!

Han kikade in en gång till.

- Jag slår mig i backen på att dom hålls och filurar den där stackarn med röda slipsen, viskade han till Lillebror.

Busarna och han med den röda slipsen satt omkring ett litet bord alldeles intill fönstret. De åt och drack, och busarna klappade honom med den röda slipsen hjärtligt på axeln och sa:

- Vad det var roligt att vi träffade dig, kära Oskar!

- Det var roligt för mig också, sa Oskar. När man kommer till stan så här, så vill det till att man skaffar sig goda vänner, som är säkra karlar. Annars vet man inte vad man kan råka ut för. Man kan träffa på skojare också.

Busarna nickade.

- Jojomen, man kan råka ut för skojare, sa den ene. Vilken tur att du träffade Fille och mig!

- Ja, om du inte hade träffat Rulle och mig, då kunde det ha gått riktigt illa då, sa den andre.

- Men nu ska du äta och dricka och må bra, sa han som hette Fille, och så klappade han om igen Oskar på axeln. Fast sedan gjorde han någonting, som Lillebror blev riktigt häpen över. Han stack liksom alldeles händelsevis sin hand i bakfickan på Oskars byxor och drog upp en plånbok, och den stoppade han försiktigt ner i bakfickan på sina egna byxor. Och Oskar märkte ingenting. Kanske därför att Rulle just då hängde om halsen på honom och klappade honom. Men när Rulle hade klappat färdigt och drog tillbaka sin hand, råkade Oskars klocka följa med. Den stoppade Rulle ner i bakfickan på sina byxor. Och Oskar märkte ingenting.

Men sedan sträckte Karlsson på Taket försiktigt in en knubbig hand genom gardinspringan och tog plånboken ur bakfickan på Filles byxor, och Fille märkte ingenting. Och då sträckte Karlsson in en knubbig hand och tog klockan ur bakfickan på Rulles byxor, och Rulle märkte ingenting.

Men om en liten stund, när Rulle och Fille och Oskar hade ätit och druckit ännu mer, stack Fille handen i bakfickan och kände att plånboken var borta. Och då blängde han så argt på Rulle och sa:

- Hör du, Rulle, kom med ut i farstun, det var en sak jag ville snacka med dig om.

Just då kände Rulle efter i sin bakficka och märkte att klockan var borta. Och han blängde så argt på Fille och sa:

- Det passar bra, för jag har en sak jag behövde snacka med dig om också!

Så gick Fille och Rulle ut i farstun och stackars Oskar satt kvar ensam. Det tyckte han nog var tråkigt, för om en stund reste han sig och gick efter ut i farstun för att se, var Fille och Rulle blev av. Då klättrade Karlsson kvickt över fönsterkarmen och la Oskars plånbok i soppskålen. Men Fille och Rulle och Oskar hade ätit upp all soppan, så plånboken blev inte våt. Och Oskars klocka satte Karlsson fast i taklampan, och där hängde den och dinglade, och det var det första Oskar och Rulle och Fille såg, när de kom tillbaka från farstun. Men Karlsson såg de inte, för han hade krupit in under bordduken, som hängde ända ner till golvet. Och under bordet satt Lillebror också vid det laget, för han ville vara, där Karlsson var, även om det var ruskigt.

- Titta, där hänger min klocka, sa Oskar. Hur i all sin dar har den kommit dit?

Och han gick och tog bort klockan och stoppade den i västfickan.

- Och här ligger minsann min plånbok, sa han och tittade i soppskålen. Så konstigt!

Rulle och Fille tittade beundrande på Oskar, och Fille sa:

- Ni är inte så bakom hemma på bonnlandet heller, tycks det.

Sedan satte Rulle och Fille och Oskar sig omkring bordet igen.

- Käre Oskar, du måste äta och dricka lite mer, sa Fille.

Och Oskar och Rulle och Fille åt och drack och klappade varandra. Och om en liten stund stacks Filles hand in under bordduken och la försiktigt ifrån sig Oskars plånbok på golvet. Han trodde nog, att den skulle vara säkrare där än i hans byxficka. Men det var den inte, för Karlsson högg genast plånboken och räckte upp den till Rulle, och Rulle tog plånboken och sa:

- Fille, jag har gjort dig orätt, du är en hedersman.

Om en liten stund stacks Rulles hand under bordduken och la försiktigt ifrån sig Oskars klocka på golvet. Och Karlsson tog klockan och krafsade Fille lite grann på benet och räckte honom Oskars klocka, och Fille sa:

- Det finns ingen bättre kompis än du, Rulle. Men om en stund sa Oskar:

- Var är min plånbok? Och var är min klocka?

Och då kom blixtsnabbt både plånboken och klockan farande in under bordduken, för Fille tordes inte ha klockan och Rulle tordes inte ha plånboken på sig, ifall Oskar skulle börja bråka. Och Oskar började mycket riktigt bråka ganska högt och skrek, att han ville ha sin klocka och sin plånbok, men då sa Fille:

- Vi kan väl inte veta, var du har gått och slarvat bort din gamla plånbok.

Och Rulle sa:

- Vi har inte sett din gamla klocka, håll ordning på dina grejer!

Men då tog Karlsson först plånboken och sedan klockan och stack upp den till Oskar, och Oskar stoppade på sig bägge sakerna och sa:

- Tack, snälla Fille, tack, Rulle. Men ni får låta bli att skoja så där en annan gång.

Och sedan sparkade Karlsson till Fille på benet det värsta han kunde, och Fille skrek:

- Det där ska du få betalt för, Rulle!

Då sparkade Karlsson till Rulle på benet det värsta han kunde, och Rulle skrek.

- Är du inte klok, Fille, vad sparkas du efter? Och så rusade Rulle och Fille upp och började slåss, så att alla tallrikarna rasade ner från bordet och gick sönder, och Oskar blev rädd och gick sin väg med sin plånbok och sin klocka och kom inte mer tillbaka.

Lillebror var också rädd, men han kunde inte gå sin väg utan fick sitta tyst och stilla under bordduken.

Fille var starkare än Rulle, och han jagade ut Rulle i farstun och följde själv efter för att klå honom ännu mer. Då kröp Karlsson och Lillebror fram under bordduken och såg alla tallrikarna, som låg trasiga på golvet, och Karlsson sa:

- Varför ska soppskålen vara hel, när alla tallrikarna ar trasiga? Den skulle få det så ensamt, stackars soppskål!

Och så dängde han soppskålen i golvet med en smäll, och sedan rusade han och Lillebror fram till fönstret och klättrade ut det fortaste de kunde. Och då hörde Lillebror Fille och Rulle komma tillbaka in i rummet, och Fille sa:

- Varför i hela friden gav du honom tillbaka klockan och plånboken, din dumma torsk?

- Är du inte riktig slug, sa Rulle. Det var ju du, som gjorde det.

Då skrattade Karlsson, så att magen hoppade, och sedan sa han:

- Nu ska jag inte filura mer i dag.

Lillebror kände också, att han hade fått nog av filureri.

Det var ganska mörkt nu, och Lillebror och Karlsson tog varann i hand och vandrade tillbaka över taken till Karlssons hus, som låg ovanpå Lillebrors hus. När de kom tillbaka dit, hörde de en brandbil, som kom farande på gatan med ett väldigt tutande.

- Du ska få se, att det brinner nånstans, sa Lillebror. Brandkåren är här.

- Tänk, om det är i det här huset, sa Karlsson förhoppningsfullt. Då kan dom bara säga till mig, så ska jag hjälpa dom, för jag är världens bästa eldsläckare.

De kunde se, att brandbilen hade stannat på gatan alldeles nedanför, och det samlades en hel massa folk omkring. Men någon eld kunde de inte upptäcka. Däremot såg de plötsligt en stege komma skjutande upp mot taket, en sådan där lång magirus-stege som brandkåren har.

Då började Lillebror fundera.

- Tänk omÖtänk omÖdom kommer för att hämta mig, sa han.

För han kom plötsligt ihåg lappen, som han hade lämnat efter sig nere i sitt rum. Och det var allt bra sent nu.

- Varför då i all sin dar, sa Karlsson. Ingen människa kan väl ha nånting emot, att du är oppe på taket lite.

- Jo, min mamma kan, sa Lillebror. Hon har så mycket nerver, så det sprätter om det.

Han ryckte så synd om mamma, när han tänkte på det, och han längtade efter henne.

- Man skulle förstås kunna filura lite med brandkåren, föreslog Karlsson.

Men Lillebror ville inte filura mer. Han stod stilla och väntade på brandsoldaten, som kom klättrande uppför stegen.

- Nåja, sa Karlsson, det kan också vara på tiden för mig att sticka in och lägga mig. Visserligen har vi tagit det lugnt och inte filurat så mycket, men jag hade i alla fall minst tretti fyrti graders feber i morse, det får vi komma ihåg!

Och så skuttade han iväg över taket.

- Hejsan hoppsan, Lillebror, skrek han.

- Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror.

Men han tittade hela tiden på brandsoldaten som kom allt närmare.

- Du, Lillebror, ropade Karlsson, innan han försvann bakom skorstenen. Tala inte om för brandkårn, att jag är här. För jag är världens bästa eldsläckare, och sedan skulle det bara bli ett evigt tjatande efter mig, så fort det tar eld nånstans.

Brandsoldaten var nära nu.

- Stå stilla, där du är, ropade han åt Lillebror. Rör dig inte ur fläcken, så kommer jag och hämtar dig.

Det var snällt av honom, tyckte Lillebror, men bra onödigt. Lillebror hade ju travat och gått på taket hela eftermiddagen, så nog orkade han gå ett par steg till.

- Är det min mamma, som har skickat dig, frågade han, när han i brandsoldatens famn var på väg nerför magirus-stegen.

- Ja, vad tror du, sa brandsoldaten. Men duÖjag ryckte nästan ett slag, att ni var två små pojkar där oppe på taketÖ

Lillebror kom ihåg, vad Karlsson hade sagt, och han svarade allvarligt.

- Nej, det var ingen mer pojke än jag.

Mamma hade verkligen nerver, så att det sprätte om det. Hon och pappa och Bosse och Bettan och en massa andra människor var nere på gatan och tog emot Lillebror. Och mamma kastade sig över honom och kramade honom och skrattade och grät om vartannat. Och pappa bar honom ända upp i våningen och höll honom tätt tryckt intill sig hela tiden. Och Bosse sa:

- Du kan verkligen skrämma livet ur en, Lillebror. Och Bettan grät hon också och sa:

- Du får aldrig mer göra så där, kom ihåg det!

Och när Lillebror en stund senare låg i sin säng, samlades de allihop omkring honom precis som om det hade varit hans födelsedag. Men pappa sa mycket allvarsamt:

- Förstod du inte, att vi skulle bli oroliga? Förstod du inte, att mamma skulle gråta och vara lessen?

Lillebror skruvade på sig i sängen.

- Inte så där mycke' orolig, mumlade han. Mamma kramade honom hårt, hårt och sa:

- Tänk, om du hade ramlat ner! Tänk, om vi hade blivit av med dig!

- Hade ni blivit lessna då, sa Lillebror förhoppningsfullt.

- Ja, vad tror du, sa mamma. Vi vill inte vara av med dig för något pris i världen, det vet du väl.

- Inte för hundra tusen millioner kronor ens en gång, frågade Lillebror.

- Nej, inte för hundra tusen millioner kronor.

- Är jag värd så mycket, sa Lillebror häpen.

- Jaha då, sa mamma och kramade honom en gång till.

Lillebror funderade. Hundra tusen millioner kronor, vilken förskräcklig massa pengar! Kunde det vara möjligt, att han var värd så mycket? När det gick att få en hundvalp, en riktigt bra hundvalp, för femtio kronor.

- Du pappa, sa Lillebror, när han hade funderat färdigt. Om jag är värd hundra tusen millioner kronor - då kan jag väl få ut femti kronor kontant och köpa mig en liten hund?

6 Karlsson leker spöke

Det var inte förrän dagen därpå vid middagsbordet, som de började fråga Lillebror, hur han hade kunnat komma upp på taket.

- Gick du genom luckan på vinden, frågade mamma.

- Nej, jag flög opp med Karlsson på Taket, sa Lillebror.

Mamma och pappa tittade på varann.

- Nej, det här går inte längre, sa mamma. Den där Karlsson på Taket gör mig tokig.

- Lillebror, det finns ingen Karlsson på Taket, sa pappa.

- Finns det inte, sa Lillebror. Han fanns där i går åtminstone.

Mamma skakade på huvet.

- Det är skönt, att skolan slutar snart, så du kan få fara till mormor, sa hon. Dit hoppas jag att Karlsson inte tänker följa med.

Det där var ett bekymmer, som Lillebror hade glömt bort. Han skulle resa till mormor över sommaren och inte få se Karlsson på två månader. Det var inte det, att han inte trivdes hos mormor, han hade alltid så roligt där, men å, vad han skulle sakna Karlsson! Och tank om Karlsson inte bodde kvar på taket, när Lillebror kom tillbaka!

Med armbågarna på bordet och huvet stöttat i händerna satt han där och försökte tänka efter, hur livet skulle bli utan Karlsson.

- Inga armbågar på bordet, vet du väl, sa Bettan.

- Sköt dig själv, sa Lillebror.

- Inga armbågar på bordet, Lillebror, sa mamma. Vill du ha lite mera blomkål?

- Nä, hellre döden, sa Lillebror.

- Usch, så säger man inte, sa pappa. Man säger 'Nej tack'.

Det var då också ett sätt de hade att kommendera en hundratusenmillioners-unge, tänkte Lillebror, men det sa han inte. I stället sa han:

- Om jag säger 'Hellre döden' så förstår ni väl, att jag menar 'Nej tack'.

- Men så säger inte en gentleman, envisades pappa. Och nog vill du väl vara en gentleman, Lillebror?

- Nä, jag vill hellre vara en sån som du, pappa, sa Lillebror.

Mamma och Bosse och Bettan skrattade. Lillebror förstod inte varför, men han fick för sig att de skrattade åt hans pappa, och det tyckte han inte om.

- Jag vill vara en sån som du, pappa, som bara är snäll, sa han med en öm blick på sin far.

- Tack, min unge, sa pappa. Hur var det, ville du verkligen inte ha mera blomkål?

- Nä, hellre döden, sa Lillebror.

- Men det är nyttigt, sa mamma.

- Det var väl det jag kunde tro, sa Lillebror. För ju illare man tycker om en mat, ju nyttigare är den. Varför måste dom proppa in alla vitaminerna i sånt som smakar illa, det skulle jag gärna vilja veta?

- Ja, är det inte konstigt, sa Bosse. Du tycker väl, att dom skulle vara i kola och tuggummi i stället?

- Det där var det förnuftigaste du har sagt på länge, sa Lillebror.

Efter middagen gick han in i sitt rum. Han hoppades av hela sitt hjärta, att Karlsson skulle komma. Snart skulle ju Lillebror resa bort, och han ville träffa Karlsson så mycket som möjligt innan dess.

Det kanske Karlsson kände på sig, för han kom flygande så fort Lillebror stack ut näsan genom fönstret.

- Har du ingen feber i dag, frågade Lillebror.

- FeberÖjag, sa Karlsson. Jag har aldrig haft nån feber. Det var bara inbillning.

- Inbillade du dig bara, att du hade feber, sa Lillebror häpen.

- Nä, men jag inbillade dig, att jag hade det, sa Karlsson och skrattade förnöjt. Världens bästa filurare, gissa vem det är!

Karlsson var inte stilla en sekund. Hela tiden medan han pratade, snodde han omkring i rummet och pillade nyfiket på allting, öppnade så många skåp och lådor han kom åt och undersökte allt med största intresse.

- Nej, i dag har jag ingen feber, sa han. I dag är jag så kolossalt kry och upplagd för lite skoj.

Lillebror var också upplagd för lite skoj. Men först och främst ville han, att mamma och pappa och Bosse och Bettan skulle få se Karlsson, så att han slapp höra de där tjatet om att Karlsson inte fanns.

- Vänta ett litet slag, sa han hastigt. Jag kommer strax tillbaka.

Och så rusade han iväg in i vardagsrummet. Bosse och Bettan hade just gått ut, det var förargligt, men mamma och pappa satt där i alla fall, och Lillebror sa ivrigt:

- Mamma och pappa, vill ni komma med in i mitt rum nu mesamma?

Han tordes inte säga någonting om Karlsson, det var bättre, att de fick se honom utan varning.

- Kan inte du komma och sitta hos oss i stället, sa mamma. Men Lillebror drog henne i armen.

- Nej, ni ska följa med in till mig och se på en sak. Efter lite övertalning fick han dem med sig båda två, och Lillebror öppnade glad och lycklig dörren till sitt rum. Nu äntligen skulle de få se!

Han kunde ha gråtit, så besviken blev han. Rummet var tomt - precis som förra gången när han skulle visa upp Karlsson.

- Vad var det vi skulle få se, frågade pappa.

- Inget särskilt, mumlade Lillebror.

Som tur var ringde telefonen i samma ögonblick, så Lillebror slapp komma med förklaringar. Pappa gick sin väg för att svara. Och mamma hade en sockerkaka i ugnen, som hon måste se till. Lillebror blev ensam. Han satte sig vid fönstret, han var riktigt arg på Karlsson och bestämde sig för att säga honom ett sanningens ord, ifall han kom flygande.

Men det kom ingen flygande. I stället öppnades garderobsdörren, och Karlsson stack ut sitt nytra ansikte.

Lillebror blev så förvånad.

- Vad i all sin dar har du gjort i min garderob, sa han.

- Ruvat äggÖnej! Suttit och tänkt över mina synder Önej! Legat på hyllan och vilat migÖja, sa Karlsson.

Lillebror glömde bort att vara arg. Han var bara glad att Karlsson hade kommit tillrätta igen.

- Det där är en väldigt bra garderob att leka kurragömma i, sa Karlsson. Det gör vi, va? Jag lägger mig på hyllan igen, och du gissar, var jag är.

Innan Lillebror hann svara, hade Karlsson försvunnit in i garderoben, och Lillebror hörde, hur han klättrade för att komma upp på hyllan.

- Leta nu, skrek Karlsson.

Lillebror öppnade garderobsdörren på vid gavel och hittade utan större svårighet Karlsson på hyllan.

- Å fy, vad du är elak, skrek Karlsson. Du kan väl leta i sängen och bortom bordet och andra ställen först. Jag är inte me', om du gör så där, fy, vad du är elak!

Just då ringde det på ytterdörren, och strax efteråt ropade mamma ute från tamburen.

- Lillebror, här kommer Krister och Gunilla.

Det behövdes inte mer för att Karlsson skulle bli på gott humör igen.

- Dom ska vi filura med, viskade han till Lillebror. Stäng dörren om mig!

Lillebror stängde garderobsdörren, och så fort han hade gjort det, kom Gunilla och Krister. De bodde på samma gata och gick i samma klass i skolan som Lillebror. Lillebror tyckte mycket om Gunilla, han brukade ofta tala med sin mamma om hur 'fenominalt gullig' hon var. Han gillade Krister också och hade redan förlåtit honom den där bulan i pannan. Det hände rätt ofta, att han slogs med Krister, men efteråt var de lika goda vänner igen. Det var förresten inte bara med Krister Lillebror råkade i slagsmål, han hade utkämpat vilda bataljer med nästan alla ungarna på gatan. Men Gunilla gav han sig inte på.

- Hur kommer det sig, att du aldrig klår Gunilla, frågade hans mamma honom en gång.

- Nä, hon är så fenominalt gullig, så det behöver jag inte, sa Lillebror.

Men Gunilla kunde förstås retas ibland hon också. I går, när de gick hem från skolan, hade Lillebror berättat om Karlsson på Taket, och då hade Gunilla skrattat och sagt att Karlsson var en inbillning och ett påhitt. Och Krister hade hållit med henne, så att Lillebror hade blivit tvungen att lappa till honom, och det var då Krister hade slängt den där stenen i skallen på Lillebror.

Men nu kom de här, och Krister hade Joffa med sig. Och för Joffas skull glömde Lillebror till och med bort Karlsson, som låg på hyllan i garderoben. Hundar var det raraste som fanns på jorden, tyckte Lillebror. Joffa hoppade och skällde, och Lillebror hängde om halsen på honom och klappade honom. Krister stod bredvid och såg lugnt på. Han visste ju, att Joffa var hans hund och ingen annans, och då kunde Lillebror gott få klappa honom så mycket han ville.

Just när Lillebror klappade Joffa som bäst, sa Gunilla med ett retsamt fnitter:

- Var har du din gamla Karlsson på Taket då? Vi tänkte, att han skulle vara här.

Inte förrän då kom Lillebror ihåg, att Karlsson låg på hyllan i garderoben. Men eftersom han inte visste, hur Karlsson hade tänkt sig att filura den här gången, kunde han inte berätta det för Krister och Gunilla. Därför sa han bara:

- Ssss, du säger ju, att Karlsson på Taket är en inbillning. Du sa i går att han bara var ett påhitt.

- Ja, det är han väl också, sa Gunilla och skrattade så att de där groparna kom fram, som hon hade i kinderna.

- Tänk för att han inte är det, sa Lillebror.

- Det är han ju, sa Krister.

- Det är han ju inte, sa Lillebror.

Han funderade på om det var någon idé att fortsätta med ett sådant här 'vettigt resonemang' eller om det inte var lika bra att klippa till Krister direkt. Men innan han hade hunnit bestämma sig, hördes inne från garderoben ett högt och ljudligt 'Kuckeliku'.

- Vad var det, sa Gunilla, och hennes mun, som var liten och röd som ett körsbär, gapade av förvåning.

- Kuckeliku, sa det om igen, och det lät precis som en riktig tupp.

- Har du en tupp i garderoben, sa Krister häpen. Joffa morrade. Men Lillebror skrattade, han kunde inte säga ett ord, så skrattade han.

- Kuckeliku, kom det från garderoben.

- Jag ska öppna och se, sa Gunilla.

Hon öppnade dörren och kikade in. Och Krister sprang fram och kikade han också. Först såg de ingenting annat än en massa kläder, som hängde där. Men så hörde de ett fnissande uppifrån, och när de tittade dit, fick de se en liten tjock farbror, som låg uppe på hyllan. Han låg bekvämt stödd på ena armbågen och dinglade lite med ett knubbigt ben, och han hade glada, blå ögon som lyste.

Varken Gunilla eller Krister sa ett ord först, det var bara Joffa som morrade. Men när Gunilla fick mål i mun, sa hon:

- Vem är det där?

- Bara en liten inbillning, sa den underliga figuren uppe på hyllan och dinglade ännu mer med benet. En liten inbillning, som ligger och vilar sig. Kort sagtÖett påhitt!

- Är detÖär det, stammade Krister.

- Ett litet påhitt, som ligger här och gal i all enkelhet, just det, sa den lilla farbrorn.

- Är det Karlsson på Taket, viskade Gunilla.

- Ja, vad tror du, sa Karlsson. Tror du det är gamla fru Gustafsson i 92:an, som har smygit sig in här och knytit sig ett slag?

Lillebror bara skrattade, för Gunilla och Krister stod där och gapade och såg så dumma ut.

- Nu tror jag ni fick så ni teg, sa Lillebror till sist. Karlsson tog ett skutt ner från hyllan. Han gick fram till Gunilla och knep henne skälmskt i kinden.

- Vad är det här för ett barnsligt litet påhitt då, sa han.

- ViÖbörjade Krister.

- Vad heter du mer än August, frågade Karlsson.

- Jag heter inte August, sa Krister.

- Bra, fortsätt med det, sa Karlsson.

- Dom heter Gunilla och Krister, sa Lillebror.

- Ja, det är otroligt vad folk kan råka ut för, sa Karlsson. Men var inte lessna för det niÖ.alla kan ju tyvärr inte heta Karlsson.

Han såg sig nyfiket omkring och fortsatte utan att hämta andan:

- Jag känner mig upplagd för lite skoj. Kan vi inte slänga ut stolarna genom fönstret eller nånting?

Lillebror trodde inte, att det skulle vara så bra, och han var säker på att inte mamma eller pappa skulle tycka det heller.

- Nej, är dom gammalmodiga, så är dom gammalmodiga, sa Karlsson, det ar inget att göra åt. Då får vi hitta på nånting annat då, för skoj ska jag ha. Annars är jag inte me', sa han och knep tjurigt ihop munnen.

- Ja, vi kan väl hitta på nånting annat, sa Lillebror bedjande. Men Karlsson hade visst bestämt sig för att tjura.

- Akta er bara, så att jag inte flyger ifrån er, sa han. Både Lillebror och Krister och Gunilla förstod vilken olycka det skulle vara, och de tiggde och bad Karlsson, att han skulle stanna hos dem.

Karlsson satt en stund och såg fortfarande ganska tjurig ut.

- Det är inte säkert, sa han, men kanske jag stannar kvar, om hon där klappar mig och säger 'Snälla Karlsson', sa han och pekade på Gunilla med sitt lilla tjocka pekfinger. Och Gunilla skyndade sig att klappa honom.

- Snälla Karlsson, stanna så vi kan hitta på lite skoj, sa hon.

- Nåja, jag gör väl det då, sa Karlsson, och barnen drog en lättnadens suck. Men det var lite för tidigt.

Lillebrors mamma och pappa brukade ibland ta sig en promenad om kvällarna. Och nu ropade mamma utifrån hallen:

- Ajö på ett slag! Krister och Gunilla får stanna till klockan åtta, och då går du bums i säng, Lillebror. Jag kommer in och säger godnatt sen.

Och så hörde de tamburdörren smälla i.

- Hon sa inte, hur länge jag fick stanna, sa Karlsson och körde ut underläppen. Jag är inte me', om det ska vara så här orättvist.

- Du får stanna hur länge du vill, sa Lillebror. Karlsson plutade ut med underläppen ändå mer.

- Varför kan inte jag bli ivägkörd klockan åtta som andra människor, sa Karlsson. Jag är inte me'Ö

- Jag ska be mamma, att hon kör hem dig klockan åtta, sa Lillebror hastigt. Vad tycker du vi ska hitta på för skoj?

Plötsligt var Karlssons dåliga humör som bortblåst.

- Vi kan leka spöke och skrämma livet ur folk, sa han. Ni vet inte, vad jag kan göra med bara ett litet lakan. Om jag hade fem öre för varenda en som jag har skrämt ihjäl, då skulle jag kunna köpa mig mycke' kola då. Jag är världens bästa spöke, sa Karlsson, och ögonen lyste så glada på honom.

Lillebror och Krister och Gunilla ville gärna leka spöke, men Lillebror sa:

- Vi behöver väl inte skrämmas så förskräckligt!

- Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Du behöver inte lära världens bästa spöke nånting om spökeri. Jag ska bara skrämma ihjäl dom lite grann, dom kommer knappast att märka det.

Karlsson gick fram till Lillebrors säng och ryckte upp överlakanet.

- Det här kan nog bli en liten snygg spökkostym, sa han.

I Lillebrors skrivbordslåda hittade han en svart färgkrita och med den målade han ut ett gruvligt spökansikte på lakanet. Sedan tog han Lillebrors sax och klippte två hål för ögonen, innan Lillebror kunde hejda honom.

- LakanÖdet är en världslig sak, sa Karlsson. Och ett spöke måste kunna se, annars kan det flaxa iväg och hamna i Bortre Indien eller var som helst.

Så kastade han lakanet över huvet som en kåpa, det var bara hans små knubbiga händer som stack ut på sidorna. Fastän barnen visste, att det bara var Karlsson, som var under lakanet, blev de lite rädda ändå, och Joffa satte i att skälla alldeles vilt. Inte blev det bättre, när spöket startade sin motor och började flyga runt omkring taklampan med lakanet svajande hit och dit av farten. Det såg riktigt hemskt ut.

- Jag är ett litet motoriserat spöke, vilt men vackert, sa Karlsson.

Barnen stod stilla och stirrade förskrämda på honom, Joffa skällde.

- Egentligen tycker jag om, att det smäller om mig, när jag kommer, sa Karlsson. Men om jag ska spöka, är det kanske bäst att sätta på ljuddämparen. Så där!

Och så svävade han fram nästan ljudlöst och verkade ännu mer spökaktig än förut. Nu gällde det bara att hitta någon att spöka för.

- Jag kan spöka iväg ut i farstun, så kommer det alltid någon och får sitt livs chock, sa Karlsson.

Det ringde på telefonen, men Lillebror hade inte lust att gå och svara. Han lät det ringa.

Karlsson började prova ut några bra suckar och stön åt sig. Ett spöke, som inte kunde sucka och stöna, var värdelöst, påstod Karlsson, det var det första ett litet spöke måste lära sig i spökskolan.

Allt det där tog tid. När de äntligen stod i tamburen färdiga att ge sig iväg ut i farstun och börja spökandet, hörde de ett egendomligt krafsande på tamburdörren. Först trodde Lillebror, att det var mamma och pappa, som redan kom hem. Men så fick han se en lång ståltråd, som stacks in genom brevlådan. Och då kom Lillebror ihåg någonting som hans pappa hade läst högt ur tidningen för mamma alldeles häromdan. I tidningen stod det, att just nu var det så många våningstjuvar i farten här i stan. Tjuvarna var så sluga, först ringde de på telefon och hörde efter, om någon var hemma. Ifall de inte fick något svar, så skyndade de sig iväg till den våningen, som de hade ringt till, och så var det bara att fiffla upp dörrlåset och gå in och knycka allt som fanns av värde.

Lillebror blev förfärligt rädd, när han förstod, att det var tjuvar, som höll på att ta sig in, och det blev Krister och Gunilla också. Krister hade låst in Joffa i Lillebrors rum för att han inte skulle skälla under spökandet, det ångrade han nu.

Men en som inte var rädd, det var Karlsson.

- Lugn, bara lugn, viskade han. Vid såna här tillfällen är ett spöke det bästa man kan ha. Kom, så smyger vi oss in i vardagsrummet, för det är väl där far din förvarar sina guldtackor och diamanter, sa han till Lillebror.

Karlsson och Lillebror och Gunilla och Krister smög iväg in i vardagsrummet så tyst och försiktigt och fort som de kunde. De kröp ner bakom möblerna och gömde sig. Karlsson for in i det vackra gamla skåpet, som mamma hade till linneskåp, och stängde dörren om sig så gott det gick. Han hade inte väl gjort detta, förrän tjuvarna kom tassande. Lillebror, som låg bakom soffan vid öppna spisen, kikade försiktigt fram. Mitt på golvet stod två stycken tjuvar och såg ruskiga ut. Och - har man sett på maken - det var inga andra än Fille och Rulle.

- Tja, nu gäller det var dom har kronjuvelerna, sa Fille med låg, hes röst.

- I den där förstås, sa Rulle och pekade på den antika sekretären, som hade så många små lådor. Lillebror visste, att mamma hade hushållpengarna liggande i en av lådorna, och i en annan hade hon den dyra, fina ringen och broschen, som hon hade fått av mormor. Och pappa hade guldmedaljen, som han hade fått i prisskjutning, liggande där också. Nog var det förskräckligt, om tjuvarna skulle ta alltihop, tänkte Lillebror, och han kunde nästan inte låta bli att gråta, där han låg bakom soffan.

- Ta hand om den där pjäsen du, sa Fille. Jag går ut i köket under tiden och ser, om dom har några silverskedar.

Fille försvann, och Rulle började dra ut lådorna. Han visslade till av belåtenhet. Nu hade han nog hittat hushållspengarna, tänkte Lillebror, och han blev mer och mer ledsen.

Rulle drog ut nästa låda och visslade till om igen. För nu hade han visst hittat ringen och broschen.

Men sedan visslade Rulle inte mera. För ut genom skåpsdörren kom ett spöke farande och gav ifrån sig ett litet varnande stön. Och när Rulle vände sig om och fick se spöket, rosslade det till i halsen på honom, och han tappade hushållspengarna och ringen och broschen och alltihop. Spöket flaxade fram och tillbaka omkring honom och stönade och suckade, och plötsligt for det iväg ut i köket. Och sekunden efteråt kom Fille springande, alldeles vit i ansiktet, och han skrek:

- Spulle, ett röke!

Han menade 'Rulle, ett spöke', men han var så rädd, så han sa 'Spulle, ett röke' i stället. Det var inte så konstigt att han var rädd, för spöket kom tätt efter honom och stönade och suckade så förskräckligt. Och Rulle och Fille rusade mot dörren, hela tiden med spöket flaxande om öronen, och de sprang ut i tamburen och ut genom dörren. Men spöket bara kom efter och jagade dem nerför trappan och skrek efter dem med en ihålig, förskräcklig spökröst:

- Lugn, bara lugn! Jag kommer snart ifatt er, och då ska vi ha roligt!

Men så tröttnade spöket och kom tillbaka till vardagsrummet. Lillebror hade plockat upp hushållspengarna och ringen och broschen och lagt tillbaka dem i sekretären, och Gunilla och Krister hade samlat ihop alla silverskedarna som Fille hade tappat, när han sprang mellan köket och vardagsrummet.

- Världens bästa spöke, det är Karlsson på Taket, sa spöket och tog av sig spökkostymen.

Och barnen skrattade och var så glada, och Karlsson sa:

- Ingenting går opp mot ett spöke, när det gäller att skrämma tjuvar. Om folk visste, hur bra det var, så skulle dom tjudra ett litet argsint spöke vid vartenda kassaskåp i hela stan.

Lillebror var så glad, att han hoppade, för att mammas hushållspengar och ring och brosch och pappas guldmedalj och alla silverskedarna var räddade, och han sa:

- Tänk, att folk är så dumma, så dom tror på spöken! Det finns ingenting övernaturligt, det har pappa sagt.

Han nickade eftertryckligt.

- Dumma tjyvar, dom trodde, att det var ett spöke som kom fram ur skåpet, och så var det ingenting övernaturligt alls utan bara Karlsson på Taket.

7 Karlsson trollar med filurhunden Ahlberg

Nästa morgon kom en liten sömnig, rufsig figur i blårandig pyjamas tassande på bara fötter ut till mamma i köket. Bosse och Bettan hade gått till skolan och pappa till kontoret. Men Lillebror skulle inte iväg förrän lite senare, och det var bra, för han ville gärna vara ensam med mamma ett litet slag så här på morgonen. Fastän han var en stor pojke, som redan gick i skolan, tyckte han ändå om att sitta i mammas knä, när ingen såg det. Det gick så bra att prata då, och om de hade gott om tid, brukade mamma och Lillebror sjunga och berätta sagor för varann.

Mamma satt vid köksbordet och läste tidningen och drack sitt morgonkaffe. Lillebror klättrade tyst upp i knät på henne och kröp ihop i hennes famn, och hon höll honom stilla där, tills han hade vaknat ordentligt.

Den där promenaden i går kväll hade blivit lite längre än meningen var, och när mamma och pappa kom hem, låg Lillebror redan i sin säng och sov. Han hade sparkat av sig, och när mamma skulle stoppa om honom, såg hon, att det var två fula hål på lakanet och det var så smutsigt också, någon hade ritat på det med svartkrita. Inte underligt att Lillebror hade somnat så hastigt, tänkte mamma. Men nu hade hon syndaren här i sitt knä, och hon tänkte sannerligen inte släppa honom ifrån sig utan en förklaring.

- Hör nu, Lillebror, sa hon, jag skulle bra gärna vilja veta, vem som har gjort dom där hålen på ditt lakan, kom bara inte och säg att det är Karlsson på Taket!

Lillebror teg och tänkte ihärdigt. Det var ju Karlsson på Taket, som hade gjort hålen, och så fick han inte säga det! Då var det nog bäst att hålla tyst med det där om tjuvarna också, för mamma skulle nog inte tro det heller.

- Nå, sa mamma, när hon inte fick något svar.

- Kan du inte fråga Gunilla i stället, sa Lillebror listigt. Gunilla kunde få tala om för mamma, hur det hängde ihop, henne måste ju mamma tro på.

Jaså, det var Gunilla som hade klippt sönder lakanen, tänkte mamma. Och hon tyckte, att Lillebror var en fin pojke, som inte skvallrade utan ville låta Gunilla själv få tala om, vad hon hade ställt till. Mamma gav Lillebror en liten kram. Hon beslöt att inte fråga mer om lakanet just nu, men Gunilla skulle hon allt ta itu med på skarpen, när hon fick tag i henne.

- Du tycker allt väldigt mycket om Gunilla, va, sa mamma.

- Ja, rätt såÖsa Lillebror.

Mamma började snegla lite i tidningen igen, och Lillebror satt tyst i hennes knä och tänkte. Vilka var det, som han tyckte om egentligen? Mamma först och främstÖoch så pappa. Bosse och Bettan tyckte han om ibland, ja, han tyckte om dom för det mestaÖsärskilt BosseÖmen ibland var han så arg på dom, så han kunde gå i bitar! Karlsson på Taket tyckte han om. Och Gunilla tyckte han omÖrätt så. Kanske han skulle gifta sig med henne, när han blev stor, för en fru måste man väl ha antingen man ville eller inte. Fast helst skulle han vilja gifta sig med mamma förståsÖmen det kanske inte gick.

När han hade hunnit så långt, kom han plötsligt att tänka på någonting, som gjorde honom orolig.

- Hör du, mamma, om Bosse dör, när han blir stor, måste jag gifta mig med hans fru då?

Mamma satte häpen ifrån sig kaffekoppen.

- Varför i all sin dar tror du det, sa hon.

Det lät som om hon tänkte skratta, och då blev Lillebror rädd att han hade sagt något dumt och ville inte tala om saken mer. Men mamma envisades:

- Varför tror du det?

- Jag har ju fått Bosses gamla cykel, sa Lillebror motvilligt. Och hans gamla skidorÖoch hanses skridskor som han hade, när han var så gammal som jagÖoch hans gamla pyjamas och gymnastikskor och allting.

- Men hans gamla fru ska du få slippa, det lovar jag, sa mamma. Och hon skrattade inte, som tur var.

- Kan inte jag få gifta mig med dig istället, föreslog Lillebror.

- Jag vet inte, hur det ska gå till, sa mamma. Jag är ju redan gift med pappa.

Ja, det var ju så santÖ

- Vilken fenominal otur, att pappa och jag skulle bli kära i samma en, sa Lillebror misslynt.

Men då skrattade mamma och sa:

- Nej, vet du, det tycker jag var riktigt bra.

- Det säger du, ja, sa Lillebror. Men jag får väl ta Gunilla då, la han till. För nån måste man väl ha.

Han tänkte efter igen, och han tyckte inte, att det skulle vara alls roligt att bo tillsammans med Gunilla. Hon kunde nog vara marig ibland. Och förresten ville han bo med mamma och pappa och Bosse och Bettan. En fru var inte något som han längtade speciellt efter.

- Jag skulle mycket hellre vilja ha en hund än en fru, sa han. Mamma, kan jag inte få en hund?

Mamma suckade. Sisådär, nu började Lillebror prata om sin välsignade hund igen! Det var nästan lika besvärligt som det där med Karlsson på Taket.

- Vet du, Lillebror, nu tror jag du måste gå och klä på dig, sa mamma. Annars hinner du inte till skolan.

- Typiskt, sa Lillebror förgrymmad. När jag pratar om min hund, då börjar du att prata om skolan!

Det var ändå rätt skojigt att gå till skolan i dag, för han hade så mycket att prata med Krister och Gunilla om. De hade sällskap på hemvägen som vanligt, och det var trevligare än på länge, tyckte Lillebror, nu när Gunilla och Krister också kände Karlsson på Taket.

- Han är så kulig, tycker jag, sa Gunilla. Tror du, att han kommer i dag också?

- Det vet jag inte, sa Lillebror. Han säger bara att han kommer ungefär, och det kan vara närsomhelst.

- Jag hoppas, att han kommer ungefär i dag, sa Krister. Gunilla och jag kör med dig hem, får vi det?

- Gärna för mig, sa Lillebror.

Det fanns visst en till, som ville följa med. Just när barnen skulle gå över gatan, kom en liten svart pudelvalp framkilande till Lillebror. Han nosade honom i knävecket och gläfste sällskapligt.

- Titta, en sån liten rar jycke, sa Lillebror alldeles själaglad. Titta, han är visst rädd för trafiken och vill gå med mig över gatan!

Lillebror var lycklig att få lotsa honom över precis hur många gator som helst. Kanske valpen kände det på sig, för den travade med över gatukorsningen, tätt tryckt mot Lillebrors ben.

- Vad söt han är, sa Gunilla. Kom här, lilla jycke!

- Nä, han vill vara hos mig, sa Lillebror och tog ett stadigt tag om valpen, han gillar mig.

- Han gillar mig också, så det så, sa Gunilla. Den lilla valpen såg ut som om han gillade alla i hela världen, bara de gillade honom. Och Lillebror gillade honom, å, vad han gillade honom! Han böjde sig ner och smekte valpen och lockade på honom och gav ifrån sig en hel massa små ömma läten, som allihop bara betydde, att den här valpen var den raraste, raraste, raraste hund som fanns. Valpen viftade på svansen och såg ut som om han tyckte det han också. Han gläfste och skuttade glatt med, när barnen svängde in på sin egen gata.

Lillebror greps av ett vansinnigt hopp.

- Han kanske inte har nånstans att bo, sa han. Det kanske inte är nån, som rår om honom!

- Ä, det är det ju, sa Krister.

- Tig med dig du, sa Lillebror argt, det vet väl inte du!

Krister, som hade Joffa, vad begrep han, hur det var att inte ha någon hund, ingen enda hund alls!

- Kom du, lilla jycke, lockade Lillebror och kände sig mer och mer säker, att valpen inte hade någonstans att bo.

- Akta dig, så han inte följer med dig hem, sa Krister.

- Ja, men det får han, sa Lillebror. Jag vill, att han ska följa med.

Och valpen följde med. Ända hem till Lillebrors port följde han med. Och sedan tog Lillebror honom i famnen och bar honom uppför trapporna.

- Jag ska fråga mamma, om jag får ha honom, sa Lillebror ivrigt. Men mamma var inte inne. Det låg en lapp på köksbordet, att hon var nere i tvättstugan och att Lillebror kunde hitta henne där, om det var något han ville.

Men valpen satte iväg som en raket rakt in i Lillebrors rum, och Lillebror och Gunilla och Krister sprang efter. Lillebror var alldeles vild av fröjd.

- Han ville nog bo hos mig, sa han.

I samma ögonblick kom Karlsson på Taket inputtrande genom fönstret.

- Hejsan hoppsan, skrek han. Har ni tvättat hunn, eftersom han har krympt?

- Det här är ju inte Joffa, ser du väl, sa Lillebror. Det här är min hund.

- Det är det ju inte, sa Krister.

- Du har väl ingen hund, sa Gunilla.

- Jag, jag har tusen hundar oppe hos mig, sa Karlsson. Världens bästa hundskötare Ö

- Jag såg inga hundar, när jag var oppe hos dig, sa Lillebror.

- Dom var ute och flög, försäkrade Karlsson. Det är flygande hundar som jag har.

Lillebror hörde inte på Karlsson. Tusen flygande hundar var ingenting mot den här lilla söta valpen.

- Jag tror inte, att det är nån som rår om honom, sa han om igen.

Gunilla böjde sig ner över hunden.

- Det står i alla fall Ahlberg på halsbandet, sa hon.

- Och då förstår du väl, att det är dom, som rår om honom, sa Krister.

- Ahlberg kanske är dö', sa Lillebror.

Vem Ahlberg än var, så tyckte han illa om honom. Men så kom han att tänka på någonting bra.

- Det kanske är jycken, som heter Ahlberg, sa han och såg vädjande på Krister och Gunilla. De skrattade retsamt.

- Jag har flera stycken hundar, som heter Ahlberg, sa Karlsson. Hejsan hoppsan, Ahlberg!

Valpen tog ett litet skutt mot Karlsson och skällde muntert.

- Där ser ni, skrek Lillebror. Han vet själv, att han heter Ahlberg. Kom här, lilla Ahlberg!

Gunilla fångade in valpen.

- Det står ett telefonnummer på halsbandet också, sa hon obarmhärtigt.

- Hunn' har egen telefon, sa Karlsson. Säg åt honom, att han ringer hem till sin hushållerska och talar om, att han är bortsprungen. Det gör alltid mina hundar, när dom har sprungit bort sig.

Han klappade valpen med sin lilla knubbiga hand.

- En av mina hundar, som heter Ahlberg, han sprang bort sig häromdagen, sa Karlsson. Och då ringde han hem för att tala om det. Men han hade lite trassel med petmojen, så han kom till en gammal majorska borta på Kungsholmen istället, och när hon hörde, att det var en hunn i telefon, så sa hon: 'Det är fel nummer'. 'Vad svarar ni för då', sa Ahlberg, för han är en sån klok hunn.

Lillebror hörde inte på Karlsson. Just nu intresserade han sig inte för någonting annat än den lilla valpen, och han brydde sig inte ens om, när Karlsson sa, att han kände sig upplagd för lite skoj. Men då plutade Karlsson med underläppen och sa:

- Jag är inte me', om du bara ska hålla på med hunn' hela tiden. Jag ska väl också ha nånting roligt!

Det höll Gunilla och Krister med honom om.

- Vi skulle kunna ha en trolleriföreställning, sa Karlsson, när han hade slutat tjura. Världens bästa trollerimakare, gissa vem det är!

Lillebror och Gunilla och Krister gissade genast, att det måste vara Karlsson.

- Då bestämmer vi, att vi har en trolleriföreställning då, sa Karlsson.

- Ja, sa barnen.

- Och så bestämmer vi, att det kostar en kola i inträde, sa Karlsson.

- Ja, sa barnen.

- Och så bestämmer vi att alla kolorna ska gå till välgörande ändamål, sa Karlsson.

- Nja, sa barnen lite fundersamt.

- Och så finns det bara ett riktigt välgörande ändamål, och det är Karlsson på Taket, sa Karlsson.

Barnen tittade på varann.

- Jag vet just inteÖbörjade Krister.

- Det bestämmer vi, skrek Karlsson, annars är jag inte me'.

Och så bestämdes det, att alla kolorna skulle gå till Karlsson på Taket.

Krister och Gunilla gav sig ut på gatan och talade om för alla ungar där, att det skulle bli stor trolleriföreställning uppe hos Lillebror. Och alla som hade åtminstone fem öre kvar av veckopengarna sprang till fruktaffären och köpte inträdeskola.

Kolorna avlämnades sedan vid dörren till Lillebrors rum, där Gunilla stod och tog emot dem och la dem i en ask med påskriften: 'För välgörande ändamål!'

Krister hade plockat fram stolar i en rad mitt på golvet, och där fick publiken sätta sig. I ett hörn av rummet var en filt upphängd, och där bakom hördes en del tissel och tassel och en hund som gläfste.

- Vad är det vi ska få se, sa en pojke, som hette Kirre. Det är väl bara smörja förstås, men då ska jag ha tillbaka min kola.

Varken Lillebror eller Gunilla eller Krister tyckte om Kirre, för han var alltid så mallig.

Lillebror, som hade hållit till bakom filten, klev nu fram. Han höll den lilla valpen i famnen.

- Ni ska få se världens bästa trollerimakare och filurhunden Ahlberg, sa han.

- Som sagt varÖvärldens bästa trollerimakare, hördes en röst bakom filten, och fram klev Karlsson. På huvet hade han Lillebrors pappas höga hatt och över hans axlar hängde Lillebrors mammas rutiga förkläde, knutet under Karlssons haka med en liten prydlig rosett. Förklädet skulle vara istället för en sådan där svart mantel, som trollerigubbar har.

Alla klappade i händerna, alla utom Kirre. Karlsson bockade sig och såg mycket självbelåten ut. Så tog han av sig sin höga hatt och visade, att den var tom, precis som trollerigubbar brukar göra.

- Varsågod och se, mitt herrskap, sa han, här finns ingenting, absolut ingenting!

Nu trollar han nog fram en kanin ur hatten, tänkte Lillebror, för det hade han en gång sett en trollerigubbe göra. Det skulle bli roligt att få se Karlsson trolla fram en kanin, tänkte han.

- Som sagtÖ. här finns ingenting, sa Karlsson dystert. Och här kommer inte heller att finnas nånting, om inte ni lägger dit lite, fortsatte han. Jag ser, att här sitter en massa glupska små barn och äter kola. Nu låter vi hatten gå runt, och så lägger alla en kola i den. Det ska vara till ett mycket välgörande ändamål.

Lillebror gick runt med hatten, och där låg snart en liten bra hög med kola i den. Han gav Karlsson hatten.

- Det skramlar betänkligt, sa Karlsson och riste på hatten. Om den hade varit full med kola, så hade det inte skramlat alls.

Han stoppade i sig en av kolorna och började tugga.

- Det känns verkligen välgörande, sa han och tuggade belåtet.

Kirre hade inte lagt någon kola i hatten, fastän han hade en hel påse.

- Ja, mina kära vännerÖoch Kirre, sa Karlsson. Här ser ni filurhunden Ahlberg. Hunden som kan göra allt. Ringa i telefon, flyga, baka bullar, prata, lyfta på benetÖallting!

Just då lyfte den lilla pudelvalpen verkligen på benet mot Kirres stol, och det blev en liten, liten pöl på golvet.

- Ni ser att jag inte överdriver, sa Karlsson, den hunden kan verkligen allt.

- Sss, sa Kirre och flyttade undan sin stol från pölen, det där kan väl varenda jycke göra. Men låt'en prata lite, det blir nog svårare, haha!

Karlsson vände sig till valpen.

- Tycker du det är svårt att prata, Ahlberg?

- Visst inte, sa Ahlberg. Bara när jag röker cigarr. Lillebror och Gunilla och Krister riktigt hoppade till, för det lät precis som om det var valpen som pratade. Men Lillebror tänkte, att det var nog Karlsson som hade något knep för sig. Och det var bra, för Lillebror ville ha en vanlig hund och inte en som kunde prata.

- Snälla Ahlberg, sa Karlsson, kan du inte berätta lite ur hundens liv för alla våra vännerÖoch Kirre?

- Gärna det, sa Ahlberg.

Och så satte han i gång att berätta.

- Jag var på bio häromkvällen, sa han och hoppade lekfullt omkring Karlsson.

- Jaså, var du på bio, sa Karlsson.

- Ja, och det satt två hundloppor bredvid mig i samma bänk, sa Ahlberg.

- Gjorde det, sa Karlsson.

- Ja, och när vi kom ut på gatan efteråt, så hörde jag, att den ena loppan sa till den andra: 'Ska vi gå hem eller ska vi åka hunn?'

Alla barnen tyckte, att det var en bra föreställning, även om det kanske inte var så mycket trollerier just. Det var bara Kirre som satt där och såg mallig ut.

- Säg åt honom att han bakar lite bullar också, sa han hånfullt.

- Vill du baka ett par bullar, Ahlberg, frågade Karlsson.

Ahlberg gäspade och la sig ner på golvet.

- Nä, det kan jag inte, sa han.

- Haha, det var väl det jag kunde tro, sa Kirre.

- Nä, för jag har ingen jäst hemma, sa Ahlberg. Alla barnen tyckte så mycket om Ahlberg. Men Kirre fortsatte att vara dum.

- Låt honom flyga istället då, sa han. Det behöver man ingen jäst till.

- Vill du flyga, Ahlberg, frågade Karlsson.

Det verkade nästan som om Ahlberg sov, men han svarade i alla fall, när Karlsson talade till honom.

- Nog kan jag flyga för all del, sa han. Men då får du flyga också, för jag har lovat min mamma att aldrig gå till väders ensam.

- Kom här då, lille Ahlberg, sa Karlsson och lyfte upp valpen i sin famn.

Och sekunden efteråt flög de, Karlsson och Ahlberg. Först steg de mot taket och for ett par varv runt taklampan, och sedan bar det iväg rätt ut genom fönstret. Då blev till och med Kirre blek av häpnad.

Alla barnen rusade till fönstret och stod där och såg Karlsson och Ahlberg sväva bort över hustaken. Men Lillebror skrek förtvivlad:

- Karlsson, Karlsson, kom tillbaka med min hund! Det gjorde Karlsson. Han kom snart tillbaka och satte ner Ahlberg på golvet. Ahlberg ruskade på sig, och han såg så förvånad ut, så man skulle kunna tro, att det var hans livs första flygfärd.

- Ja, sen var det slut för idag, sen har vi inget mer att bjuda på, sa Karlsson. Men det har du, sa han och gav Kirre en liten knuff.

Kirre förstod inte vad han menade.

- Kola, sa Karlsson.

Och Kirre tog fram sin påse och gav Karlsson hela påsen, fast först tog han en kola ur den åt sig själv.

- Maken till glupsk pojke, sa Karlsson. Sedan såg han sig ivrigt omkring.

- Var är burken för välgörande ändamål, frågade han.

Gunilla gick efter den. Hon tänkte, att nu bjuder nog Karlsson på en kola i alla fall, när han har så många. Men det gjorde inte Karlsson. Han tog asken och räknade hungrigt alla kolorna.

- Femton, sa han. Räcker till kvällsmat! Hejsan hoppsan, jag måste hem och äta kvällsmat!

Och så försvann Karlsson ut genom fönstret.

Alla barnen måste gå hem, Gunilla och Krister också. Lillebror och Ahlberg blev ensamma, och det tyckte Lillebror var riktigt skönt. Han tog valpen i sin famn och satt och viskade med honom. Och valpen slickade honom i ansiktet, och sedan sov han. Det hördes små snusande ljud från honom, när han sov.

Men sedan kom mamma upp från tvättstugan, och då blev allt så förfärligt sorgligt. Mamma trodde inte alls, att Ahlberg inte hade någonstans att bo. Hon ringde till det där telefonnumret, som stod på halsbandet, och berättade, att hennes pojke hade tagit vara på en liten svart pudelvalp.

Lillebror stod bredvid telefonen med Ahlberg i famnen, och han viskade hela tiden:

- Käre gode Gud, gör så att det inte är deras valp! Men det var deras valp.

- Älskling, sa mamma, när hon hade lagt på luren. Det är en pojke som heter Staffan Ahlberg, som rår om Bobby.

- Bobby, frågade Lillebror.

- Ja, han heter så, valpen. Staffan har gråtit hela eftermiddagen. Och han kommer och hämtar Bobby klockan sju.

Lillebror sa inget, men han blev lite vitare i ansiktet, och hans ögon såg så blanka ut. Han kramade valpen och viskade i hans öra, när inte mamma hörde det:

- Lilla Ahlberg, jag vill att du skulle vara min hund.

Men klockan sju kom Staffan Ahlberg och hämtade sin valp. Då låg Lillebror inne på sin säng och grät som om hjärtat ville brista.

8 Karlsson går på födelsedagskalas

Nu hade det blivit sommar, skolan slutade, och Lillebror skulle fara till mormor. Men först var det något mycket viktigt, som skulle hända. Lillebror skulle fylla åtta år. Å, han hade väntat på den födelsedan så längeÖnästan ända sedan han fyllde sju! Det var märkvärdigt, vad det var långt mellan födelsedagarna, nästan lika långt som mellan jularna.

Kvällen före födelsedagen hade han en liten pratstund med Karlsson.

- Jag ska ha födelsedagskalas, sa Lillebror. Gunilla och Krister ska komma till mig, och vi ska ha bordet dukat här inne i mitt rum Ö

Lillebror tystnade och såg dyster ut.

- Jag skulle så gärna vilja bjuda dig också, sa han, menÖ

Mamma var ju så arg på Karlsson på Taket. Det var nog inte lönt att komma och be att få bjuda honom på födelsedagskalas.

Men Karlsson plutade ut med underläppen värre än någonsin.

- Jag är inte me', om jag inte får vara me', sa han. Jag ska väl också ha nånting roligt!

- Ja, ja, du får komma, sa Lillebror hastigt. Han skulle tala med mamma - det fick gå hur det ville. Han kunde inte ha födelsedagskalas utan Karlsson.

- Vad får vi att äta, frågade Karlsson, när han hade tjurat färdigt.

- Tårta förstås, sa Lillebror. Jag får en födelsedagstårta med åtta ljus på.

- Jaså, sa Karlsson. Du, jag har ett förslag!

- Vad då, frågade Lillebror.

- Kan du inte be din mamma att du får åtta tårtor och ett ljus istället?

Lillebror trodde inte, att mamma skulle gå med på det.

- Får du några bra presenter då, frågade Karlsson.

- Det vet jag inte, sa Lillebror.

Han suckade. Nog visste han, vad han önskade sig - mer än någonting annat på jorden. Men det skulle han inte få.

- Nån hund får jag nog inte så länge jag lever, sa han. Men jag får förstås en massa andra presenter. Så jag ska vara glad ändå och inte tänka på nån hund på hela dan, det har jag bestämt mig för.

- Nä, och så har du ju mig, sa Karlsson. Och jag skulle tro, att det smäller lite högre än en hunn!

Han la huvet på sned och tittade på Lillebror.

- Jag undrar just vad du ska få för presenter, sa han. Jag undrar, om du ska få nån kola? I så fall tycker jag, att den ska gå direkt till välgörande ändamål.

- Ja, om jag får nån kolapåse, så ska du få den, sa Lillebror.

Han kunde göra vad som helst för Karlsson, och nu skulle de ju dessutom skiljas åt.

- Karlsson, i övermorgon ska jag resa till mormor och bli där hela sommaren, sa Lillebror.

Karlsson såg först lite trumpen ut, men sedan sa han viktigt:

- Jag ska också resa till min mormor. Hon är mycket mormorigare än din.

- Var bor hon, din mormor, frågade Lillebror.

- I ett hus, sa Karlsson. Trodde du, att hon var ute och sprang hela nätterna?

Sedan blev det inte mycket talat mer om Karlssons mormor eller om Lillebrors födelsedagspresenter eller någonting, för klockan var mycket, och Lillebror måste gå och lägga sig, så att han skulle orka vakna i rättan tid på sin födelsedag.

De där minuterna, när man låg och väntade, att dörren skulle öppnas och de allihop skulle komma in - med födelsedagsbricka och presenter och alltihop - det var nästan mer än man kunde stå ut med. Lillebror kände, hur det riktigt ilade i magen av spänning.

Men nu kom de, nu stämde de upp 'Ja, må han leva' där utanför, nu öppnades dörren, och där var de allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan.

Lillebror satte sig kapprak upp i sängen, och hans ögon tindrade.

- Har den äran, älskade Lillebror, sa mamma. Allihop sa 'Har den äran' åt honom. Och där var tårtan med de åtta ljusen, och på brickan låg presenterna.

Flera stycken presenter. Fast kanske inte riktigt så många som han brukade få på sina födelsedagar. Det var inte mer än fyra paket, hur Lillebror än räknade dem. Men pappa sa:

- Det kan ju komma fler presenter framåt dan. Man behöver ju inte få allihop på morron.

Och Lillebror var så glad för sina fyra paket. Det var en färglåda och en leksakspistol och en bok och ett par nya blåbyxor han fick, och han tyckte om alltihop. Vad de var snälla, både mamma och pappa och Bosse och Bettan! Ingen hade så snäll mamma och pappa eller så snälla syskon som han.

Han sköt ett par skott med sin pistol, och det smällde bra. Och hela familjen satt på hans sängkant och hörde på, å, vad han tyckte om dem allesammans!

- Tänk, att det har gått åtta år sen den här lilla knatten kom till världen, sa pappa.

- Ja, sa mamma, vad tiden går! Minns du, vad det regnade i Stockholm den dan?

- Mamma, jag är ju född här i Stockholm, sa Lillebror.

- Ja, visst är du det, sa mamma.

- Men Bosse och Bettan, dom är födda i Malmö?

- Ja, det är dom.

- Och du, pappa, du är född i Göteborg, har du sagt.

- Ja, jag är Göteborgsunge, sa pappa.

- Och vad är du född, mamma?

- I Eskilstuna, sa mamma.

Lillebror slog häftigt armarna om halsen på henne.

- Det var väl en fenominal tur, att vi träffades allihop!

Det tyckte de allesammans. Och så sjöng de 'Ja må han leva' en gång till för Lillebror, och han sköt med sin pistol, och det smällde kolossalt.

Han hann skjuta med pistolen många gånger under dagens lopp, medan han väntade på att det skulle bli tid för födelsedagskalaset. Och han hann fundera ganska mycket över det där pappa hade sagtÖatt det kunde komma fler presenter framåt dan. Ett kort, lyckligt ögonblick undrade han, om det kanske ändå skulle ske ett underverk och han skulle få en hund, men så förstod han ju, att det var omöjligt. Och han grälade på sig själv, för att han kunde få för sig någonting så dumt - han hade ju bestämt, att han inte skulle tänka på någon hund på hela födelsedan utan vara glad ändå.

Och Lillebror var glad. Frampå eftermiddan började mamma duka så fint inne i hans rum. Hon satte en hel massa blommor på bordet och de bästa, skära kopparna - tre stycken.

- Mamma, det ska vara fyra koppar, sa Lillebror.

- Varför då, sa mamma förvånad.

Lillebror svalde. Han var tvungen att tala om, att han hade bjudit Karlsson på Taket, fast mamma skulle förstås inte tycka om det.

- Karlsson på Taket kommer också, sa Lillebror och såg stadigt mamma in i ögonen.

- Åååå, sa mamma, åååå! Men det må vara hänt, eftersom det är din födelsedag.

Hon klappade Lillebror över den ljusa huvudknoppen.

- Så mycket barnsliga påhitt du har, Lillebror. Man skulle inte tro, att du fyller åttaÖhur gammal är du egentligen?

- Jag är en man i mina bästa år, sa Lillebror värdigt. Och det är Karlsson också.

Födelsedagen sniglade sig fram. Nu var det ganska mycket 'framåt dan', men ändå hade han inte sett till några fler presenter.

Till sist fick han en i alla fall. Bosse och Bettan, som inte hade fått sommarlov än, kom hem från skolan. Och de stängde in sig i Bosses rum. Lillebror fick inte följa med. Han hörde, att de fnissade där inne, och de prasslade med papper. Lillebror var så nyfiken, att han kunde spricka.

Efter en lång stund kom de ut, och Bettan skrattade och räckte honom ett paket. Lillebror blev så glad och tänkte genast slita upp papperet. Men då sa Bosse:

- Du ska läsa versen, som står på, först.

De hade skrivit med stora tryckbokstäver för att Lillebror skulle kunna läsa själv, och han läste:

Varje dag och varje stund

har du tjatat om en hund.

Stora syster, store bror,

snällare än vad du tror,

köpt ett prima djur åt dej.

Var det inte snällt så säj?

Denna lilla sammetshund

är beskedlig, mjuk och rund,

hoppar inte högt och skäller,

kissar ej på mattan heller.

Lillebror stod alldeles stilla och alldeles tyst.

- Ta opp paketet nu vetja, sa Bosse. Men Lillebror kastade det på golvet, och tårarna kom sprutande ur hans ögon.

- Nej, men Lillebror, vad är det, ropade Bettan.

- Blev du lessen, sa Bosse, alldeles olycklig. Bettan slog armarna om Lillebror.

- Förlåt oss, vi bara skojade, förstår du. Lillebror vred sig häftigt lös. Tårarna strömmade över hans kinder.

- Ni visste ju, snyftade han, ni visste ju, att det var en levande hund jag ville ha, och då behövde ni väl inte retas.

Han rusade ifrån dem in i sitt rum och kastade sig på sängen. Bosse och Bettan följde efter, och mamma kom springande. Men Lillebror brydde sig inte om dem. Han grät så att han skakade. Nu var hela födelsedagen förstörd. Han hade ju bestämt, att han skulle vara glad, fastän han inte fick någon hund, men när de kom och gav honom en sammetshundÖ Gråten steg till riktig jämmer, när han tänkte på det, och han borrade ner ansiktet i kudden så djupt han kunde. Mamma och Bosse och Bettan stod omkring sängen och var också ledsna.

- Jag måste ringa till pappa och be, att han går från kontoret lite tidigare, sa mamma.

Lillebror grätÖvad hjälpte det, om pappa kom hem? Allt var ledsamt nu och födelsedagen var förstörd, det fanns ingenting som kunde hjälpa.

Han hörde, att mamma gick och ringdeÖmen han grät. Han hörde, att pappa kom hem också en stund senareÖmen han grät. Han kunde aldrig bli glad mer. Det vore bättre, om han finge dö, och då kunde Bosse och Bettan ha sin sammetshund och aldrig, aldrig glömma bort, hur elaka de hade varit mot sin lilla bror, medan han levde och hade sin födelsedag.

Så stod de plötsligt bredvid hans säng allesammans - pappa och mamma och Bosse och Bettan. Han körde ner ansiktet i kudden ännu mer.

- Lillebror, du har nån som väntar på dig ute i tamburen, sa pappa.

Lillebror svarade inte. Pappa ruskade honom i axeln.

- Det är en liten god vän till dig ute i tamburen, hör du inte!

- Är det Gunilla eller Krister, mumlade Lillebror vresigt.

- Nej, det är nån som heter Bimbo, sa mamma.

- Jag känner ingen som heter Bimbo, mumlade Lillebror ännu vresigare.

- Det kan väl hända, sa mamma. Men han vill så gärna bli bekant med dig.

Just då hördes ute från tamburen ett litet kort, bjäbbande hundskall.

Lillebror spände alla muskler och höll hårt om kuddenÖnej, nu måste han verkligen låta bli att inbilla sig saker och ting!

Men om igen hördes det där lilla bjäbbandet. Lillebror satte sig häftigt upp i sängen.

- Är det en hund, sa han. Är det en levande hund?

- Ja, det är din hund, sa pappa.

Och då rusade Bosse ut i tamburen, och sekunden efteråt kom han tillbaka och i sina armar bar han - å, det var väl inte sant! - i sina armar bar han en liten strävhårig taxvalp.

- Är det min levande hund, viskade Lillebror.

Han hade fortfarande tårar i ögonen, när han sträckte ut armarna efter Bimbo. Han såg ut som om han trodde, att valpen vilket ögonblick som helst skulle gå upp i rök och försvinna.

Men Bimbo försvann inte. Bimbo var i hans famn, och Bimbo slickade honom i ansiktet och gnydde och skällde och nafsade efter hans öron. Bimbo var alldeles kolossalt levande.

- Är du glad nu, Lillebror, sa pappa.

Lillebror suckade. Hur kunde pappa bara fråga? Han var så glad, så det gjorde ont någonstans inne i själen eller magen eller var det nu var det satt, när man var riktigt glad.

- Den där sammetshunden, förstår du, Lillebror, den skulle vara till leksak åt Bimbo, sa Bettan. Vi menade inte att retas med digÖså värst mycke, la hon till.

Lillebror förlät allting. Och förresten hörde han knappast på henne. För han pratade med Bimbo.

- Bimbo, lilla Bimbo, du är min hund.

Sedan sa han till mamma:

- Jag tycker, att Bimbo är ännu sötare än Ahlberg. För strävhåriga taxar är i alla fall dom sötaste.

Så kom han att tänka på att Gunilla och Krister skulle komma vilken minut som helst. Oj, oj, han förstod inte, att man kunde få ha så mycket trevligt på en enda dag. Tänk, nu skulle de få se att han hade en hund och en som verkligen var hans och som var den raraste, raraste, raraste på hela jorden.

Men så blev han orolig.

- Mamma, får jag ta med mig Bimbo, när vi far till mormor?

- Javisst, du får ha honom i den här lilla korgen på tåget, sa mamma och pekade på en hundkorg, som Bosse också hade hämtat in från tamburen.

- Ååå, sa Lillebror, ååå!

Just då ringde det på dörren. Nu kom Gunilla och Krister, och Lillebror rusade emot dem och skrek:

- Jag har fått en hund! Det är min egen hund!

- Nämen å, vad han är söt, sa Gunilla. Men sedan kom hon ihåg sig och sa:

- Har den äran! Den är från både Krister och mig, Hon räckte fram en påse kola. Och så kastade hon sig över Bimbo och skrek om igen:

- Å, vad han är söt!

Det tyckte Lillebror om att höra.

- Nästan lika söt som Joffa, sa Krister.

- Nästan sötare, sa Gunilla. Sötare än Ahlberg till och med.

- Ja, mycket sötare än Ahlberg, sa Krister. Lillebror tyckte, att Gunilla och Krister var väldigt trevliga båda två. Och han bjöd dem att stiga in till födelsedagsbordet.

Där hade mamma just satt fram fullt fullt med små goda smörgåsar med skinka och ost på och en hel massa kakor. Och mitt på bordet stod födelsedagstårtan med åtta ljus.

Och från köket kom mamma in med en stor tillbringare choklad. Hon började genast hälla upp i kopparna.

- Ska vi inte vänta på Karlsson, frågade Lillebror försiktigt.

Mamma skakade på huvet.

- Nu tycker jag, att vi struntar i Karlsson. För vet du, jag är nästan säker på att han inte kommer. Från och med nu struntar vi i honom helt och hållet. För nu har du ju Bimbo.

Ja, nu hade han ju BimboÖmen därför ville Lillebror i alla fall, att Karlsson skulle vara med på hans kalas.

Gunilla och Krister satte sig till bords, och mamma bjöd omkring smörgåsarna. Lillebror la Bimbo i den lilla hundkorgen och satte sig han också. Så gick mamma ut och lämnade barnen ensamma.

Bosse stack in näsan och skrek:

- Du sparar väl lite tårta, så att Bettan och jag också får en bit?

- Ja, det får jag väl göra, sa Lillebror. Fast egentligen är det orättvist, för ni har ju hållit på och käkat tårta i sju åtta år, innan jag föddes.

- Försök inte, en stor bit vill jag ha, sa Bosse och stängde dörren.

Knappt hade han gjort det, förrän det vanliga surret hördes, och in kom Karlsson.

- Har ni redan börjat, skrek han. Hur mycket har ni ätit?

Lillebror tröstade honom med att de inte hade hunnit äta någonting alls.

- Skönt, sa Karlsson.

- Ska du inte säga 'Har den äran' åt Lillebror, sa Gunilla.

- Jaså, jo, har den äran, sa Karlsson, var ska jag sitta?

Det fanns ju ingen kopp åt Karlsson, och när han märkte det, plutade han med underläppen och såg tjurig ut.

- Jag är inte me', om det ska vara så här orättvist. Varför har inte jag fått någon kopp?

Lillebror skyndade sig att ge honom sin. Och så tassade han försiktigt ut i köket och hämtade en annan kopp åt sig själv.

- Karlsson, jag har fått en hund, sa han, när han kom tillbaka. Han ligger där, han heter Bimbo.

Lillebror pekade på Bimbo, som hade somnat i sin korg.

- Jaså, det var ju roligt, sa Karlsson, pass för den smörgåsen Öoch den ... och den!

- Det var så sant, sa han sedan. Jag har en födelsedagspresent med mig åt dig, jag är den snällaste som finns.

Ur byxfickan drog han upp en visselpipa och räckte Lillebror.

- Den kan du ha och vissla på din Bimbo med. Jag brukar också vissla på mina hundar, fast mina hundar heter Ahlberg och kan flyga.

- Heter dom Ahlberg allihop, sa Krister.

- Ja, alla tusen, sa Karlsson. När ska vi hugga in på tårtan?

- Tack, snälla, snälla Karlsson för visselpipan, sa Lillebror. Å, vad det skulle bli roligt att ha den och att vissla på Bimbo.

- Fast jag kanske lånar den ibland, sa Karlsson. Ganska ofta kanske jag lånar den, sa han och fortsatte oroligt:

- Har du fått nån kola?

- Ja då, det har jag visst det, sa Lillebror. Av Gunilla och Krister.

- Den går direkt till välgörande ändamål, sa Karlsson och högg påsen. Han stoppade den i fickan, och sedan gick han lös på smörgåsarna.

Gunilla och Krister och Lillebror fick skynda sig det värsta de kunde för att få något med. Men som tur var hade mamma brett riktigt många.

Inne i vardagsrummet satt mamma och pappa och Bosse och Bettan.

- Hör, vad dom har roligt där inne, sa mamma. Å, vad jag är glad, att Lillebror fick sin hund, det blir besvärligt förstås, men det kan inte hjälpas.

- Ja, nu kommer han att glömma sina dumma fantasier om Karlsson på Taket, det är jag säker på, sa pappa.

Det skrattades och pratades inne i Lillebrors rum, och mamma sa:

- Ska vi inte gå in och titta på dom, dom är så söta, ungarna!

- Ja, kom går vi och tittar på dom, sa Bettan.

Och så gick de allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan för att ta sig en titt på Lillebrors födelsedagskalas.

Det var pappa, som öppnade dörren. Men det var mamma, som skrek till först. För det var hon, som först fick syn på den lilla tjocka farbrorn, som satt bredvid Lillebror.

En liten tjock farbror med gräddtårta långt upp över öronen.

- Nej, nu svimmar jag, sa mamma.

Pappa och Bosse och Bettan stod stilla och bara stirrade.

- Karlsson kom i alla fall, där ser du, mamma, sa Lillebror glatt. Å, vilken fin födelsedag det här var.

Den lilla tjocka farbrorn vispade bort lite av gräddtårtan, som han hade om munnen, och sedan vinkade han med en knubbig hand åt pappa och mamma och Bosse och Bettan, så att grädden yrde.

- Hejsan hoppsan, skrek han. Ni har visst inte haft den äran förut? Mitt namn är Karlsson på TaketÖåja, åja, Gunilla, lägg för dig lagom, jag ska väl också ha lite tårta?

Han högg tag i Gunillas hand, som höll tårtspaden, och tvingade henne att släppa den.

- Aldrig sett på maken till glupsk liten flicka, sa han.

Sedan tog han sig själv en stor bit.

- Världens bästa tårtätare, det är Karlsson på Taket, sa han och log ett soligt leende.

- Kom, vi går, viskade mamma.

- Ja, låt inte mig hindra, sa Karlsson.

- Lova mig en sak, sa pappa till mamma, när de hade stängt dörren bakom sig, lova mig en sak alle samman, du Bosse och Bettan också! Tala inte om det här för någon, absolut inte för någon!

- Varför inte då, sa Bosse.

- Ingen skulle tro det, sa pappa. Och om dom skulle tro det, så skulle vi inte få vara i fred en minut under resten av vårt liv.

Pappa och mamma och Bosse och Bettan tummade på att de inte skulle berätta för någon enda människa om den konstiga lekkamraten, som Lillebror hade skaffat sig.

Och de höll ord. Ingen har någonsin fått höra dem säga ett enda ord om Karlsson. Och därför kan Karlsson få fortsätta att bo i sitt lilla hus, som ingen vet om, fastän det ligger på ett vanligt tak i ett vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Stockholm. Karlsson kan gå omkring och filura i lugn och ro, och det är just vad han gör också. För han är världens bästa filurare.

När alla smörgåsarna var slut och alla kakorna och hela tårtan, och Gunilla och Krister hade gått hem, och Bimbo sov, då tog Lillebror adjö av Karlsson. Karlsson satt på fönsterblecket färdig att ge sig i väg. Gardinerna fläktade sakta fram och tillbaka, det var så ljumt i luften, det var ju sommar.

- Snälla, snälla Karlsson, det är väl säkert, att du bor kvar på taket, när jag kommer tillbaka från mormor, sa Lillebror.

- Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Om bara min mormor släpper mig så. Men det är inte säkert. För hon tycker, att jag är världens bästa barnbarn.

- Är du det då, frågade Lillebror.

- Ja, vem i all sin dar skulle annars vara det. Kan du komma på någon, frågade Karlsson.

Så vred han på knappen, som satt ungefär mitt för hans navel. Motorn började surra.

- När jag kommer tillbaka, då ska vi äta mycket tårta då, skrek han, för det här blev man inte fet av. Hejsan hoppsan, Lillebror!

- Hejsan hoppsan, Karlsson, skrek Lillebror. Och så var Karlsson borta.

Men i den lilla hundkorgen bredvid Lillebrors säng låg Bimbo och sov. Lillebror böjde sig ner över honom. Han luktade på honom. Han strök med en liten narig hand sakta över valpens huvud.

- Bimbo, i morron ska vi fara till mormor, sa han. Gonatt, Bimbo! Sov gott, Bimbo!

Karlsson på taket flyger igen

1 Karlsson på taket flyger igen

Världen är så stor, och där finns så många hus. Stora hus och små hus finns det, vackra hus och fula hus, gamla hus och nya hus. Och så finns det ett litet, litet hus åt Karlsson på taket. Karlsson tycker att det är världens bästa hus och precis lagom åt världens bästa Karlsson. Det tycker Lillebror också.

Lillebror, han bor med mamma och pappa och med Bosse och Bettan i ett alldeles vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Stockholm, men uppe på taket precis bakom skorstenen, just där ligger det lilla Karlssonhuset med sin skylt där det står:

KARLSSON PÅ TAKET

Världens bästa Karlsson

Man kan kanske tycka det är konstigt att någon bor på taket, men Lillebror säger:

"Vad är det för konstigt med det? Folk får väl bo var dom vill."

Mamma och pappa tycker också att folk får bo var de vill. Men först i början trodde de inte att Karlsson fanns. Det trodde inte Bosse och Bettan heller. De ville inte tro att det bodde en liten tjock farbror där uppe, som hade propeller på ryggen och som kunde flyga.

"Du ljuger, Lillebror", sa Bosse och Bettan. "Karlsson är bara ett påhitt."

För säkerhets skull frågade Lillebror Karlsson om han var ett påhitt, men då sa Karlsson:

"Påhitt kan dom vara själva."

Mamma och pappa hade för sig att Karlsson var en sådan där låtsaskamrat som en del barn skaffar sig när de känner sig ensamma.

"Stackars Lillebror", sa mamma. "Bosse och Bettan är ju så mycket större. Han har ingen att leka med. Det är därför han fantiserar om den där Karlsson."

"Ja, vi måste nog ge honom en hund i alla fall", sa pappa. "Det har han ju önskat sej så länge. Och får han bara den, så glömmer han bort Karlsson."

Det var så det gick till att Lillebror fick Bimbo. En alldeles egen hund fick han. Det var den dagen när han fyllde åtta år.

Just den dagen var det också som mamma och pappa och Bosse och Bettan äntligen fick se Karlsson. Jo minsann, de fick se honom! Och det gick till så här:

Lillebror hade födelsedagskalas inne i sitt rum. Han hade bjudit Krister och Gunilla. De gick i samma klass som han. Och när nu mamma och pappa och Bosse och Bettan hörde hur det skrattades och pratades inne hos Lillebror, så sa mamma:

"Kom, vi går och tittar på dom! Dom är ju så söta!"

"Ja, det gör vi", sa pappa.

Och vad fick de se, mamma och pappa och Bosse och Bettan, när de kikade in i Lillebrors rum! Vem satt där vid födelsedagsbordet med gräddtårta över hela ansiktet och åt så att han kunde storkna, om inte en tjock liten farbror som hojtade och skrek:

"Hejsan hoppsan, mitt namn är Karlsson på taket. Ni har visst inte haft den äran att träffa mej förut, tror jag."

Det var nära att mamma hade svimmat då. Och pappa blev så nervös.

"Tala inte om det här för någon", sa han. "Absolut inte för någon."

"Varför då", frågade Bosse.

Och pappa förklarade varför.

"Tänk, vilket liv det skulle bli om folk fick reda på det här med Karlsson. Han skulle komma i TV, förstår ni väl. Vi skulle snava på TV-sladdar och filmkameror här i trapporna, och var halvtimme skulle det komma en pressfotograf och vilja fotografera Karlsson och Lillebror. Stackars Lillebror, han skulle bli 'Pojken som hittade Karlsson på taket' ÖVi skulle aldrig få en lugn stund mer i vårt liv."

Det förstod mamma och Bosse och Bettan, och därför tummade de allihop på att aldrig berätta för någon om Karlsson.

Nu var det så att Lillebror redan nästa dag skulle fara till mormor på landet och bli där hela sommaren. Det gladde han sig mycket åt, men han var orolig för Karlsson. Vad kunde inte Karlsson hitta på att göra under tiden! Tänk om han försvann och blev borta!

"Snälla, snälla Karlsson, det är väl säkert att du bor kvar där uppe på taket när jag kommer tillbaka från mormor", sa Lillebror.

"Det vet man aldrig", sa Karlsson. "Jag ska också fara till min mormor. Hon är mycket mormorigare än din, och hon tycker att jag är världens bästa barnbarn. Så man vet aldrig Öhon var ju tokig om hon släppte ifrån sej världens bästa barnbarn, eller hur?"

"Var bor hon, din mormor", undrade Lillebror.

"I ett hus", sa Karlsson. "Trodde du att hon var ute och sprang hela nätterna?"

Mer fick Lillebror inte veta. Och dagen därpå for han till sin mormor. Bimbo hade han med sig. Det var roligt att vara på landet. Lillebror lekte hela dagarna. På Karlsson tänkte han inte så ofta. Men när sommarlovet var slut och han kom tillbaka till Stockholm, då frågade han efter Karlsson så fort han kom inom dörren.

"Mamma, har du sett till Karlsson nånting?"

Mamma skakade på huvudet.

"Nej, det har jag inte. Han har nog flyttat."

"Säj inte så där", sa Lillebror. "Jag vill att han ska bo kvar på taket, han måste komma tillbaka."

"Men du har ju Bimbo", försökte mamma trösta honom. Hon tyckte det var rätt skönt att vara av med Karlsson.

Lillebror klappade Bimbo.

"Ja, det förstås. Och han är så rar. Men han har ingen propeller och kan inte flyga, och man kan leka mera med Karlsson."

Lillebror sprang in i sitt rum och öppnade fönstret.

"Karlsson, är du där uppe", ropade han så högt han kunde. Men det kom inget svar. Och dagen därpå började Lillebror skolan igen. Han gick i andra klassen nu. Varje eftermiddag satt han sedan i sitt rum och läste läxor. Han hade fönstret öppet, så att han skulle höra om där kom något motorsurr som lät som Karlsson. Men det enda surr han hörde var från bilarna nere på gatan och ibland från något flygplan som kom farande över hustaken, aldrig något surr från Karlsson.

"Ja, han har nog flyttat", sa Lillebror sorgset för sig själv. "Han kommer nog aldrig tillbaka."

När han hade lagt sig om kvällarna tänkte han på Karlsson, och ibland grät han lite tyst under täcket för att Karlsson var borta. Så gick dagarna med skolgång och läxor och ingen Karlsson.

En eftermiddag satt Lillebror i sitt rum och pysslade med sina frimärken. Han hade redan ganska många i sitt frimärksalbum, men också en del som väntade på att bli inklistrade där. Lillebror satte i gång med det och hade snart klistrat färdigt. Bara ett frimärke hade han kvar, det allra finaste, som han hade sparat till sist. Det var ett tyskt märke med Rödluvan och vargen på, å, det var så vackert, tyckte Lillebror. Han la det framför sig på bordet.

I samma stund hörde han ett surr utanför fönstret. Ett surr som lät som Öja, sannerligen, det lät som Karlsson! Och det var Karlsson. Han brakade rätt in genom fönstret och skrek:

"Hejsan hoppsan, Lillebror!"

"Hejsan hoppsan, Karlsson", skrek Lillebror. Han rusade upp och stod där alldeles lycklig och såg hur Karlsson flög ett par svängar runt taklampan, innan han landade framför Lillebror med en liten duns. Så fort Karlsson hade stängt av motorn - det gjorde han genom att skruva på en liten knapp som han hade på magen - så fort han hade gjort det ville Lillebror rusa på honom och krama honom. Men då knuffade Karlsson till honom med sin lilla knubbiga hand och sa:

"Lugn, bara lugn! Finns det nånting att äta? Några köttbullar eller så? Eller kanske lite gräddtårta?"

Lillebror skakade på huvudet.

"Nä, mamma har inte gjort några köttbullar i dag. Och gräddtårta har vi bara när det är födelsedag."

Karlsson fnyste.

"Vad är det här för sorts familj egentligen? 'Bara när det är födelsedag' Ömen om det kommer en kär gammal vän som man inte har sett på månader? Man kunde ju tycka att det skulle sätta fart på din mamma."

"Ja, men vi visste inte Ö", började Lillebror.

"Visste inte", sa Karlsson. "Ni kunde ha hoppats! Ni kunde ha hoppats att jag skulle komma i dag, och det borde ha varit nog för din mamma att börja trilla köttbullar med ena handen och vispa grädde med den andra."

"Vi hade falukorv till lunch", sa Lillebror skamset. "Kanske du vill ha Ö"

"Falukorv, när det kommer en kär gammal vän som man inte har sett på månader!"

Karlsson fnyste igen.

"Nåja, ska man umgås här i huset, så får man lära sej att stå ut med vad som helst Öta hit falukorven!"

Lillebror sprang ut i köket det fortaste han kunde. Mamma var inte hemma, hon hade gått till doktorn, så han kunde inte fråga henne. Men han visste att han fick bjuda Karlsson på falukorv. Där låg fem överblivna skivor på en tallrik, dem tog han med in till Karlsson. Och Karlsson kastade sig över dem som en hök. Han proppade munnen full med korv och såg rätt belåten ut.

"Nåja", sa han, "för att vara falukorv smakar det inte så tokigt. Inte som köttbullar förstås, men man får inte begära för mycket av somliga människor."

Lillebror förstod att det var han som var 'somliga människor', och därför skyndade han sig att börja prata om någonting annat.

"Hade du roligt hos din mormor", frågade han.

"Jag hade så roligt, så det går inte att tala om det", sa Karlsson. "Och därför tänker jag heller inte tala om det", sa han och bet hungrigt i sin korv.

"Jag hade också roligt", sa Lillebror. Han började berätta för Karlsson om allt han hade gjort hos mormor.

"Hon är så snäll, så snäll, min mormor", sa Lillebror. "Och du kan inte tro vad hon blev glad när jag kom. Hon kramade mej det värsta hon kunde."

"Varför då", frågade Karlsson.

"För att hon tycker om mej, begriper du väl", sa Lillebror. Karlsson slutade tugga.

"Och du tror förstås inte att min mormor tycker nåt vidare om mej, va? Du tror förstås inte att hon hävde sej på mej och kramade mej tills jag blev blå i ansiktet, bara för att hon tyckte så mycket om mej, det tror du inte, va? Men jag ska säja dej, att min mormor har de mest järnhårda små nävar, och om hon hade tyckt om mej ett enda hekto mer, så hade jag inte suttit här nu, då hade hon gjort slut på mej."

"Jaså", sa Lillebror, "det var då en väldig mormor till att kramas."

Så hårt hade ju inte hans mormor kramat honom, men nog ryckte hon om Lillebror, och nog var hon snäll mot honom alltid, det gjorde han klart för Karlsson.

"Fast hon kan vara världens tjatigaste", sa Lillebror när han hade tänkt efter ett slag. "Hon håller på och tjatar om att man ska byta strumpor och att man inte får slåss med Lasse Jansson och sånt där."

Karlsson slängde ifrån sig tallriken som nu var tom.

"Och du tror förstås inte att min mormor var nåt vidare tjatig, va? Du tror förstås inte att hon satte väckarklockan på ringning och spratt opp klockan fem varje morron bara för att hinna tjata tillräckligt att jag skulle byta strumpor och inte slåss med Lasse Jansson?"

"Känner du Lasse Jansson", frågade Lillebror häpen.

"Nä, tack och lov", sa Karlsson.

"Men varför sa din mormor då Ö", undrade Lillebror.

"För att hon är världens tjatigaste", sa Karlsson. "Kanske du äntligen begriper det nu. Du som känner Lasse Jansson, hur har du mage att komma och påstå att din mormor är världens tjatigaste? Nä, tacka vet jag min mormor, hon kan tjata en hel dag att jag inte får slåss med Lasse Jansson, fast jag aldrig har sett killen och innerligt hoppas att jag aldrig behöver se honom heller."

Lillebror funderade. Nog var det konstigt Öhan hade tyckt rätt illa om när mormor tjatade på honom, men nu kändes det plötsligt som om han måste försöka bräcka till Karlsson med att göra mormor tjatigare än hon var.

"Så fort jag bara blev lite våt om fötterna, så började hon tjata om att jag skulle byta strumpor", försäkrade Lillebror.

Karlsson nickade.

"Och du tror förstås inte att min mormor ville att jag skulle byta strumpor, va? Du tror förstås inte att hon kom sprittande genom hela byn så fort jag var ute och gick i en vattenpöl, och tjatade och tjatade 'Byt strumpor, Karlsson lille, byt strumpor' Ödet tror du inte, va?"

Lillebror skruvade på sig.

"Jo, det kan väl hända Ö"

Karlsson tryckte ner honom i en stol och ställde sig framför honom med händerna i sidorna.

"Nä, det tror du inte. Men hör nu på, så ska jag berätta hur det var. Jag var ute och gick i en vattenpöl Öfattar du det? Och hade hur roligt som helst. Och mitt i alltihop kommer mormor sprintande och skriker så det hörs över hela byn: 'Byt strumpor, Karlsson lille, byt strumpor!' "

"Vad sa du då", frågade Lillebror.

"Det gör jag inte alls det, sa jag, för jag är världens olydigaste", försäkrade Karlsson. "Och därför så sprang jag ifrån mormor och klättrade upp i ett träd för att få vara i fred."

"Då blev hon väl snopen", sa Lillebror.

"Det märks att du inte känner min mormor", sa Karlsson. "Mormor kom efter."

"Upp i trädet", sa Lillebror förvånad.

Karlsson nickade.

"Du tror förstås inte att min mormor kan klättra i träd, va? Jo du, om det gäller att tjata, så äntrar hon upp hur högt som helst. 'Byt strumpor, Karlsson lille, byt strumpor', sa hon och kröp ut på grenen där jag satt."

"Vad gjorde du då", frågade Lillebror.

"Ja, vad skulle jag göra", sa Karlsson. "Jag bytte strumpor, det gick inte med mindre. Högt uppe i trädet på en liten ynklig gren och med fara för mitt liv, där satt jag och bytte strumpor."

"Haha, nu ljög du allt", sa Lillebror. "Uppe i trädet hade du väl inga strumpor att byta med?"

"Du är inte lite dum du", sa Karlsson. "Hade jag inga strumpor att byta med?"

Han drog upp byxorna och pekade på sina små tjocka ben i randiga korviga strumpor.

"Vad är det här då", sa han. "Är det inte strumpor kanske? Två stycken, om jag inte ser fel. Och satt jag inte där på min gren och bytte så att jag fick vänsterstrumpan på högerfoten och högerstrumpan på vänsterfoten, gjorde jag inte det kanske? Bara för att vara min gamla mormor till lags?"

"Ja, men det blev du väl inte torrare om fötterna av", sa Lillebror.

"Har jag påstått det", sa Karlsson, "har jag det?"

"Ja, men då Ö", stammade Lillebror, "då bytte du ju strumpor alldeles i onödan!"

Karlsson nickade.

"Förstår du nu vem som har världens tjatigaste mormor? Din mormor tjatar för att det är nödvändigt, när man har ett sånt förhärdat barnbarn som du. Men min är världens tjatigaste, för hon tjatar på mej alldeles i onödan, kan du äntligen få in det i din arma skalle, va?"

Men sedan slog Karlsson till ett gapskratt och gav Lillebror en liten knuff.

"Hejsan hoppsan, Lillebror", sa han. "Nu struntar vi i våran mormor båda två, nu ska vi ha lite roligt, tycker jag."

"Hejsan hoppsan, Karlsson, det tycker jag också", sa Lillebror.

"Har du fått nån ny ångmaskin", undrade Karlsson. "Minns du hur kul vi hade när vi sprängde den förra i luften? Har du inte fått nån ny, så vi kan göra om det igen?"

Men Lillebror hade inte fått någon ny ångmaskin, och Karlsson såg rätt missnöjd ut över det. Men så fick han till all lycka syn på dammsugaren som mamma hade glömt kvar i Lillebrors rum när hon dammsög där för en stund sedan. Med ett litet glädjeskrik sprang Karlsson fram och vred på strömbrytaren.

"Världens bästa dammsugarsugare, gissa vem det är?"

Och han satte i gång att dammsuga av alla krafter.

"Får jag inte ha lite snyggt omkring mej så är jag inte me'", sa han. "Det behöver rensas upp i det här snusket. Vilken tur för er att ni fick hit världens bästa dammsugarsugare."

Lillebror visste att mamma hade dammsugit hela rummet så ordentligt, och det sa han till Karlsson, men Karlsson hånskrattade.

"Fruntimmer kan inte handskas med såna här apparater, det vet väl varenda människa. Nej, så här ska det gå till", sa Karlsson och började dammsuga en av de tunna, vita gardinerna, så att den åkte halvvägs in i dammsugaren med ett litet fräsande.

"Nej, låt bli", skrek Lillebror. "Gardinen är för tunn, ser du inte att den fastnar i dammsugaren Ölåt bli!"

Karlsson ryckte på axlarna.

"Ja, om du vill leva i snusk och orenlighet, så gärna för mej", sa han.

Utan att stänga av dammsugaren började han slita och dra i gardinen. Men den satt hårt fast, och dammsugaren ville inte släppa taget.

"Försök inte", sa Karlsson till dammsugaren. "För här har du Karlsson på taket, världens bästa dragkampare."

Han slet till ordentligt och fick ut gardinen. Då var den ganska svart och dessutom lite trasig.

"Å, titta så gardinen ser ut", sa Lillebror olyckligt. "Titta, den är alldeles svart!"

"Jojo, och en sån gardin tycker du inte behöver dammsugas, lilla snuskpelle där", sa Karlsson.

Han klappade Lillebror på huvudet.

"Men var inte lessen, du kan nog bli en bra karl ändå, fastän du är så lortaktig av dej. Förresten ska jag ta och dammsuga dej lite Öeller har din mamma gjort det redan?"

"Nej, det har hon verkligen inte", sa Lillebror.

Karlsson kom med dammsugaren i högsta hugg.

"Ja, se fruntimmer", sa han. "Dammsuga hela rummet och så glömma bort den allra snuskigaste pjäsen! Kom, vi börjar med örona!"

Aldrig förr hade Lillebror blivit dammsugen, men nu blev han det, och det killade så att han skrek av skratt. Karlsson gjorde det ordentligt. Han dammsög honom i öronen och i håret och runtom halsen och under armarna och på ryggen och på magen och ända ner till fötterna.

"Det är sånt här som kallas höstrengöring", sa Karlsson.

"Om du visste vad det killar", sa Lillebror.

"Ja, det skulle du egentligen betala extra för", sa Karlsson.

Efteråt ville Lillebror göra höstrengöring på Karlsson.

"Nu är det min tur. Kom, jag ska dammsuga örona på dej!"

"Det behövs inte", sa Karlsson. "För dom tvättade jag i september förra året. Här finns det som är mycket mer nödvändigt."

Han tittade sig omkring i rummet och upptäckte Lillebrors frimärke som låg på bordet.

"Små otäcka små papper ligger och skräpar överallt", sa han. Och innan Lillebror hann hejda honom hade han sugit in Rödluvan i dammsugaren.

Då blev Lillebror förtvivlad.

"Mitt frimärke", skrek han. "Nu har du sugit in i Rödluvan, det förlåter jag dej aldrig."

Karlsson stängde av dammsugaren och la armarna i kors över bröstet.

"Förlåt", sa han, "förlåt att man är en snäll och hjälpsam och renlig liten människa som bara vill göra sitt bästa här i livet, förlåt för det!"

Det lät som om han tänkte börja gråta.

"Det tjänar ingenting till", sa han och rösten darrade. "Man får ändå aldrig något tack Öbara skäll och skäll!"

"O", sa Lillebror. "O, var inte lessen, men du förstår, Rödluvan Ö"

"Vad är det för en gammal rödluva du väsnas om", frågade Karlsson, och nu grät han inte längre.

"Hon är på frimärket", sa Lillebror. "Mitt finaste frimärke."

Karlsson stod stilla och funderade. Så började hans ögon lysa och han log finurligt.

"Världens bästa påhittarlekare, gissa vem det är? Och gissa vad vi ska leka ÖRödluvan och vargen! Vi leker att dammsugaren är vargen och jag är jägaren som kommer och sprättar upp magen på honom, och, hoj, kommer Rödluvan ut."

Han såg sig ivrigt omkring.

"Har du nån yxa nånstans? Såna här dammsugare är hårda som järn."

Lillebror hade ingen yxa, och det var han glad för.

"Man kan ju öppna dammsugaren och låtsas att man sprättar upp vargens mage.

"Om man vill fuska, ja", sa Karlsson. "Det är inte så jag brukar göra när jag sprättar upp vargar, men eftersom det inte finns nåra grejer i det här eländiga huset, så får vi väl låtsas då!"

Han slängde sig på magen över dammsugaren och bet i handtaget.

"Dumma dej", skrek han. "Vad sög du i dej Rödluvan för?"

Lillebror tyckte att Karlsson var bra barnslig som lekte så barnsliga lekar, men det var ändå roligt att titta på.

"Lugn, bara lugn, lilla Rödluva", skrek Karlsson. "Sätt på dej mössan och galoscherna, för nu ska du ut!"

Och så öppnade Karlsson dammsugaren, och allt som fanns i den tömde han ut på mattan. Det blev en stor grå otäck hög.

"Oj, du borde nog ha tömt det i en papperspåse", sa Lillebror.

"Papperspåse Östår det så i sagan, va", sa Karlsson. "Står det att jägaren sprättade upp vargens mage och tömde ut Rödluvan i en papperspåse, står det det?"

"Nä", sa Lillebror, "det gör det förstås inte Ö"

"Nå, så tig då", sa Karlsson. "Försök inte hitta på sånt som inte står, för då är jag inte me'!"

Sedan kunde han inte säga mer, för det kom en vindpust från fönstret och en hel massa damm flög upp i näsan på honom. Då måste han nysa. Han nös rakt i dammhögen. Det satte fart på en liten papperslapp som flög iväg över golvet och la sig alldeles framför Lillebror.

"Titta, där är Rödluvan", skrek Lillebror och skyndade sig att ta upp det dammiga lilla frimärket.

Karlsson såg belåten ut.

"Det är så jag gör", sa han. "Jag skaffar tillrätta saker i ett enda nysande. Så då kanske du kan sluta att gorma om Rödluvan då!"

Lillebror torkade av sitt frimärke och var ganska glad.

Då nös Karlsson en gång till, och ett moln av damm for upp från golvet.

"Världens bästa nysare, gissa vem det är", sa Karlsson. "Jag ska nysa tillbaka allt dammet på sin rätta plats, vänta ska du få se!"

Lillebror hörde inte på. Nu ville han bara klistra in sitt frimärke.

Men inne i ett moln av damm stod Karlsson och nös. Han nös och han nös, och när han hade nyst färdigt var nästan hela dammhögen bortnyst från golvet.

"Där ser du att det inte behövdes nån papperspåse", sa Karlsson. "Och nu ligger allt dammet där det brukar ligga. Ordning i allt, det är så jag vill ha det. Får jag inte ha lite snyggt omkring mej så är jag inte me'!"

Men Lillebror tittade bara på sitt frimärke. Nu var det inklistrat, å, så fint det var!

"Ska man behöva dammsuga dej i örona en gång till", sa Karlsson. "Du hör ju inte på."

"Vad sa du", frågade Lillebror.

"Jo, jag sa att det är väl inte meningen att bara jag ska slita och släpa tills jag får bläsor i händerna. Här har jag städat och städat åt dej, nu är det inte för mycket att du följer med upp och städar åt mej."

Lillebror slängde ifrån sig frimärksalbumet. Följa med upp på taket ÖDet fanns ingenting han hellre ville! Bara en enda gång hade han varit där uppe hos Karlsson i hans lilla hus på taket. Den gången ställde mamma till ett fasligt liv och skickade brandkåren att ta ner honom.

Lillebror funderade. Det där var så länge sedan, han hade ju blivit en mycket större pojke nu, som kunde klättra på vilka tak som helst. Men förstod mamma det, det skulle han bra gärna vilja veta. Hon var ju inte inne, så han kunde inte fråga henne. Och kanske var det klokast att låta bli.

"Nå, kommer du med", sa Karlsson.

Lillebror tänkte efter en gång till.

"Men om du skulle tappa mej när vi flyger", sa han oroligt.

Karlsson såg inte ängslig ut.

"Nåja", sa han, "det finns ju så mycket barn. En unge mer eller mindre, det är en världslig sak."

Lillebror blev riktigt arg på Karlsson.

"Jag är inte nån världslig sak, och om jag skulle trilla ner Ö"

"Lugn, bara lugn", sa Karlsson och klappade honom på huvudet. "Du trillar inte ner. Jag ska hålla i dej lika hårt som mormor gjorde. För visserligen är du bara en liten snuskig pojke, men jag liksom tycker om dej ändå. Särskilt nu när du har gått igenom höstrengöring och allting."

Han klappade Lillebror en gång till.

"Ja, det är konstigt, men jag tycker om dej ändå, liten dum pojke som du är. Vänta bara, tills vi kommer upp på taket, då ska jag krama dej så att du blir blå i ansiktet, precis som mormor gjorde."

Han vred på knappen som satt på hans mage, motorn satte i gång, och Karlsson tog ett stadigt tag om Lillebror. Och så flög de ut genom fönstret och ut i det blå. Den trasiga gardinen fläktade sakta precis som om den ville säga adjö.

2 Hemma hos Karlsson

Små hus som ligger på tak kan vara riktigt hemtrevliga, särskilt sådana som Karlssons. Karlssons hus har gröna fönsterluckor och en liten trappa eller farstubro som är alldeles utmärkt att sitta på. Man kan sitta där om kvällarna och se på stjärnorna och om dagarna och dricka saft och äta kakor, ifall man har några kakor förstås. Om nätterna kan man sova där, ifall det känns för varmt inne i huset, och om morgnarna kan man vakna där och se solen gå upp över hustaken borta på Östermalm.

Ja, det är verkligen ett hemtrevligt hus, och det ligger så fint inkilat mellan en skorsten och en brandmur att man knappt ser det. Om man inte händelsevis går omkring uppe på taket förstås och råkar hamna precis bakom skorstenen. Men det är det sällan någon som gör.

"Allting är så olika här uppe", sa Lillebror när Karlsson hade landat med honom på trappan till sitt hus.

"Ja, tack och lov", sa Karlsson.

Lillebror tittade sig omkring.

"Mera tak och så där", sa han.

"Mera kilometer med tak", sa Karlsson, "som man kan gå runt och filura på så mycket man orkar."

"Ska vi filura lite, tycker du", frågade Lillebror ivrigt. Han kom ihåg hur spännande det var förra gången när han och Karlsson filurade tillsammans uppe på taket.

Men Karlsson tittade strängt på honom.

"För att du ska slippa städa, va? Först ska jag nästan träla livet ur mej för att få det lite snyggt nere hos dej, och sen ska du gå omkring och filura resten av dan. Är det så du har räknat ut det?"

Lillebror hade inte räknat ut någonting alls.

"Jag ska gärna hjälpa till att städa, ifall det behövs", sa han.

"Nå, då så", sa Karlsson.

Han öppnade dörren till sitt hus, och Lillebror klev in hos världens bästa Karlsson.

"Jo, för all del", sa Lillebror, "om det behövs så Ö"

Sedan stod han tyst en lång stund och hans ögon blev så stora.

"Det behövs", sa han till sist.

Det fanns bara ett rum i Karlssons hus. I det rummet hade Karlsson en hyvelbänk att hyvla på och äta på och ställa grejor på. Och så en soffa att sova i och hoppa i och gömma grejor i. Och så två stolar att sitta på och ställa grejor på och kliva på om han behövde proppa in några grejor i sitt skåp. Men det gick inte, för det var redan så fullt med andra grejor där, sådana som inte kunde stå på golvet och inte hänga på spikarna i väggen, därför att det redan fanns andra grejor där Öganska många. Karlsson hade en öppen spis också med grejor i och ett järngaller som han kunde laga mat på. Uppe på spiselhyllan stod det många grejor. Men i taket hängde det nästan inga grejor alls. Bara en svängborr och en påse nötter och en knallpulverpistol och en hovtång och ett par tofflor och en hyvel och Karlssons nattskjorta och disktrasan och spiskroken och en liten kappsäck och en påse torkade körsbär, annars ingenting.

Lillebror stod länge stilla på tröskeln och såg sig omkring.

"Nu tror jag du fick så du teg", sa Karlsson. "Här finns det grejer, inte som nere hos dej, där det knappt finns några grejer alls."

"Ja, minsann, här finns det grejer", sa Lillebror. "Men jag förstår att du vill städa."

Karlsson kastade sig i soffan och la sig bekvämt tillrätta där.

"Det har du fått om bakfoten", sa han. "Jag vill inte städa. Du vill städa Öefter allt vad jag har slitit nere hos dej, eller hur?"

"Ska du inte hjälpa till alls", undrade Lillebror oroligt.

Karlsson kurade ihop sig på kudden och grymtade så där som man gör när man ligger riktigt skönt.

"Jo, visst ska jag hjälpa till", sa han, när han hade grymtat färdigt.

"Det var då bra", sa Lillebror. "Jag blev rädd att du tänkte Ö"

"Jo, visst ska jag hjälpa till", sa Karlsson. "Jag ska sjunga för dej hela tiden och muntra upp dej. Hoj, hoj, det kommer att gå som en dans."

Lillebror var inte så säker på det. Han hade inte städat så värst mycket i sitt liv. Visst brukade han plocka undan sina leksaker, mamma behövde bara säga åt honom tre fyra fem gånger, så gjorde han det, även om han tyckte det var besvärligt och rätt onödigt. Men att städa åt Karlsson var något helt annat.

"Var ska jag börja", undrade Lillebror.

"Dummer, du ska börja med nötskalena förstås", sa Karlsson. "Nån vidlyftig städning behövs ju inte, eftersom jag liksom håller efter hela tiden och aldrig låter det gro igen. Du behöver bara finputsa lite grann."

Nötskalen låg på golvet bland en massa apelsinskal och körsbärskärnor och korvskinn och papperstussar och avbrända tändstickor och sådant där. Av själva golvet syntes ingenting.

"Har du nån dammsugare", frågade Lillebror när han hade funderat en stund.

Den frågan tyckte inte Karlsson om, det märktes. Han tittade misslynt på Lillebror.

"Somliga är lata, ska jag säja!" Jag har världens bästa sopborste och världens bästa sopskyffel, men det duger inte åt vissa latoxar, nähä, dammsugare ska det vara, så att somliga ska slippa göra nånting själv."

Karlsson fnyste.

"Jag skulle kunna ha tusen dammsugare om jag ville. Men jag är inte så bekväm av mej som vissa andra. Jag gillar motion."

"Det gör väl jag med", sa Lillebror urskuldande, "men Öja, förresten har du ju ingen elektricitet till nån dammsugare."

Han kom ihåg nu att Karlssons hus var alldeles omodernt. Där fanns varken elektricitet eller vattenledning. Karlsson hade en fotogenlampa att lysa sig med om kvällarna, och vatten fick han ur regntunnan som stod ute vid stugknuten.

"Sopnedkast har du inte heller", sa Lillebror, "fast det skulle du verkligen behöva."

"Har jag inte sopnedkast", sa Karlsson. "Vad vet du om det? Sopa du, så ska jag visa dej världens bästa sopnedkast."

Lillebror suckade. Så tog han sopborsten och satte i gång. Karlsson låg med armarna bakom nacken och tittade på, mycket belåten. Och han sjöng för Lillebror, precis som han hade lovat:

"Dagens stund är snart förliden,

blott för den som flitig är

bliver efter slutad möda

vilan ljuv och kär."

"Just det, så är det", sa Karlsson och bökade in sig i kudden så att han skulle ligga ännu bättre. Sedan sjöng han igen, och Lillebror sopade och sopade. Men mitt i alltihop sa Karlsson:

"Medan du ändå håller på, kan du ta och koka lite kaffe åt mej."

"Ska jag", sa Lillebror.

"Ja, tack", sa Karlsson. "Fast jag vill inte att du ska ha nåt extra besvär för min skull. Du behöver bara elda i spisen och hämta in lite vatten och koka av sumpen. Kaffet dricker jag själv."

Lillebror tittade olustigt ut över golvet som inte var det minsta finputsat än.

"Kan inte du ordna med kaffet, medan jag sopar", föreslog han.

Karlsson suckade tungt.

"Hur blir man så där in i norden lat som du är", frågade han. "När du ändå håller på Öskulle det vara så svårt att koka lite kaffe då?"

"Nä, det förstås", sa Lillebror, "fast om jag ska säja vad jag tycker Ö"

"Men det ska du inte", sa Karlsson. "Ansträng dej inte med det! Försök i stället vara lite hjälpsam mot den som har slitit ut sej för din skull, dammsugit örona på dej och jag vet inte vad."

Lillebror la ifrån sig sopborsten. Han tog en hink och sprang ut efter vatten. Han rev fram ved ur vedskrubben och proppade in i spisen, och han gjorde sitt bästa för att tända eld, men det ville inte lyckas.

"Jag är inte van", sa han urskuldande, "skulle inte du Öbara kunna tända, menar jag?"

"Försök inte", sa Karlsson, "jo, om jag vore uppe och gick, det vore en annan sak, då kunde jag väl visa dej hur man gör, men nu ligger jag händelsevis här, så då kan du inte begära att jag ska sköta allting åt dej heller."

Det förstod Lillebror. Han försökte en gång till, och då började det plötsligt spraka och susa i spisen.

"Det har tagit sej", sa Lillebror belåtet.

"Där ser du! Det behövs inget mer än lite energi", sa Karlsson. "Sätt nu bara på kaffet och duka en liten vacker bricka och plocka fram några bullar, så kan du sopa färdigt medan det kokar.

"Och kaffetÖär du säker på att du dricker det själv", sa Lillebror. Han kunde minsann vara spydig ibland.

"Jo då, kaffet dricker jag själv", sa Karlsson. "Men du kan få lite du också, för jag är ju så obegripligt gästfri av mej."

Och när Lillebror hade sopat färdigt och skyfflat in alla nötskal och körsbärskärnor och papperstussar i Karlssons stora sophink, så drack han och Karlsson kaffe på Karlssons sängkant. De åt mycket bullar till. Och Lillebror satt där och kände hur bra han trivdes hos Karlsson, även om det var ansträngande att finputsa åt honom.

"Var har du det där sopnedkastet nu då", frågade Lillebror när han hade svalt ner den sista bullbiten.

"Det ska jag visa dej", sa Karlsson. "Ta med dej sophinken och kom!"

Han gick före Lillebror ut på farstubron.

"Där", sa han och pekade ner mot takrännan.

"Hur då Ömenar du", sa Lillebror.

"Gå ner dit", sa Karlsson. "Där har du världens bästa sopnedkast."

"Ska jag kasta soporna på gatan", sa Lillebror. "Det kan man väl inte."

Karlsson ryckte till sig sophinken.

"Det ska du väl få se då. Kom här!"

Med hinken i högsta hugg rusade han utför taket. Lillebror blev rädd, tänk om Karlsson inte kunde stanna när han kom till takrännan!

"Bromsa", skrek Lillebror, "bromsa!"

Och Karlsson bromsade. Men inte förrän vid allra yttersta kanten.

"Vad väntar du på", skrek Karlsson. "Kom hit!"

Lillebror satte sig på baken och hasade försiktigt ner till takrännan.

"Världens bästa sopnedkast Öfallhöjd tjugo meter", sa Karlsson och välte raskt upp och ner på sophinken. Utför världens bästa sopnedkast forsade körsbärskärnor, nötskal och papperstussar i en ymnig flod ner mot gatan och kom rakt i huvudet på en fin herre som gick på trottoaren och rökte cigarr.

"Oj", sa Lillebror, "oj, oj, oj, titta, han fick det över sej!"

Karlsson ryckte på axlarna.

"Vem har bett honom gå rakt under mitt sopnedkast då? Mitt i själva höstrengöringen!"

Lillebror såg bekymrad ut.

"Ja, men nu fick han väl nötskal innanför skjortan och körsbärskärnor i håret, det är så lagom trevligt."

"Det är en världslig sak", sa Karlsson. "Har man inga större bekymmer här i livet än ett par nötskal innanför skjortan, då kan man vara glad då."

Men det verkade inte som om herrn med cigarren var riktigt glad. Man kunde se hur han ruskade på sig, och sedan hörde man att han ropade på polis.

"Vad en del kan bråka om småsaker", sa Karlsson. "Han skulle vara tacksam i stället. För om nu körsbärskärnorna slår rot i håret på honom, så växer där kanske upp ett litet vackert körsbärsträd, och då kan han gå omkring och plocka körsbär och spotta kärnor hela dagarna."

Det kom ingen polis där nere på gatan. Herrn med cigarren fick gå hem med sina nötskal och sina körsbärskärnor.

Karlsson och Lillebror klättrade tillbaka över taket upp till Karlssons hus.

"Förresten vill jag också spotta körsbärskärnor", sa Karlsson. "Medan du ändå håller på, kan du hämta körs-bärspåsen som hänger i taket där inne."

"Tror du att jag räcker upp", frågade Lillebror.

"Kliv på hyvelbänken", sa Karlsson.

Det gjorde Lillebror, och sedan satt Karlsson och Lillebror på farstubron och åt torkade körsbär och spottade kärnor åt alla håll. De trillade utför taket med små knäppanden. Det lät så lustigt.

Nu började det skymma. En mjuk, varm höstskymning sänkte sig över alla tak och alla hus. Lillebror flyttade sig närmare Karlsson. Det var trevligt att sitta där på farstubron och spotta körsbärskärnor medan det blev allt mörkare. Husen såg plötsligt så annorlunda ut, dunkla och hemlighetsfulla och till sist alldeles svarta. Det var som om någon med en stor sax hade klippt ut dem ur svart papper och bara satt dit några guldpappersfyrkanter till fönster. Fler och fler lysande fyrkanter blev det i allt det svarta, för nu började människorna tända ljus i sina hus. Lillebror försökte räkna, först var det bara tre, sedan blev det tio, sedan blev det många, många. Där inne bakom fönstren kunde man se människor gå och pyssla med ett och annat, och man kunde undra vad de gjorde och vilka de var och varför de bodde just där och ingen annan stans.

Det var Lillebror som undrade. Karlsson undrade inte.

"Dom ska ju nånstans bo, stackars människor", sa Karlsson. "Alla kan ju inte ha hus på taket. Alla kan inte vara världens bästa Karlsson."

3 Karlssons bull-tirritering

Medan Lillebror var hos Karlsson var mamma hos doktorn. Det tog längre tid där än hon hade beräknat, och när hon äntligen kom hem satt Lillebror redan helt lugnt i sitt rum och tittade på sina frimärken.

"Hej, Lillebror", sa mamma, "sitter du där och pysslar med dina frimärken som vanligt?"

"Ja, det gör jag", sa Lillebror, och det var ju sant. Att han hade varit uppe på taket för bara en liten stund sedan, det talade han inte om. Visst var mamma klok och begrep nästan allting, men det där med att klättra på tak var det inte så tvärsäkert att hon förstod. Lillebror beslöt att inte säga något alls om Karlsson. Inte just nu. Inte förrän hela familjen var samlad. Det skulle bli en präktig överraskning att komma med vid middagsbordet. Mamma såg förresten inte riktigt glad ut. Hon hade en rynka mellan ögonen som inte brukade finnas där. Lillebror undrade varför.

Sedan kom resten av familjen hem, det blev middag, och de satt omkring matbordet allesammans, mamma och pappa och Bosse och Bettan och Lillebror. De fick kåldolmar, och som vanligt pillrade Lillebror undan kålen. Han tyckte inte om kål. Bara det som var inuti tyckte han om. Men vid hans fötter under bordet låg Bimbo, och han åt vad som helst. Lillebror vek ihop kålen till ett litet kladdigt paket och stack ner till Bimbo.

"Mamma, säj åt honom att han inte får göra så där", sa Bettan. "Bimbo kommer att bli odräglig Öprecis som Lillebror."

"Ja, ja", sa mamma, "ja, ja!"

Men det var som om hon inte hörde på.

"Jag var minsann tvungen att äta precis allting när jag var liten", sa Bettan.

Lillebror räckte ut tungan åt henne.

"Jaså, du säjer det! Men man kan inte märka att det gjorde så värst mycket nytta på dej."

Då fick mamma plötsligt tårar i ögonen.

"Kivas inte, är ni snälla", sa hon. "Jag orkar inte höra det."

Och sedan slapp det ur henne varför hon inte var glad.

"Doktorn sa att jag hade blodbrist. Totalt överansträngd, sa han. Jag måste fara bort och vila mej Öhur det nu ska gå till."

Det blev alldeles tyst vid bordet. Ingen sa ett ord på en lång stund. Vilka sorgliga nyheter! Mamma var sjuk, det var verkligen sorgligt, det tyckte de allesammans. Och så skulle hon resa bort också, det var ännu värre tyckte Lillebror.

"Jag vill att du ska stå i köket varenda dag när jag kommer hem från skolan, och ha förklä på dej och baka bullar", sa Lillebror.

"Du tänker bara på dej själv", sa Bosse strängt.

Lillebror tryckte sig intill mamma.

"Ja, annars får man inga bullar", sa han. Men mamma hörde inte på nu heller. Hon pratade med pappa.

"Vi får försöka skaffa oss ett hembiträde, hur det nu ska gå till."

Både pappa och mamma såg ledsna ut. Det var inte alls så där trevligt vid middagsbordet som det brukade vara. Lillebror förstod att något måste göras för att få det lite roligare, och vem kunde sköta den saken bättre än han själv?

"Gissa nånting roligt i alla fall", sa han. "Gissa vem som har kommit tillbaka!"

"Vem Öå, inte Karlsson väl", sa mamma. "Kom inte och säj att vi ska ha det bekymret nu också!"

Lillebror tittade förebrående på henne.

"Jag tycker det är roligt med Karlsson och inget bekymmer."

Då skrattade Bosse.

"Här kommer nog att bli liv i luckan. Ingen mamma, bara Karlsson och ett hembiträde som får härja hur som helst."

"Skräm inte livet ur mej", sa mamma. "Tänk om hembiträdet får syn på Karlsson, hur blir det då?"

Pappa tittade strängt på Lillebror.

"Det 'blir' inte alls. Hembiträdet får varken se eller höra talas om Karlsson, lova det, Lillebror!"

"Karlsson flyger vart han vill", sa Lillebror. "Men jag lovar att inte berätta om honom."

"Inte för nån enda människa", sa pappa. "Glöm inte vad vi har kommit överens om."

"Nä, inte för nån människa", sa Lillebror. "Bara för fröken i skolan förstås."

Men pappa skakade på huvudet.

"Absolut inte för fröken! Inte på några villkor!"

"Sss", sa Lillebror. "Då ska jag minsann inte berätta om hembiträdet heller. För det är väl värre med hembiträde än med Karlsson."

Mamma suckade.

"Vi vet inte än om vi kan få tag i något hembiträde", sa hon.

Men redan nästa dag satte hon in annons i tidningen. En enda var det som svarade. Fröken Bock hette hon. Och ett par timmar senare kom hon för att söka platsen. Lillebror hade råkat få örsprång just då och ville vara så nära mamma som möjligt, helst sitta i knät, fast han egentligen var alldeles för stor för det.

"Men när man har örsprång så måste man", sa Lillebror och kröp upp i mammas knä.

Då ringde det på dörren. Det var fröken Bock som kom. Lillebror fick inte sitta i knät längre. Men hela tiden medan fröken Bock var där stod han och hängde bredvid mammas stol och la det onda örat emot hennes arm, och ibland när det ilade i örat jämrade han sig lite.

Lillebror hade hoppats att fröken Bock skulle vara ung och vacker och snäll, ungefär som fröken i skolan. Men det var tvärtom en barsk äldre dam som verkade mycket bestämd. Stor och stöddig var hon, hon hade flera stycken hakor och dessutom sådana där 'arga ögon' som Lillebror var så rädd för. Han kände genast att han inte tyckte om henne. Det kände visst Bimbo också, för han skällde så mycket han orkade.

"Jaså, det finns hund", sa fröken Bock.

Mamma såg orolig ut.

"Tycker fröken Bock inte om hundar", frågade hon.

"Jo, om dom är väluppfostrade", sa fröken Bock.

"Inte vet jag om Bimbo är så väluppfostrad precis", sa mamma förlägen.

Fröken Bock nickade energiskt.

"Men det blir han, om jag bestämmer mej för den här platsen. Jag har haft hand om hundar förr."

Lillebror hoppades innerligt att hon inte skulle bestämma sig. Just då ilade det i hans öra, och han kunde inte låta bli att jämra sig lite.

"Jojo, hundar som skäller och ungar som gnäller", sa fröken Bock och drog på mun. Det var nog meningen att hon skulle skämta, men Lillebror tyckte inte det var något roligt skämt, och han sa tyst liksom för sig själv:

"Och så har jag knarriga skor också."

Mamma hörde det. Hon blev röd i ansiktet och sa hastigt:

"Jag hoppas ni tycker om barn, fröken Bock, det gör ni väl?"

"Ja, om dom är väluppfostrade", sa fröken Bock och spände ögonen i Lillebror.

Om igen såg mamma så där förlägen ut.

"Inte vet jag om Lillebror är så väluppfostrad precis", mumlade hon.

"Men det blir han", sa fröken Bock. "Vänta bara, jag har haft hand om barn förr."

Lillebror blev rädd. Han tyckte så synd om de där barnen som fröken Bock hade haft hand om förr. Nu skulle han själv bli ett sådant barn, undra på att han såg skrämd ut.

Mamma verkade också lite betänksam. Hon smekte Lillebror över håret och sa:

"När det gäller honom här brukar det gå bäst med vänlighet."

"Men det hjälper inte alltid, har jag märkt", sa fröken Bock. "Barn behöver en fast hand också."

Sedan sa fröken Bock ifrån hur mycket hon ville ha i lön och bestämde att hon skulle kallas 'husföreståndarinna' och inte 'hembiträde', och så var saken klar.

Pappa kom hem från kontoret just då, och mamma presenterade:

"Vår husföreståndarinna, fröken Bock!"

"Vår husbock", sa Lillebror. Sedan skuttade han ut genom dörren så fort han kunde. Efter kom Bimbo vilt skällande.

Och dagen därpå reste mamma till mormor. Alla grät när hon for, allra mest Lillebror.

"Jag vill inte vara ensam med Husbocken", snyftade han.

Det var så det skulle bli, det förstod han. Bosse och Bettan var ju i skolan till långt ut på eftermiddagarna, och pappa kom inte hem från kontoret förrän klockan fem. Många många timmar varje dag skulle Lillebror få kämpa ensam med Husbocken. Därför grät han.

Mamma kysste honom.

"Försök vara duktig nu Öför min skull! Och vad du gör, kalla henne inte för Husbocken!"

Eländet började redan nästa dag när Lillebror kom hem från skolan. Ingen mamma fanns i köket färdig med choklad och bullar, bara fröken Bock, och hon verkade inte alls glad att se Lillebror.

"Mellanmål förstör aptiten", sa hon. "Här blir inga bullar."

Och ändå hade hon bakat bullar. Det stod ett helt fat i det öppna fönstret för att svalna.

"Ja men Ö", sa Lillebror.

"Inga men", sa fröken Bock. "Förresten vill jag inte ha några ungar i köket. Gå in i ditt rum och läs dina läxor, häng upp jackan och tvätta händerna, seså, marsch!"

Lillebror gick in i sitt rum, arg och hungrig. Bimbo låg i sin korg och sov, men han for upp som en raket när Lillebror kom. Där var åtminstone en som var glad att se honom. Lillebror slog armarna om Bimbo.

"Har hon varit dum mot dej också? Å, jag tål henne inte! 'Häng upp jackan och tvätta händerna'Öska jag inte vädra garderoberna och tvätta fötterna också, va? Jag brukar hänga upp jackan utan att nån säjer till mej, så det så!"

Han slängde jackan i Bimbos korg, och Bimbo la sig genast på den och bet lite i ena ärmen.

Lillebror gick fram till fönstret och ställde sig att titta ut. Han stod där och kände efter hur ledsen han var och hur mycket han längtade efter mamma. Då fick han plötsligt se någonting som livade upp honom. Ovanför hustaket på andra sidan gatan höll Karlsson på med flygövningar. Han kretsade fram och tillbaka mellan skorstenarna och då och då gjorde han en kullerbytta i luften.

Lillebror vinkade ivrigt åt honom, och Karlsson kom susande med en fart så att Lillebror måste hoppa åt sidan för att inte få honom i huvudet, när han brakade in genom fönstret.

"Hejsan hoppsan, Lillebror", sa Karlsson. "Har jag gjort dej nåt kanske, eller varför ser du så sur ut? Mår du inte bra?"

"Nä, långtifrån", sa Lillebror. Och så berättade han sitt elände för Karlsson. Att mamma hade rest sin väg och att de hade fått en husbock i stället, en som var tjatig och elak och snål, så att man inte ens fick en bulle när man kom hem från skolan, fastän där stod ett helt fat alldeles nybakade i fönstret.

Karlssons ögon började tindra.

"Du har tur", sa han. "Världens bästa husbockstämjare, gissa vem det är?"

Lillebror förstod utan vidare att det måste Karlsson. Men hur Karlsson skulle kunna göra något åt fröken Bock, det kunde han inte räkna ut.

"Jag börjar med att tirritera henne", sa Karlsson.

" 'Irritera', menar du", sa Lillebror.

Sådana dumma anmärkningar tyckte inte Karlsson om.

"Om jag hade menat 'irritera' skulle jag ha sagt det. 'Tirritera' är ungefär samma sak, fast mera infernaliskt, det hör du på själva ordet."

Lillebror kände efter och måste medge att Karlsson hade rätt. 'Tirritera' lät mera infernaliskt.

"Jag tror jag ska börja med lite bull-tirritering", sa Karlsson. "Och du ska hjälpa till."

"Hur då", frågade Lillebror.

"Gå bara ut i köket och prata med Husbocken."

"Ja men Ö", sa Lillebror.

"Inga men", sa Karlsson. "Prata med henne, så att hon måste ta ögona från bullfatet en stund."

Karlsson skrockade till av skratt. Sedan vred han på startknappen och motorn började surra. Muntert skrockande styrde Karlsson ut genom fönstret.

Och Lillebror gick morskt ut i köket. Nu när han hade världens bästa husbockstämjare till hjälp var han inte rädd längre.

Den här gången blev fröken Bock ännu mindre glad att se honom. Hon höll nämligen på att koka kaffe åt sig, och Lillebror förstod att hon tänkte ha en skön stund med kaffe och färska bullar. Det var tydligen bara barn som for illa av att äta mellanmål.

Fröken Bock tittade surt på Lillebror.

"Vad vill du", frågade hon och hennes röst var lika sur som hennes uppsyn.

Lillebror funderade, nu gällde det att börja prata. Men vad i all sin dar skulle han säga?

"Gissa vad jag ska göra när jag blir så stor som fröken Bock", sa han till sist.

I samma stund hörde han ett surrande utanför fönstret, och det var ett surrande som han kände igen. Men han såg inte Karlsson. Det enda han såg var en liten knubbig hand som stack upp vid fönsterkarmen och tog en av bullarna på fatet. Lillebror fnissade till. Fröken Bock hade inte märkt något.

"Vad är det du ska göra när du blir stor", frågade hon otåligt. Det var inte det att hon verkligen ville veta det. Hon ville bara bli av med Lillebror så fort som möjligt.

"Ja, gissa", sa Lillebror.

Då såg han om igen den lilla knubbiga handen som svängde förbi och tog en bulle på fatet. Och om igen fnissade Lillebror. Han försökte låta bli, men det gick inte. Det kom upp så mycket fniss i honom, som bara bubblade ut. Fröken Bock tittade förargad på honom. Hon tyckte nog att han var världens tröttsammaste pojke. Och just nu när hon skulle ha sin sköna kaffestund också!

"Gissa vad jag ska göra när jag blir så stor som fröken Bock", sa han och så fnissade han igen. För nu såg han två små händer som rafsade till sig resten av bullarna på fatet.

"Jag har inte tid att stå här och höra på dina dumheter", sa fröken Bock, "och jag bryr mej inte om vad du ska göra när du blir stor. Men så länge du är liten ska du vara artig och lydig och läsa dina läxor och försvinna ur köket."

"Jo, det förstås", sa Lillebror och fnissade så att han måste luta sig mot dörren. "Men när jag blir så stor som fröken Bock, då ska jag börja banta, det är då ett som är säkert."

Fröken Bock såg ut som om hon tänkte rusa på honom, men i samma ögonblick hördes borta från fönstret ett råmande liksom av en ko. Det fick henne att hastigt vända sig om, och då såg hon att bullarna var borta.

Fröken Bock gav till ett tjut.

"Du gode Moses, var är mina bullar?"

Hon rusade till fönstret. Kanske hon trodde hon skulle få se en tjuv springa därifrån med famnen full av bullar. Men familjen Svantesson bodde ju i fjärde våningen, och så långbenta tjuvar finns inte, det måste hon förstå.

Fröken Bock sjönk ner på en stol alldeles förfärad.

"Kan det vara duvor", mumlade hon.

"Det lät mera som en ko", sa Lillebror. Det kanske är nån ko ute och flyger i dag, en som tycker om bullar."

"Var inte dum", sa fröken Bock.

Då hörde Lillebror om igen surret av Karlsson utanför fönstret, och för att fröken Bock inte skulle lägga märke till det började han sjunga så högt han kunde:

"En kossa på glänsande vingar

sig svävar från himmelen ner,

en kossa som tycker om bullar

och knycker så många hon ser."

Lillebror brukade göra verser tillsammans med mamma ibland, och han tyckte själv att den här om kossan var bra. Det tyckte inte fröken Bock.

"Tig med dina dumheter", skrek hon.

Just i det ögonblicket hördes borta från fönstret en liten smäll som fick dem båda att hoppa till av förskräckelse. Och sedan såg de vad det var som hade smällt. På det tomma bullfatet låg en femöring.

Lillebror började fnissa igen.

"En sån präktig ko", sa han. "Hon betalar för sina bullar."

Fröken Bock blev röd i ansiktet av ilska.

"Vad är det här för ett dumt skämt", skrek hon och rusade till fönstret. "Det måste vara nån i våningen ovanför som roar sej med att stjäla bullar och kasta ner femöringar."

"Det finns ingen våning ovanför", sa Lillebror. "Vi bor högst upp, sedan är det bara taket."

Fröken Bock blev alldeles vild.

"Jag begriper inte det här", skrek hon. "Jag begriper ingenting."

"Nä, det har jag nog märkt", sa Lillebror. "Men var inte lessen för det, alla kan ju inte vara begåvade heller."

Då small en örfil på Lillebrors kind.

"Jag ska lära dej att vara oförskämd", skrek fröken Bock.

"Nä, gör inte det för all del", sa Lillebror, "för då känner mamma inte igen mej när hon kommer hem."

Lillebror hade blivit blank i ögonen. Han höll på att börja gråta. Aldrig förr hade han fått någon örfil, och han tyckte inte om det. Han blängde argt på fröken Bock. Då tog hon honom i armen och föste in honom i hans rum.

"Nu sitter du här och skäms", sa hon. "Jag låser dörren och tar ur nyckeln, så kanske du kan låta bli att ränna ut i köket på en stund."

Sedan tittade hon på sin armbandsklocka.

"En timme kanske räcker för att du ska bli snäll. Jag kommer och öppnar klockan tre. Till dess kan du tänka ut hur man säjer när man ber om ursäkt."

Och så gick fröken Bock. Lillebror hörde hur hon vred om nyckeln. Nu var han inlåst och kunde inte komma ut. Det kändes otäckt. Han var sprutande arg på fröken Bock. Men på samma gång hade han lite dåligt samvete, för han hade ju inte burit sig riktigt fint åt han heller. Mamma skulle nog tycka att han hade retat Husbocken och varit oförskämd.

Karlsson på taket flyger igen

Mamma, ja Öhan funderade på om han inte ändå skulle ta och gråta lite.

Men då hörde han ett surrande, och in genom fönstret kom Karlsson.

4 Karlsson bjuder på bullkalas

"Hur skulle det vara med ett litet mellanmål", sa Karlsson.

"Choklad och bullar på min farstubro Öjag bjuder!"

Lillebror bara såg på honom, å, ingen var så underbar som Karlsson, Lillebror skulle vilja krama honom. Det försökte han också göra, men Karlsson knuffade till honom.

"Lugn, bara lugn! Du är inte hos mormor nu. Nå, kommer du med?"

"Om", sa Lillebror. "Fast egentligen är jag inlåst. Egentligen sitter jag precis som i fängelse."

"Tror Husbocken, ja", sa Karlsson. "Och det kan hon fortsätta med en stund."

Hans ögon började lysa, och han tog en rad små belåtna skutt framför Lillebror.

"Vet du vad? Vi leker att du sitter i en fängelsehåla och har det så förskräckligt med en otäck husbock till fångvaktare, och så kommer det en väldigt modig och stark och vacker och lagom tjock hjälte och räddar dej."

"Vilken då hjälte", undrade Lillebror. Karlsson tittade förebrående på honom.

"Försök gissa det, om du kan!"

"Jaså, du", sa Lillebror. "Men då kan du väl rädda mej nu genast, tycker jag."

Det hade Karlsson inget emot.

"För han är så rask också, hjälten", försäkrade Karlsson. "Snabb som en hök, ja, minsann, och modig och stark och vacker och lagom tjock, och han kommer sättande och räddar dej och är så modig så. Hoj, hoj, här kommer han!"

Karlsson tog ett stadigt tag om Lillebror och steg snabbt och modigt till väders. Bimbo skällde när han såg Lillebror försvinna ut genom fönstret, men Lillebror skrek:

"Lugn, bara lugn! Jag kommer snart tillbaka."

Uppe på Karlssons farstubro låg det tio stycken bullar i rad och såg mycket goda ut.

"Ärligt betalta också varenda en", sa Karlsson. "Vi delar rättvist, du tar sju och jag tar sju."

"Det går väl inte", sa Lillebror. "Sju och sju blir fjorton, och här finns ju bara tio bullar."

Karlsson skyndade sig att rafsa ihop sju bullar i en liten hög.

"Här är i alla fall mina", sa han och la en knubbig hand över bullhögen. "Ni räknar så befängt i skolorna nu för tiden. Men det ska ju inte jag behöva lida för. Vi tar sju var, har jag sagt, och det här är mina."

Lillebror nickade.

"Jag orkar i alla fall inte äta mer än tre. Men chokladen, var har du den?"

"Nere hos Husbocken", sa Karlsson. "Och där ska vi nu hämta den."

Lillebror tittade förskrämd på honom. Han hade ingen lust att träffa fröken Bock igen och kanske få nya örfilar. Inte begrep han heller hur de skulle komma åt kakaoburken. Den stod ju inte i det öppna fönstret som bullarna hade gjort utan på en hylla bredvid spisen rakt framför ögonen på fröken Bock.

"Hur i all sin dar ska det gå till" frågade Lillebror.

Karlsson skrockade förnöjt.

"Ja, du kan förstås inte räkna ut det, liten dum pojke som du är! Men nu har händelsevis världens bästa filurare tagit hand om saken, så du kan vara alldeles lugn."

"Ja, men hur Ö", började Lillebror.

"Du", sa Karlsson, "säj mej, har du nånsin lagt märke till piskbalkongerna som finns i det här huset?"

Visst hade Lillebror gjort det. Mamma brukade ju skaka köksmattorna på deras piskbalkong, den låg så bekvämt till, en halvtrappa upp från deras köksdörr räknat.

"Bara tio steg från er ytterdörr", sa Karlsson. "Till och med en liten sölkorv som du borde kunna knata den biten ganska hastigt."

Lillebror förstod ingenting.

"Varför skulle jag knata till piskbalkongen?"

Karlsson suckade.

"Måste man förklara allting för dej, lilla dumma pojke där! Nå, spärra opp örona nu och hör hur jag har tänkt."

"Ja, jag hör", sa Lillebror.

"Alltså", sa Karlsson. "Liten dum pojke landar med Karlssonflyg på balkongen, knatar sedan en halvtrappa ner och ringer hårt och länge på dörrklockan, fattar du det? Arg husbock i köket hör signalen och går med fasta steg för att öppna Öalltså köket tomt! Modig och lagom tjock hjälte flyger in genom fönstret och fort ut igen, nu med kakaoburken i nypan. Liten dum pojke ringer en gång till bara för att retas och springer tillbaka till balkongen. Arg husbock öppnar dörren och blir ännu argare när ingen står där utanför med en knippa röda rosor åt henne. Hon ryter till och slänger igen dörren. Liten dum pojke fortsätter att fnissa på balkongen, ända tills lagom tjock hjälte kommer och hämtar honom till bullkalas på taket. Hejsan hoppsan, Lillebror, gissa vem som är världens bästa filurare Önu sätter vi i gång!"

Och innan Lillebror hann knysta var han på väg från taket till piskbalkongen. Karlsson gjorde en störtdykning med honom så att det visslade om öronen och killade i magen värre än i berg- och dalbanan på Gröna Lund. Sedan gick alltihop precis som det var sagt. Karlsson surrade iväg bort mot köksfönstret och Lillebror kilade ner och ringde på dörrklockan hårt och länge. Snart hörde han steg som närmade sig inne i tamburen. Då fnissade han mycket riktigt och rusade tillbaka till balkongen. Sekunden efteråt öppnades dörren där nere och fröken Bock stack ut huvudet. Han kunde se henne, om han försiktigt kikade fram genom balkongdörrens glasruta. Och det var tydligt att Karlsson hade rätt Öarg husbock blev ännu argare när ingen fanns där utanför. Hon muttrade högt för sig själv, en lång stund stod hon kvar i dörröppningen som om hon väntade att den som hade ringt plötsligt skulle dyka upp framför henne. Men den som hade ringt stod tyst fnissande på balkongen, och det fortsatte han med ända tills den lagom tjocka hjälten kom och hämtade honom till bullkalas på sin farstubro.

Det blev det bästa bullkalas Lillebror hade varit med om.

"Nu mår jag bra", sa han, när han satt där på bron bredvid Karlsson och tuggade sin bulle och drack sin choklad och tittade ut över Stockholms tak och torn som skimrade i solskenet. Bullarna var goda, chokladen var också utmärkt god. Han hade själv kokat den inne i Karlssons spis. Allt som behövdes, mjölk och kakao och socker hade Karlsson räddat med sig från köket där nere.

"Och ordentligt betalt vartenda dugg med fem öre som ligger på köksbordet", sa Karlsson. "Är man ärlig, så är man, det är inget att göra åt den saken."

"Var har du fått alla femöringarna ifrån", undrade Lillebror.

"Från en portmonnä som jag hittade på gatan häromdan", sa Karlsson. "Full med femöringar och andra pengar!"

"Stackars den som tappade portmonnän", sa Lillebror. "Han blev nog lessen."

"Åja", sa Karlsson, "är man droskchaufför får man väl hålla ordning på sina grejer då!"

"Hur vet du att det var en droskchaufför", undrade Lillebror häpen.

"Jag såg när han tappade portmonnän, vetja", sa Karlsson. "Och att han var droskchaufför syntes ju på märket i mössan. Jag är väl inte dum heller."

Lillebror tittade förebrående på Karlsson. Så där fick man verkligen inte göra med saker som man hittade, det måste han tala om för Karlsson. Men han måste inte tala om det just nu Öen annan gång! Nu ville han bara sitta där på bron och njuta av solskenet och bullarna och chokladen och Karlsson.

Karlsson hade snart satt i sig alla sina sju bullar. För Lillebror gick det inte lika fort. Han höll på med sin andra. Den tredje låg bredvid honom på bron.

"A, vad jag mår bra", sa Lillebror.

Karlsson böjde sig fram och tittade honom stint in i ögonen. "Nej, det gör du inte. Du mår inte alls bra."

Han la sin hand på Lillebrors panna.

"Precis vad jag trodde! Ett typiskt fall av bullfeber."

Lillebror såg förvånad ut.

"Vad är det för nånting Öbullfeber?"

"Det får man av att äta för mycket bullar."

"Då har väl du ändå mer bullfeber", sa Lillebror.

"Trodde du ja", sa Karlsson. "Men ser du, jag hade bullfeber när jag var tre år, och man kan bara få det en gång, precis som mässling och kikhosta."

Lillebror kände sig inte alls sjuk, och det försökte han säga åt Karlsson. Men Karlsson tvingade honom att lägga sig ner på bron och stänkte ivrigt choklad i ansiktet på honom.

"Så att du inte ska svimma", förklarade Karlsson. Sedan rafsade han till sig Lillebrors sista bulle.

"Ingen mer bulle för dej, det vore rena döden! Men tänk vilken tur för den här stackars lilla bullen att jag finns, annars hade han fått ligga här på bron alldeles ensam", sa Karlsson och åt raskt upp bullen.

"Men nu är han inte så ensam längre", sa Lillebror.

Karlsson klappade sig belåtet på magen.

"Nej, nu är han hos sina sju kompisar och där trivs han!"

Lillebror trivdes han också. Han låg kvar på bron och kände hur bra han mådde trots bullfebern. Han var mätt och unnade gärna Karlsson den där bullen.

Då kom han att titta på sin klocka. Den fattades några minuter i tre. Lillebror började skratta.

"Nu kommer snart fröken Bock och öppnar åt mej. A, jag skulle önska jag kunde se henne, när hon kommer in i mitt rum och jag är borta."

Karlsson klappade honom vänligt på axeln.

"Kom med dina små önskningar till Karlsson, så ordnar han allting åt dej. Spring bara in och hämta min kikare. Den hänger på fjortonde spiken från soffan räknat, ganska högt upp, kliv på hyvelbänken."

Lillebror fnissade.

"Ja, men jag har ju bullfeber, måste man inte ligga stilla då?"

Karlsson skakade på huvudet.

"Ligga stilla och fnissa Ödet tror du hjälper mot bullfeber! Tvärtom, ju mer du skalar runt väggar och tak, dess fortare blir du frisk, det kan du läsa i varenda läkarbok."

Och eftersom Lillebror gärna ville bli av med sin bullfeber sprang han lydigt in i huset och klättrade upp på hyvelbänken och tog ner kikaren som hängde på den fjortonde spiken från soffan räknat. På samma spik hängde också en tavla med en liten röd tupp i ena hörnet. Karlsson hade själv målat den.

Lillebror kom ihåg nu att Karlsson var världens bästa tuppmålare. Här hade han gjort ett 'Porträtt av ensam mycket liten röd tupp' - så stod det skrivet på tavlan. Och nog var den tuppen mera ensam och liten och röd än någon annan som Lillebror hade sett i sitt liv. Men han hade inte tid att titta på den mera, klockan var snart tre, och han hade så bråttom.

Karlsson stod flygfärdig när Lillebror kom med kikaren, och innan Lillebror hann knysta hade Karlsson surrat iväg med honom tvärs över gatan och landat på hustaket mitt emot. Då förstod Lillebror.

"Oj, vilken bra utkiksplats, om man har en kikare och vill kika in i mitt rum!"

"Det har man, och det vill man", sa Karlsson och satte kikaren för ögonen. Sedan fick Lillebror också låna den. Och han såg sitt rum lika tydligt som om han hade varit där. Där låg Bimbo i sin korg och sov, där var Lillebrors säng, där var bordet med läxböckerna och där var klockan på väggen. Nu slog hon tre. Men fröken Bock syntes inte till.

"Lugn, bara lugn", sa Karlsson. "Hon är på väg, för jag känner rysningar utefter ryggraden och skinnet knottrar sej."

Han slet ifrån Lillebror kikaren och satte den för ögonen.

"Vad sa jag? Nu öppnas dörren, här kommer hon, rar och gullig som en kannibalhövding."

Han skrockade till av skratt.

"Jojo, nu spärrar hon opp ögona! Var är Lillebror? Tänk om han har ramlat ut genom fönstret!"

Det var nog vad fröken Bock trodde, för hon kom sättande fram till fönstret alldeles förskrämd. Lillebror tyckte riktigt synd om henne. Hon lutade sig ut och kikade ner mot gatan, som om hon hade väntat att få se Lillebror där.

"Nej, där är han inte", sa Karlsson, "snopet, va?"

Fröken Bock såg lugnad ut. Hon gick tillbaka in i rummet.

"Nu letar hon", sa Karlsson. "Hon letar i sängen Öoch bakom bordetÖoch under sängen, håhåjaja Öoch vänta, nu går hon in i garderoben, hon tror nog att du ligger där i en liten hög och gråter."

Karlsson skrockade till igen.

"Det är på tiden att vi börjar filura henne", sa han.

"Hur då", undrade Lillebror.

"Så här", sa Karlsson. Och innan Lillebror hann knysta surrade Karlsson iväg med honom tvärs över gatan och slängde in honom i hans rum.

"Hejsan hoppsan, Lillebror, var snäll mot Husbocken", sa Karlsson. Och så flög han sin väg.

Lillebror tyckte inte att det där var något riktigt bra sätt att filura på. Men han fick ju lov att hjälpa till så gott han kunde. Därför smög han tyst och stilla fram och satte sig vid bordet och slog upp räkneboken. Han hörde fröken Bock rota omkring inne i garderoben. Full av spänning väntade han på att hon skulle komma ut.

Och hon kom. Det första hon såg var Lillebror. Då ryggade hon baklänges mot garderobsdörren. Där stod hon alldeles tyst och stirrade på honom. Så klippte hon med ögonen ett par gånger liksom för att kontrollera att hon inte såg fel.

"Var i all världen gömde du dej", frågade hon till slut.

Lillebror tittade oskyldigt upp från sin räknebok.

"Jag har inte gömt mej. Jag sitter ju bara här och räknar mina tal. Inte kunde jag veta att fröken Bock höll på med kurragömma. Men för all del Ökryp in i garderoben igen, så ska jag gärna leta."

Det svarade fröken Bock ingenting på. Hon stod tyst en stund och tänkte.

"Jag håller väl aldrig på att bli sjuk", mumlade hon. "Det händer så mycket konstigt här i huset."

Just då hörde Lillebror hur någon försiktigt låste dörren från utsidan. Lillebror fnissade. Världens bästa husbocks-tämj are hade tydligen flugit in genom köksfönstret för att lära Husbocken hur det kändes att vara inlåst.

Fröken Bock märkte ingenting. Hon stod bara tyst och såg grubblande ut. Till sist sa hon:

"Egendomligt! Nåja, nu kan du gå ut och leka, medan jag lagar middan."

"Tack, det var snällt", sa Lillebror. "Då slipper jag vara inlåst mera nu då?"

"Ja, det slipper du", sa fröken Bock och gick till dörren. Hon la handen på låsvredet och tryckte ner, först en gång, så en gång till. Men dörren ville inte gå upp. Då kastade hon sig med hela sin tyngd mot den. Det hjälpte inte. Dörren var och förblev stängd.

Fröken Bock gav till ett tjut.

"Vem har låst dörren", skrek hon.

"Det har väl fröken Bock gjort själv", sa Lillebror.

Fröken Bock fnyste.

"Prat! Hur kan dörren vara låst från utsidan när jag är på insidan!"

"Inte vet jag", sa Lillebror.

"Kan det vara Bosse eller Bettan", undrade fröken Bock.

"Nä, dom är kvar i skolan än", försäkrade Lillebror.

Då satte sig fröken Bock tungt på en stol.

"Vet du vad jag tror", sa hon. "Jag tror att det finns ett spöke här i huset."

Lillebror nickade, å, så bra om fröken Bock trodde att Karlsson var ett spöke, då kanske hon gav sig iväg. För inte ville hon väl stanna i ett hus där det spökade.

"Ar fröken Bock rädd för spöken", frågade Lillebror.

"Tvärtom", sa fröken Bock. "Jag är glad åt dom! Tänk, nu kan kanske jag också komma i TV! Du vet, dom har en serie där med folk som berättar om sina spökerier, och det som jag har varit med om här under en enda dag, det räcker till tio TV-program."

Fröken Bock såg innerligt belåten ut.

"Det kommer att reta min syster Frida, må du tro. För Frida har varit i TV och berättat om alla spöken som hon har sett och om spökröster som hon har hört och jag vet inte vad. Men nu ska jag bräcka av henne ordentligt."

"Har fröken Bock hört några spökröster då", undrade Lillebror.

"Ja, kommer du inte ihåg hur det råmade utanför fönstret nyss, när bullarna försvann. Det ska jag försöka härma i TV, så att folk får höra hur det lät."

Och fröken Bock gav till ett råmande, så att Lillebror hoppade högt i stolen där han satt.

"Så där ungefär", sa fröken Bock belåtet. Då hördes utanför fönstret ett ännu värre råmande, och fröken Bock blev blek.

"Det svarar mej", viskade hon. "Spöket svarar mej. Det ska jag tala om i TV. Du gode Moses, vad Frida ska bli arg!" Och hon berättade för Lillebror hur skrytsam Frida hade varit i TV med alla sina spökerier.

"Skulle man tro henne, så vimlar hela Vasastan av spöken, och de flesta håller visst till hemma i vår lägenhet, fast aldrig i mitt rum, bara i Fridas. Tänk, en kväll kom det en spökhand och skrev en varning på väggen åt Frida! Och det kunde hon minsann behöva", sa fröken Bock.

"Vad var det för en varning", frågade Lillebror.

Fröken Bock tänkte efter.

"Ja, hur var det nu igen Öjo, så här stod det: Tag dig i akt! Dina gränslöst korta dagar borde det vara något mera allvar i!"

Lillebror såg inte ut att förstå någonting av det där, och det gjorde han inte heller. Fröken Bock fick förklara.

"Det var en varning till Frida att hon skulle ändra sej och börja leva ett bättre liv utan så mycket trams och siarns."

"Gjorde hon det då", frågade Lillebror.

Fröken Bock fnyste.

"Nej, det tycker jag visst inte. Skryter gör hon då fortfarande och tror att hon är en sån TV-stjärna, fastän hon har varit med en enda gång. Men nu vet jag en som ska bräcka av henne."

Fröken Bock gnuggade händerna. Hon gladde sig så mycket åt att äntligen få bräcka av Frida, så det gjorde henne inget att hon var inlåst med Lillebror. Hon satt där helt belåten och jämförde Fridas spökerier med sina egna, ända tills Bosse kom hem från skolan.

Då skrek Lillebror:

"Kom och öppna! Jag är inlåst med HusbÖmed fröken Bock!"

Bosse öppnade, och han blev mycket förvånad.

"Vem i all världen har låst in er här", frågade han.

Fröken Bock såg bara mystisk ut.

"Det kan du få höra i TV en annan gång."

Nu hade hon bråttom att få middan färdig. Hon marscherade iväg till köket med stora steg.

I nästa ögonblick hördes där utifrån ett högt skrik. Lillebror sprang dit.

Fröken Bock satt på en stol, blekare än förut, och pekade tyst mot väggen.

Det var minsann inte bara Frida som fick varningar skrivna av en spökhand. Fröken Bock hade fått en också. Den stod där på väggen med stora, spretiga bokstäver och syntes lång väg.

"Tag dig i akt! Dina hutlöst dyra bullar borde det vara något mera kanel i!"

5 Karlsson och TV-burken

Pappa kom hem till middan med ett nytt bekymmer. "Stackars barn, det ser ut som om ni skulle få klara er alldeles ensamma ett par dar. Jag måste helt plötsligt flyga till London i affärer. Hur tror ni det ska gå?"

"Det går väl bra", sa Lillebror. "Bara du inte springer i vägen för propellern."

Då skrattade pappa.

"Jag tänkte närmast på hur det ska gå för er här hemma utan både mamma och mej."

Bosse och Bettan trodde att det skulle gå fint. Det kunde ju nästan vara roligt att för en gångs skull ha föräldrafritt, sa Bettan.

"Ja, men tänk på Lillebror", sa pappa.

Bettan klappade ömt sin bror över den ljusa skulten.

"Honom ska jag vara som en mor för", försäkrade hon. Men det trodde pappa inte riktigt på och inte Lillebror heller.

"Du är ju jämt ute och ränner med dina killar, när man som bäst behöver dej", muttrade Lillebror.

Bosse försökte trösta honom.

"Då har du mej."

"På Östermalms idrottsplats, ja", sa Lillebror.

Bosse skrattade.

"Återstår bara Husbocken. Hon ränner inte med killar och kickar inte boll."

"Nä, tyvärr", sa Lillebror.

Han satt där och försökte känna efter hur illa han tyckte om fröken Bock. Men då märkte han någonting konstigt - han var inte arg på henne längre. Inte ett dugg arg. Lillebror blev häpen. Hur hade det gått till? Behövde man bara sitta inlåst tillsammans med en människa i två timmar för att lära sig stå ut med henne? Det var inte så att han plötsligt tyckte om fröken Bock - långtifrån - men hon hade liksom blivit lite mer mänsklig för honom. Stackarn, hon måste ju bo ihop med den där Frida! Lillebror visste nog vad det ville säga att ha besvärliga systrar. Ändå satt ju inte Bettan och skröt om spöken i TV som Frida gjorde.

"Jag vill inte att ni ska vara ensamma om nätterna", sa pappa. "Det är bäst jag frågar fröken Bock om hon vill bo här medan jag är borta."

"Ska jag nu dras med henne både natt och dag", sa Lillebror. Men innerst inne tyckte han det var bra med någon som vakade över dem, även om det bara var en husbock.

Och fröken Bock ville mer än gärna komma och bo hos barnen. När hon blev ensam med Lillebror förklarade hon varför.

"Det är ju om nätterna det spökar allra värst, förstår du. Och nu ska jag samla ihop till ett TV-program så att Frida ramlar av stolen, när hon får se mej i apparaten."

Lillebror blev orolig. Tänk om fröken Bock, medan pappa var borta, började dra in en massa TV-folk i huset och någon av dem råkade få syn på Karlsson, oj, då skulle han komma i TV så säkert som aldrig det, fastän han inte var något spöke alls utan bara Karlsson. Och sedan skulle det vara förbi med husfriden som mamma och pappa var så rädda om. Lillebror förstod att han måste varna Karlsson och be honom akta sig.

Han kom inte åt att göra det förrän kvällen därpå. Då var han ensam hemma. Pappa hade redan farit iväg till London, Bosse och Bettan var ute på var sitt håll, och fröken Bock hade tagit sig en tur hem till Frida på Frejgatan för att fråga om hon hade sett några spöken nyligen.

"Jag är snart tillbaka", sa hon till Lillebror när hon gick. "Och kommer det några spöken, så be dom sitta ner så länge, hahaha!"

Fröken Bock skämtade sällan och skrattade nästan aldrig. När hon någon gång gjorde det var man tacksam att det inte hände oftare. Men just nu var hon så upplivad. Lillebror kunde höra henne skratta långt ute i trappan. Det var ett skratt som ekade mellan väggarna.

Strax efteråt kom Karlsson inflygande genom fönstret.

"Hejsan hoppsan, Lillebror, vad ska vi göra nu", undrade han. "Har du nån ångmaskin som vi kan explodera eller nån husbock som vi kan tirritera, vad som helst, men roligt vill jag ha, annars är jag inte me'!"

"Vi kan ju titta på TV", föreslog Lillebror.

Och tänk, då visade det sig att Karlsson inte hade en aning om TV! Han hade inte sett en TV-apparat i hela sitt liv. Lillebror tog med honom in i vardagsrummet och pekade stolt på deras nya fina 23-tummare.

"Titta där!"

"Vad är det för en burk", frågade Karlsson.

"Det är ingen burk, det är TV", förklarade Lillebror.

"Vad har man i såna burkar", frågade Karlsson, "är det bullar?"

Lillebror skrattade.

"Det är så lagom heller! Här ska du få se vad det är."

Han knäppte på apparaten och rätt som det var kom det fram en farbror i bildrutan och talade om hurdant väder det skulle bli i övre Norrland.

Karlssons ögon blev runda av förvåning.

"Hur har ni fått in honom i burken?"

Lillebror skrattade.

"Ja, vad tror du? Han kröp in där när han var liten, förstår du väl."

"Vad har ni honom till", ville Karlsson veta.

"Äsch, förstår du inte att jag skojar", sa Lillebror. "Han kröp visst inte in där när han var liten och vi har honom inte till nånting. Han bara är där, förstår du väl, och talar om hurdant väder det blir i morgon. För han är en sån där vädergubbe, du vet."

Karlsson fnissade till.

"Har ni en särskild gubbe instoppad i en burk bara för att tala om hurdant väder det blir i morron Ödet får ni ju se då! Fråga mej lika gärna Ödet blir åska och regn och hagel och storm och jordbävning, är du nöjd nu?"

"Längs Norrlandskusten storm och regn under morgondagen", sa vädergubben i TV-rutan.

Karlsson skrattade förtjust.

"Ja, vad sa jag Östorm och regn!"

Han gick inpå apparaten och pressade sin näsa mot vädergubbens näsa.

"Och så jordbävning också, glöm inte det! Arma norrlänningar, ett sånt väder dom får! Men dom kan ju vara glada att dom får nåt väder alls. Tänk om dom skulle sitta där precis utan."

Han gav farbrorn i bildrutan en vänlig klapp.

"En sån nätt liten gubbe", sa han. "Mindre än jag. Det tycker jag om."

Sedan la han sig på knä och kikade på apparatens undersida.

"Vilken väg har han krupit in egentligen?"

Lillebror försökte förklara att det bara var en bild och inte en levande människa i rutan, men då blev Karlsson nästan arg.

"Det kan du smälla i nån annan, dummer där! Han rör ju på sej, vetja. Och vädret i övre Norrland, brukar döa människor prata om det, va?"

Lillebror visste inte mycket om television, men han gjorde sitt yttersta för att förklara alltsammans för Karlsson. Och så ville han passa på att komma med den där varningen också.

"Du må tro att fröken Bock gärna vill komma i TV", började han, men då gav Karlsson till ett gapskratt.

"Husbocken i en sån där liten burk! Den stora klumpen, då får hon allt vika sej fyrdubbel."

Lillebror suckade. Karlsson hade tydligen inte fattat någonting. Lillebror fick börja om från början. Det verkade hopplöst, men till sist hade han ändå fått Karlsson att förstå hur märkvärdigt en sådan här inrättning fungerade. Fröken Bock behövde inte själv krypa in i apparaten, hon kunde sitta i lugn och ro flera mil bort och ändå skulle man kunna se henne i bildrutan livs levande, försäkrade Lillebror.

"Livs levande husbock Öo, så hemskt", sa Karlsson.

"Släng hellre ut burken eller byt den mot en med bullar i, det tjänar ni på."

Just då visade sig en vacker hallådam i bildrutan. Hon log så vänligt, och Karlsson spärrade upp ögonen.

"Fast det förstås", sa han. "Det ska i så fall vara mycket goda bullar. För jag ser att det finns mer i den här burken än man begriper från början."

Hallådamen fortsatte att le mot Karlsson, och Karlsson log tillbaka. Samtidigt knuffade han Lillebror i sidan.

"Titta på den där lilla nussikan! Hon tycker om mej Ö ja, för hon ser ju att jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år."

Plötsligt försvann hallådamen. I stället kom där två allvarliga fula herrar som bara pratade och pratade. Det tyckte inte Karlsson om. Han började skruva på alla rattar och knappar som fanns.

"Nä, gör inte så där", sa Lillebror.

"Jo, för jag tänker skruva hit lilla nussikan igen", sa Karlsson.

Han skruvade vilt, men hallådamen kom inte tillbaka. Det enda som hände var att de fula herrarna blev ännu fulare. De fick små små korta ben och mycket höga pannor. Det skrattade Karlsson åt. En lång stund roade han sig också med att omväxlande stänga av och knäppa på apparaten.

"Gubbarna kommer och går precis som jag vill", sa han belåtet.

De två herrarna pratade och pratade så fort Karlsson gav dem en chans.

"Jag tycker för min del som så", sa den ene.

"Det bryr jag mej inte om", sa Karlsson. "Gå hem och lägg dej!"

Han stängde av apparaten med en smäll och skrattade förtjust.

"Tänk vad det ska reta den där gubben att han inte fick tala om vad han tycker för sin del som så!"

Men nu var Karlsson trött på TV och ville ha något annat roligt.

"Var är Husbocken? Ta hit henne, så att jag får figurera henne."

"Figurera Öhur gör du då", undrade Lillebror oroligt.

"Det finns", sa Karlsson, "tre sätt att tämja husbockar. Man kan tirritera dom eller filura dom eller figurera dom, ja, egentligen är det samma sak alltihop, men när man figurerar är det liksom mera närkamp."

Lillebror blev ännu oroligare. Tänk om Karlsson gav sig i närkamp med fröken Bock, då skulle hon få se honom, och det var ju det som inte fick hända. Lillebror måste vaka över honom medan mamma och pappa var borta, hur svårt det än var. På något vis måste han försöka skrämma Karlsson, så att Karlsson själv hade vett att hålla sig undan för fröken Bock. Lillebror funderade, sedan sa han listigt:

"Du, Karlsson, du skulle väl inte vilja komma i TV?"

Karlsson ruskade häftigt på huvudet.

"I burken där? Jag? Inte så länge jag är frisk och orkar försvara mej."

Men sedan såg han lite eftertänksam ut.

"Fast förstås Öom den där lilla nussikan vore där på samma gång!"

Lillebror sa bestämt ifrån att det skulle Karlsson bara inte inbilla sig. Ånej, om Karlsson kom i TV så blev det nog tillsammans med Husbocken.

Karlsson hoppade till.

"Husbocken och jag i samma burk Öhoj, hoj, har det inte varit jordbävning i övre Norrland förut, så blir det då, skriv upp det! Hur kan du hitta på nånting så befängt?"

Då berättade Lillebror alltihop om spökprogrammet som fröken Bock tänkte ha i TV för att Frida skulle ramla av stolen.

"Har Husbocken sett något spöke då", undrade Karlsson.

"Nej, inte sett", sa Lillebror. "Men hon har hört ett som råmade utanför fönstret. Hon tror att du är ett spöke."

Och Lillebror förklarade ordentligt sammanhanget mellan Frida och Husbocken och Karlsson och TV, men om han hade trott att det skulle skrämma Karlsson, så trodde han fel. Karlsson slog sig på knäna och gnydde av förtjusning, och när han hade gnytt färdigt dunkade han Lillebror i ryggen.

"Var rädd om Husbocken! Det är den bästa möbel ni har här i huset. För all del var rädd om henne! För nu ska vi verkligen börja ha roligt."

"Hur då", undrade Lillebror ängsligt.

"Hoj", skrek Karlsson, "det är inte bara Frida som ska ramla av stolen, nä, håll i er nu, alla husbockar och TV-gubbar, så ska ni få se vem som kommer ångande!"

Lillebror blev ännu oroligare.

"Vem kommer ångande?"

"Lillspöket i Vasastan", skrek Karlsson. "Hoj, hoj!"

Då gav Lillebror upp. Han hade varnat och försökt göra som pappa och mamma ville. Nu fick det bli som Karlsson ville. För så blev det ju alltid i alla fall. Karlsson fick filura och spöka och figurera hur mycket som helst, Lillebror tänkte inte längre hindra honom. Och när han väl hade bestämt sig för det kände han att det här nog kunde bli roligt. Han kom ihåg en annan gång när Karlsson hade varit spöke och skrämt bort tjuvar som ville ta mammas hushållspengar och allt matsilvret. Karlsson hade inte heller glömt det.

"Minns du hur kul vi hade", sa han. "Förresten Övar är spökdräkten som jag hade då?"

Lillebror måste bekänna att mamma hade tagit den. Hon hade varit ganska arg den gången över lakanet som Karlsson hade förstört. Men sedan hade hon lagat hålen och gjort spökdräkten till ett lakan igen.

Karlsson fnyste när han hörde det.

"Sån där klåfingrighet retar livet ur mej. Aldrig får man ha nånting i fred här i huset."

Han satte sig på en stol och tjurade.

"Ska det vara så här, så är jag inte me'. Ni får skaffa er spöken själva bäst ni vill."

Men sedan sprang han fram till linneskåpet och öppnade dörren.

"Som tur är finns det ju fler lakan."

Han ryckte till sig ett av mammas finaste linnelakan, men då kom Lillebror störtande.

"O, nej, inte det! Låt bli Öhär finns gamla kasserade lakan, dom duger väl."

Karlsson såg missnöjd ut.

"Gamla kasserade lakan! Jag hade tänkt att Lillspöket i Vasastan skulle ha lite snygga söndagskläder. Fast för all delÖdet här är ju ändå inget bättre hus Öta hit lumpen!"

Och Lillebror rotade fram ett par trasiga lakan som han gav Karlsson.

"Om du syr ihop dom så kan det nog bli en spökdräkt", sa han.

Karlsson stod där bister med lakanen i famnen.

"Om jag syr ihop dom! Om du syr ihop dom, menar du. Kom, vi flyger upp till mej, så att inte Husbocken rusar in mitt i tråcklingen!"

Den närmaste timmen satt Lillebror uppe hos Karlsson och sydde spökdräkt. I skolan i slöjden hade han lärt sig både förstygn och efterstygn och korsstygn, men att sy ihop två trasiga lakan till en spökdräkt hade ingen lärt honom. Det fick han försöka fundera ut själv. Han gjorde ett litet försök att be Karlsson om hjälp.

"Du kunde väl klippa till åtminstone", sa Lillebror.

Karlsson ruskade på huvudet.

"Om jag skulle klippa till nåt skulle det vara din mamma, henne skulle jag vilja klippa till. Behövde hon gå och ta min spökdräkt kanske! Det är inte mer än rätt och lagom att du syr en ny. Sätt i gång nu och jämra dej inte!"

Dessutom, sa Karlsson, hade han alls inte tid att sy, han måste måla en tavla och det tvärt.

"Sånt måste man nämligen göra när man har fått inspiration, förstår du, och det fick jag alldeles nyss. Plopp sa det, det var inspirationen som kom!"

Lillebror visste inte vad inspiration var för någonting. Men Karlsson förklarade att det var en sorts sjukdom som satte åt alla tavelmålare, så att de bara ville måla och måla och måla i stället för att sy spökdräkter.

Och Lillebror satt där uppkrupen på hyvelbänken med benen i kors som en skräddare och sydde och snörpte, medan Karlsson själv inkrupen i spiselvrån målade sin tavla. Utanför stod mörkret svart, men inne hos Karlsson var det ljust och hemtrevligt, fotogenlampan lyste och i spisen brann en brasa.

"Du har väl varit flitig och duktig i slöjden, hoppas jag", sa Karlsson. "För jag vill i alla fall ha en snygg spökdräkt. Lite langett kring halsen skulle jag tycka om eller kanske kråkspark."

Lillebror svarade inte. Han bara sydde, brasan sprakade och Karlsson målade.

"Vad målar du för nånting", frågade Lillebror.

"Det får du se när det blir färdigt", sa Karlsson.

Till sist hade Lillebror totat ihop en spökdräkt som han trodde kunde duga. Karlsson provade den och blev mycket belåten. Han flög ett par varv runt rummet för att visa upp sig.

Lillebror ryste. Han tyckte Karlsson såg så hemsk och spöklik ut. Stackars fröken Bock, hon ville ju ha spöken, och här fick hon minsann ett som kunde skrämma vem som helst.

"Nu kan Husbocken skicka bud efter gubbarna i TV", sa Karlsson. "För nu kommer snart Lillspöket i Vasastan, motoriserat, vilt och vackert och hemskt farligt."

Karlsson flög runt rummet belåtet skrockande. Sin tavla brydde han sig inte om längre. Lillebror gick fram för att se vad det var Karlsson hade målat.

'Porträtt av mina kaniner' stod det skrivet längst nere vid ramen. Men det Karlsson hade målat var ett litet rött djur som mest liknade en räv.

"Är det inte en räv det där", frågade Lillebror.

Karlsson kom nersvävande och ställde sig bredvid honom. Han la huvudet på sned och kikade på sin tavla.

"Jo, visst är det en räv. Utan tvivel är det en räv målad av världens bästa rävmålare."

"Ja men", sa Lillebror, " 'porträtt av mina kaniner'Övar är kaninerna då?"

"Dom är inuti räven", sa Karlsson.

6 Karlssons ringledning

Morgonen därpå vaknade både Bosse och Bettan med några konstiga röda utslag på kroppen.

"Scharlakansfeber", sa fröken Bock, när hon hade synat dem. Detsamma sa doktorn som hon skickade efter.

"Scharlakansfeber! Bums iväg till epidemisjukhuset!"

Så pekade han på Lillebror.

"Och han där hålls isolerad tills vidare."

Då började Lillebror gråta. Han ville inte hållas isolerad. Inte för att han visste vad det var, men det lät otäckt.

"Äsch", sa Bosse, när doktorn hade gått, "det betyder bara att du slipper gå i skolan och att du inte får träffa några andra barn. För smittans skull, förstår du."

Bettan låg där med tårar i ögonen.

"Stackars Lillebror", sa hon, "vad du blir ensam! Vi borde kanske ringa efter mamma."

Men det ville fröken Bock inte höra talas om.

"Absolut inte! Fru Svantesson behöver ha frid och ro. Kom ihåg att hon är sjuk hon också. Jag ska nog passa honom där!"

Hon nickade åt Lillebror som stod bredvid Bettans säng alldeles förgråten.

Sedan blev det inte tid att säga mycket mer, för ambulansen kom och hämtade Bosse och Bettan. Lillebror grät, visst var han arg på sina syskon ibland, men han tyckte ju så mycket om dem, och det var för sorgligt att de skulle komma på sjukhus.

"Hej då, Lillebror", sa Bosse, när ambulansgubbarna bar iväg honom.

"Ajö, älskade lilla unge, var inte lessen! Vi kommer nog snart hem", sa Bettan.

Lillebror stortjöt.

"Tror du ja! Men om ni dör då!"

Fröken Bock grälade på honom efteråtÖhur kunde han vara så dum och tro att folk dog i scharlakansfeber!

Då gick Lillebror in i sitt rum. Där hade han Bimbo, honom tog han upp i sin famn.

"Nu har jag bara dej", sa Lillebror och kramade Bimbo. "Och så Karlsson förstås."

Bimbo begrep nog att Lillebror var ledsen. Han slickade honom i ansiktet. Det var precis som om han ville säga:

"Ja, men du har ju mej i alla fall. Och Karlsson!"

En lång stund satt Lillebror där och kände hur härligt det var att Bimbo fanns. Ändå längtade han just då mycket efter mamma. Han kom ihåg att han hade lovat skriva till henne, och han bestämde sig för att göra det nu genast.

"Kära mamma", skrev han. "Det ser ut som den här familjen hollde på att ta slut fullstendigt Bosse och Bettan har sjalakansfeber och är på skukhus och jag är isolerad. Det gör inte ont men jag får väl sjalakan jag också och pappa är i London om han nu lever fast jag har inte hört att han är skuk men han är nog skuk eftersom alla andra är skuka. Jag längktar efter dej hur mår du förästen är du mycke skuk? Det är nåt med Karlsson som jag skulle tala om men det gör jag inte för då blir du bara orolig och du behöver frid och ro säjer Husbåcken hon är inte skuk och inte Karlsson heller fast det blir dom nog snart. Ajö lilla mamma, vila i frid!"

"Jag skriver inte mer", sa Lillebror till Bimbo, "för jag vill ju inte skrämma upp henne."

Sedan gick han fram till fönstret och ringde efter Karlsson. Ja, han ringde verkligen. Karlsson hade nämligen gjort något mycket finurligt i går kväll. Han hade ordnat en ringledning mellan sitt hus på taket och Lillebrors rum där nere.

"Man kan inte fara och spöka på en slump", sa Karlsson. "Men nu haver Karlsson gjort världens bästa ringledning, så nu kan du ringa och beställa spökning just när Husbocken sitter på något lämpligt ställe och spanar ut i natten efter lilla hemska mej."

Ringledningen bestod av en koskälla som satt fast under Karlssons taknock och ett snöre som gick från koskällan till Lillebrors fönster.

"Du drar i snöret", sa Karlsson, "klockan ringer uppe hos mej, vips kommer Lillspöket i Vasastan och Husbocken får stora dåndimpen, är det inte underbart?"

Visst var det underbart, det tyckte Lillebror också. Inte bara för spökeriets skull. Förut hade han fått sitta och vänta och vänta att Karlsson skulle behaga hälsa på. Nu kunde han ringa efter honom när han kände att han behövde tala med honom.

Och just nu kände Lillebror att han behövde tala med Karlsson. Han ryckte och slet i snöret och hörde hur koskällan ringde och ringde uppe på taket. Snart hörde han också Karlssons motorsurr, men det var en yrvaken och ganska sur Karlsson som kom inflygande genom fönstret.

"Tror du att det här är tänkt som nån sorts väckarklocka", sa han snäsigt.

"Å, förlåt", sa Lillebror, "låg du och sov?"

"Det skulle du ha frågat innan du väckte mej. Du som sover som en gris jämt, du vet inte hur vi stackare har det som nästan aldrig kan få en blund i ögona. När vi nån gång har fallit i ro, å, då kunde man ju vänta sej att ens vänner skulle stå alldeles precis tysta och bara hålla andan i stället för att börja klämta i klockor som om elden vore lös."

"Sover du så dåligt", sa Lillebror.

Karlsson nickade surmulet.

"Ja, tänk för att jag gör det."

Det var ledsamt att höra, tyckte Lillebror.

"Så synd om dej Öhar du verkligen sån usel sömn?"

"Urusel", sa Karlsson. "Ja, det vill säja om nätterna sover jag ju som en sten och på förmiddagarna också, nä, det är värst om eftermiddagarna, då ligger jag där bara och kastar mej."

Han stod tyst en stund som om han sörjde över sin sömnlöshet, men sedan tittade han sig ivrigt omkring i rummet.

"Om jag skulle få nån liten present, då skulle jag kanske inte vara så ledsen för att du väckte mej."

Lillebror ville inte att Karlsson skulle vara ledsen, och han började leta bland sina saker.

"Mitt munspel, skulle du vilja ha det?"

Karlsson högg munspelet.

"Ja, ett musikinstrument har jag alltid önskat mej, jo tack, jag tar det här Öför du har väl ingen basfiol?"

Han satte munspelet för munnen och blåste några gruvliga toner. Sedan såg han på Lillebror med tindrande ögon.

"Hörde du? Nu gjorde jag genast en melodi. 'Lillspökets klagan' heter den."

Då sa Lillebror att det passade bra med klagosånger i det här huset där alla var sjuka, och han berättade för Karlsson om scharlakansfebern.

"Tänk, så synd om Bosse och Bettan", sa Lillebror.

Men Karlsson sa att scharlakansfeber var en världslig sak och ingenting att bry sig om. Förresten var det bara bra att ha Bosse och Bettan på epidemin när stora spökeriet skulle sätta i gång.

Knappt hade han sagt det förrän Lillebror hoppade till av förskräckelse. Han hörde fröken Bocks steg utanför dörren och förstod att hon skulle kliva in i hans rum vilket ögonblick som helst. Karlsson begrep också att nu var det bråttom. Med ett plask kastade han sig på golvet och snodde iväg in under Lillebrors säng som ett litet nystan. Lillebror satte sig hastigt på sängen och bredde ut sin badrock över knäna, så att den skulle hänga ner och skymma Karlsson så mycket som möjligt.

I samma stund öppnades dörren och fröken Bock klev in med borste och skyffel i handen.

"Jag tänker städa här", sa hon, "gå ut i köket så länge!"

Lillebror blev så nervös att han började svettas.

"Nä, det vill jag inte", sa han. "Jag ska sitta här och vara isolerad."

Fröken Bock tittade förargad på honom.

"Vet du vad det finns under din säng", frågade hon.

Lillebror blev röd i ansiktetÖhade hon verkligen redan sett Karlsson?

"DetÖdet finns inget under min säng", stammade han.

"Tänk att det gör det", sa fröken Bock. "Där finns fullt med stora dammtussar som jag tänker sopa bort. Flytta dej!"

Lillebror blev alldeles vild.

"Nä, jag ska sitta här och vara isolerad", skrek han.

Då började fröken Bock muttrande sopa i andra änden av rummet.

"Sitt där då i all sin dar, tills jag blir färdig här borta! Men sen får du vara så god och isolera dej i nåt annat hörn, envisa unge!"

Lillebror bet sina naglar och funderade, å, hur skulle det här gå? Men plötsligt ryckte han till och började fnissa. Det var Karlsson som killade honom i knävecket, och Lillebror var så kittlig.

Fröken Bock blängde på honom.

"Jojo, du skrattar du, fastän både mor och syskon ligger sjuka och lider! En del tröstar sej fort, tycks det."

Om igen kände Lillebror hur Karlsson killade honom i knävecket, och nu fnissade han så våldsamt att han nästan ramlade av sängen.

"Kan man få veta vad det är som är så roligt", sa fröken Bock syrligt.

"Hihi", sa Lillebror, "jag kom att tänka på en rolig historia Ö" Han funderade skarpt för att komma på någon historia.

"Den där om tjuren som jagade en häst, och då blev hästen så rädd så han klättrade opp i ett träd, har fröken Bock hört den?"

Bosse brukade berätta den historien, men Lillebror hade aldrig skrattat åt den, för han tyckte så synd om den stackars hästen som måste klättra i träd.

Fröken Bock skrattade inte heller.

"Kom inte med några gamla fåniga historier. Du vet mycket väl att hästar inte kan klättra i träd."

"Nä, inte kan dom det", sa Lillebror, precis som Bosse brukade säga. "Men han hade ju en ilsken tjur efter sej, så vad tusan skulle han göra?"

Bosse hade sagt att man fick säga 'tusan' när man berättade en historia med 'tusan' i. Men det tyckte inte fröken Bock. Hon stirrade med avsky på Lillebror.

"Här sitter du och skrattar och svär, medan mor och syskon ligger sjuka och lider. Jag måste säja att jag är förvånad Ö"

Precis där blev hon avbruten. Från sängen hördes plötsligt 'Lillspökets klagan', bara ett par korta skärande toner, men nog för att fröken Bock skulle hoppa till.

"Vad i all sin dar var det?"

"Inte vet jag", sa Lillebror.

Men fröken Bock visste, hon!

"Det var toner från en annan värld, så säkert som aldrig det."

"Från en annan värld Övad menas med det", frågade Lillebror.

"Från spökenas värld", sa fröken Bock. "I det här rummet finns bara du och jag, och ingen av oss kan få fram såna toner. Det var inte ett människoläte, det var ett spökläte. Hörde du inte Ödet lät precis som en själ i nöd!"

Hon såg på Lillebror med uppspärrade ögon.

"Du gode Moses, nu måste jag skriva till dom i TV."

Hon slängde ifrån sig borste och skyffel och satte sig vid Lillebrors skrivbord. Där fick hon fatt på papper och penna. En lång stund skrev hon ihärdigt. Sedan läste hon upp alltihop för Lillebror.

"Hör här, ska du få höra!"

Till Sveriges Radio-TV. Min syster Frida Bock har varit med i eran serie om andar och spöken. Jag tyckte inte att det var något bra program, sedan får Frida tycka vad hon vill. Bättre upp får det allt lov att vara, och det kan det också bli. För nu har jag själv hamnat i ett riktigt spökhus, och här har ni en lista över mina spökerier.

1. Underliga råmande läten utanför fönstret och det var ingen ko för vi bor fyra trappor upp, det liksom bara råmade.

2. Saker och ting försvinner mystiskt, till exempel bullar och små inlåsta gossar.

3. Dörrar låsas från utsidan medan jag är på insidan, förklara det om ni kan!

4. Hemsk spökskrift på köksväggen.

5. Plötslig sorgemusik under städning. Man ville liksom bara gråta då.

Kom genast hit, för detta kan bli ett program som låter tala om sig.

Högaktningsfullt

Hildur Bock

P.S. Hur kom ni på idén att ha just Frida i TV?

Sedan sprang fröken Bock full av iver ut för att posta sitt brev. Lillebror kikade ner på Karlsson. Där låg han under sängen med tindrande ögon, men nu kröp han fram, nyter och glad.

"Hoj", skrek han, "vänta bara tills i kväll när det blir mörkt, då ska Husbocken få nånting att verkligen skriva till TV om."

Lillebror började fnissa igen, och han tittade ömt på Karlsson.

"Det är kul att vara isolerad bara man är isolerad med dej", sa Lillebror.

Ett litet ögonblick tänkte han på Krister och Gunilla som han ju brukade leka med. Egentligen borde han väl vara ledsen för att han inte fick träffa dem nu på en tid.

"Men det gör detsamma, det är roligare att leka med Karlsson", tänkte Lillebror.

Fast just nu hade Karlsson inte tid att leka mer. Han måste hem och laga sin ljuddämpare, sa han.

"Det duger inte att Lillspöket i Vasastan kommer dånande som en flygande tunna, förstår du. Nej, tyst och spöklikt och hemskt ska det vara, så att raggen reser sej på Husbocken."

Sedan gjorde Karlsson och Lillebror upp om ett särskilt signalsystem för sin ringledning.

"Om du ringer en gång", sa Karlsson, "så betyder det 'Kom hit genast' och om du ringer två gånger, så betyder det 'Kom inte hit för all del' och tre gånger betyder 'Tänk att det finns nån i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson'."

"Varför ska jag ringa om det", frågade Lillebror.

"Jo, för man ska säja vänliga och uppmuntrande saker åt sina vänner ungefär var femte minut, och jag kan inte ränna här så ofta, förstår du väl."

Lillebror tittade fundersamt på Karlsson.

"Jag är ju din vän, va? Men jag vet just inte att du säjer nånting sånt där åt mej."

Då skrattade Karlsson.

"Det är väl skillnad i all sin dar. Du, du är ju bara en liten dum pojke!"

Lillebror nickade. Han visste att Karlsson hade rätt.

"Men tycker du om mej i alla fall då?"

"Ja, det gör jag minsann", försäkrade Karlsson. "Jag vet inte själv varför, men jag brukar grubbla på det, när jag ligger sömnlös på eftermiddagarna."

Han klappade Lillebror på kinden.

"Visst tycker jag om dej, och nånting måste det ju bero på Ökanske för att du är så olik mej, stackars lilla barn!"

Han flög upp i fönstret och vinkade adjö.

"Och om du ringer som om elden vore lös", sa han, "så betyder det antingen att elden är lös eller också 'Nu har jag väckt dej igen, käre Karlsson, ta med dej en stor väska och kom hit och hämta alla mina leksaker Ödu får dom bara för det'!"

Sedan var Karlsson borta.

Men Bimbo kastade sig på golvet framför Lillebror och piskade med svansen så att det smällde mot mattan. Det var hans sätt att visa när han var riktigt glad åt någon och ville att man skulle bry sig om honom. Lillebror la sig på golvet bredvid honom. Då for Bimbo upp och skällde av fröjd. Sedan kröp han ihop på Lillebrors arm och slöt ögonen.

"Du tycker allt det är bra att jag är hemma från skolan och är isolerad", sa Lillebror. "Du, Bimbo, du tycker visst att jag är bäst i världen."

7 Lillspöket i Vasastan

Lillebror hade en lång, ensam dag, och han längtade innerligt efter kvällen. Det var nästan som en sorts julafton tyckte han. Han lekte med Bimbo och tittade på sina frimärken och räknade lite för att inte bli efter sina kamrater i klassen. Och när han trodde att Krister måste vara hemkommen från skolan ringde han till honom och berättade om scharlakansfebern.

"Jag kan inte gå till plugget, för jag är isolerad, förstår du!"

Det lät ganska fint tyckte han, och det tyckte visst Krister också, för han blev alldeles tyst.

"Du kan gärna tala om det för Gunilla", sa Lillebror.

"Har du inte långtråkigt", frågade Krister när han fick mål i mun.

"Nähä då", sa Lillebror, "jag har ju Ö"

Sedan teg han. Han hade tänkt säga 'Karlsson', och det fick han inte för pappa. I våras hade Krister och Gunilla visserligen träffat Karlsson flera gånger, men det var innan pappa hade sagt ifrån att man inte fick tala om honom med någon enda människa. Vid det här laget hade Krister och Gunilla nog glömt honom, och det var bara bra, tyckte Lillebror.

"För nu har han blivit min egen hemliga Karlsson", tänkte han. Han sa hastigt adjö till Krister.

"Hej då, nu har jag inte tid mer."

Det var dystert att äta middag ensam med fröken Bock, men hon hade gjort riktigt goda köttbullar. Lillebror åt många. Till efterrätt fick han äpplekaka med vaniljsås. Då började han tro att fröken Bock kanske inte var alldeles hopplös ändå.

"Det bästa med Husbocken är äpplekakan", tänkte Lillebror, "och det bästa med äpplekakan är vaniljsåsen och det bästa med vaniljsåsen är att just jag äter den."

Ändå var det ingen rolig middag, när så många platser vid bordet stod tomma. Lillebror längtade efter mamma och pappa och Bosse och Bettan, allihop i tur och ordning. Nej, det var verkligen inget roligt, dessutom pratade fröken Bock hela tiden om Frida, och henne var Lillebror redan ganska trött på.

Men så kom kvällen. Det var höst nu och blev tidigt mörkt. Lillebror stod vid sitt fönster blek av spänning och såg stjärnorna brinna uppe över hustaken. Han väntade. Det här var värre än julafton. Då var det bara tomten man väntade på, och vad var det mot Lillspöket i Vasastan Öingenting! Lillebror bet nervöst sina naglar. Han visste att nu väntade också Karlsson där uppe någonstans. Fröken Bock satt ute i köket med fötterna i en balja vatten. Hon tog sitt dagliga fotbad, men sedan skulle hon komma och säga godnatt åt Lillebror, det hade hon lovat. Då var det dags att klämta i klockan. Och sedan Ödu gode Moses, som fröken Bock brukade säga Ödu gode Moses, vad det här var spännande!

"Kommer hon inte snart, så spricker jag", mumlade Lillebror.

Då kom hon. In genom dörren klev fröken Bock på stora, nytvättade, bara fötter, och Lillebror spratt till som en liten fisk så rädd blev han, ändå hade han ju väntat henne och visste att hon skulle komma.

Fröken Bock tittade misslynt på honom.

"Varför står du där vid öppna fönstret i bara pyjamasen? Gå och lägg dej!"

"Jag Öjag ser på stjärnorna", stammade Lillebror. "Vill inte fröken Bock också se på dom?"

Det sa han så listigt för att få henne fram till fönstret. På samma gång stack han omärkligt in handen bakom gardinen där snöret fanns, och gav det ett kraftigt ryck. Han hörde hur det ringde uppe på taket. Det gjorde fröken Bock också.

"Jag hör klockklang i rymden", sa hon. "Så konstigt!"

"Ja, det var konstigt", sa Lillebror.

Sedan höll han andan. Ty i glidflykt från taket kom där nu svävande ett vitt och ganska runt litet spöke. Det kom med musik. Mycket svagt och mycket sorgligt lät det, men att det var 'Lillspökets klagan' som hördes i höstkvällen, det kunde man inte ta fel på.

"Där Öo, titta där Öå, du gode Moses", sa fröken Bock. Hon var kritvit i ansiktet och måste sätta sig på en stol. Och det var hon som hade sagt att hon inte var rädd för spöken!

Lillebror försökte lugna henne.

"Ja, nu börjar jag också tro att det spökar", sa han. "Men det är ju ett sånt litet spöke, det är nog inget farligt."

Fröken Bock hörde inte på honom. Hon stirrade vilt ut genom fönstret, där spöket hade satt i gång en fantastisk flyguppvisning.

"Ta bort det! Ta bort det!" flämtade hon.

Men Lillspöket i Vasastan kunde man inte ta bort. Det svävade fram och tillbaka, det steg och det sjönk, och då och då gjorde det en kullerbytta i luften. Inte ens under kullerbyttorna tystnade den klagande musiken.

Det var riktigt vackert och stämningsfullt tyckte Lillebror, det vita lilla spöket, den mörka stjärnhimlen och den klagande musiken. Men det tyckte inte fröken Bock. Hon slet tag i Lillebror.

"Vi springer in i sängkammaren och gömmer oss där!"

Familjen Svantessons våning bestod av fem rum och kök och hall och badrum. Bosse och Bettan och Lillebror hade var sitt lilla rum, mamma och pappa hade sin sängkammare, och så var det ett stort vardagsrum. Nu när mamma och pappa var borta bodde fröken Bock i sängkammaren. Den låg åt gården, Lillebrors rum låg åt gatan.

"Kom", flämtade fröken Bock, "kom, vi gömmer oss i sängkammaren!"

Lillebror stretade emot. Inte skulle de väl skena ifrån spökeriet, när det just hade börjat! Men fröken Bock var envis.

"Skynda dej, innan jag får dåndimpen!"

Och fastän Lillebror inte ville, lät han sig släpas med till sängkammaren. Fönstret stod öppet där också, men fröken Bock rusade fram och stängde det med en smäll. Persiennerna fällde hon ner och gardinerna drog hon för mycket ordentligt. Sedan började hon stapla möbler framför dörren så mycket hon orkade. Det var tydligt att hon för liv och pina inte ville se några spöken mer. Lillebror förstod det inte, förut hade hon ju varit så ivrig på spökerier. Han satt på pappas säng och såg hur hon slet, och han skakade på huvudet.

"Så där ängslig skulle nog inte Frida vara", sa han.

Men just nu ville fröken Bock inte höra talas om Frida. Hon fortsatte att släpa fram möbler, byrån och bordet och alla stolarna och en liten bokhylla. Det blev en riktigt präktig barrikad framför dörren.

"Så där ja", sa fröken Bock belåtet. "Nu tror jag vi kan vara lugna."

Då hördes under pappas säng en dov röst som sa ännu mer belåtet:

"Så där ja! Nu tror jag vi kan vara lugna! Nu är vi inspärrade för natten!"

Och upp flög Lillspöket så att det bara susade om det.

"Hjälp", skrek fröken Bock. "Hjälp!"

"Vad då med", sa spöket. "Kånka möbler, va? Man är väl inget stadsbud heller."

Åt detta skrattade spöket själv länge och ihärdigt. Det gjorde inte fröken Bock. Hon rusade mot dörren och började vräka undan möbler så att stolarna yrde. Snart hade hon vält barrikaden och störtade med höga skrik ut i hallen.

Spöket kom efter. Det gjorde Lillebror också. Sist kom Bimbo vilt skällande. Han kände igen spöket på lukten och tyckte att det här var en rolig lek. Det tyckte visst spöket också.

"Hoj, hoj", skrek det och flaxade kring öronen på fröken Bock. Men ibland lät det henne få ett litet försprång för att det skulle bli mer spännande. Det bar iväg genom hela våningen, fröken Bock före och Lillspöket efter, in i köket och ut ur köket, in i vardagsrummet och ut ur vardagsrummet, in i Lillebrors rum och ut ur Lillebrors rum, runt, runt!

Fröken Bock skränade och skrek hela tiden, och till sist måste spöket försöka lugna henne.

"Så så så, tjut inte! Nu när vi har så roligt!"

Men det hjälpte inte. Fröken Bock fortsatte att gasta och rände iväg ut i köket igen. Där stod vattenbaljan kvar på golvet efter hennes fotbad. Spöket var henne tätt i hälarna.

Lillspöket i Vasastan

"Hoj, hoj", skrek det rakt i örat på henne, och fröken Bock for omkull över baljan med ett brakande. Då gav hon till ett tjut som ur en mistlur, och spöket sa:

"Schsch! Du skrämmer livet ur både mej och grannarna. Snart kommer radiopolisen, om du inte aktar dej."

Hela golvet flöt av vatten och mitt i alltihop låg fröken Bock. Men hon kravlade sig upp märkvärdigt fort och stack iväg ut ur köket med de våta kjolarna klafsande om benen.

Spöket kunde inte låta bli att ta ett par rejäla skutt i baljan, där det ännu fanns lite vatten kvar.

"Stänker bra kring väggarna det här", sa spöket till Lillebror. "Och alla människor tycker väl om att snava på vattenbaljor, så vad väsnas hon för?"

Spöket gjorde ett sista skutt och skulle sedan ha tag i fröken Bock igen. Hon syntes inte till. Men det var märken efter hennes blöta fötter på parkettgolvet i hallen.

"Travande husbock", sa spöket. "Här är färska spår. Och vart dom leder ska vi snart se. För gissa vem som är världens bästa spårhund!"

De ledde till badrummet. Fröken Bock hade låst in sig där, och man kunde höra hennes triumferande skratt lång väg.

Lillspöket dunkade på dörren.

"Öppna, säjer jag!"

Ett nytt, övermodigt skratt kom från badrummet.

"Öppna Öannars är jag inte me'!" skrek spöket.

Fröken Bock hade blivit tyst där inne, men öppnade gjorde hon inte. Då vände sig spöket till Lillebror som stod där andfådd efter språngmarschen.

"Säj åt henne du! Det är väl inte roligt när hon gör på det där viset!"

Lillebror knackade försiktigt på dörren.

"Det är bara jag", sa han. "Hur länge tänker fröken Bock stanna i badrummet?"

"Hela natten, det kan du vara viss om", sa fröken Bock. "Jag ska just bädda i badkaret med alla handdukarna."

Då tog spöket i på skarpen.

"Ja, gör det för all del! Bara förstör allting, så att vi inte kan få ha nåt roligt! Men gissa vem som i så fall tänker fara och spöka för Frida?"

Det var tyst en lång stund inne i badrummet. Fröken Bock satt väl och tänkte över det hemska som hon hade hört. Men till sist sa hon med en liten ynklig bönfallande röst:

"Nä, gör inte det, va? DetÖdet tycker jag då inte!"

"Nå, så kom ut då", sa spöket. "Annars blir det raka spåret till Frej gatan. Och sen har vi Frida i TV-burken igen så säkert som aldrig det."

Man kunde höra fröken Bock sucka flera gånger. Till sist ropade hon:

"Du, Lillebror, lägg örat till nyckelhålet, jag vill viska nånting."

Lillspöket i Vasastan

Lillebror gjorde som hon bad. Han la örat till nyckelhålet, och fröken Bock viskade till honom:

"Jag trodde, förstår du, att jag inte var rädd för spöken, men det är jag. Du som är så modig, kan du inte be den där hemska skapelsen försvinna och komma igen en annan gång, när jag har hunnit vänja mej lite? Men inte fara till Frida under tiden, det måste han lova för all del!"

"Jag ska se vad jag kan göra", sa Lillebror. Han vände sig om för att tala med spöket. Men det fanns inte längre något spöke där.

"Han är borta", skrek Lillebror. "Han har nog farit hem till sej. Kom ut vetja!"

Men fröken Bock tordes inte komma ut förrän Lillebror hade letat igenom hela våningen och sett efter att inget spöke fanns kvar.

Sedan satt fröken Bock länge inne i Lillebrors rum och darrade i hela kroppen. Men så småningom kvicknade hon till och det riktigt ordentligt.

"Oj, det var hemskt medan det höll på", sa hon. "Men tänk, tänk, vilket TV-program det ska bli! Frida har inte varit med om något som ens liknar det här."

Hon satt där och gladde sig som ett barn. Bara ibland ryste hon, när hon tänkte på spökjakten nyss.

"Uppriktigt sagt så räcker det med spökerier nu", sa hon. "Måtte jag slippa se den där fulingen igen!"

Knappt hade hon sagt det så hördes inne i Lillebrors garderob ett dovt råmande, och mer behövdes inte för att fröken Bock skulle börja skrika igen.

"Hörde du! Sanna mina ord, nu har vi spöket i garderoben Öå, jag tror jag dör."

Lillebror tyckte synd om henne, men han visste inte vad han skulle säga för att trösta henne.

"Ånej", sa han till sist. "Det är nog inget spöke Ötänk om det är en liten ko Öja, vi ska hoppas att det är en liten ko."

Men då hördes en röst från garderoben:

"Liten ko! Tänk för att det inte är det!"

Garderobsdörren öppnades, ut kom Lillspöket i Vasastan i sin vita dräkt som Lillebror hade sytt. Med dova spöksuckar steg det till väders och började kretsa kring taklampan i små korta svängar.

"Hoj, hoj, världens farligaste spöke och ingen liten ko!"

Fröken Bock skrek. Runt runt for spöket, fortare och fortare gick det, värre och värre skrek fröken Bock, vildare och vildare blev spöket.

Men då hände något. Spöket tog ut svängarna lite för nätt, och rätt som det var hakade spökdräkten upp sig på en pigg som stack ut från lampan.

Ratsch, sa det i de gamla sköra lakanen, dräkten for av och blev hängande på sin pigg, och runt kring lampan flög Karlsson i sina vanliga blå byxor, sin rutiga skjorta och sina rödrandiga strumpor. Han var så i tagen att han inte själv märkte vad som hade hänt. Han bara flög och flög och suckade och stönade mer spökaktigt än någonsin. Men på fjärde varvet la han plötsligt märke till det där som hängde i lampan och svajade för luftdraget när han flög förbi.

"Vad är det för ett skynke ni har hängt opp i lampan", sa han. "Är det nån sorts flughåv?"

Lillebror kunde bara jämra sig.

"Nej, Karlsson, det är ingen flughåv."

Då tittade Karlsson neråt sin trinda kropp och såg olyckan, såg sina blå byxor, såg att han inte längre var Lillspöket i Vasastan utan bara Karlsson.

Han landade framför Lillebror med en liten förlägen duns.

"Nåja", sa han, "en olycka kan hända den bäste, det har vi fått exempel på nu Önåja, det är ju en världslig sak i alla fall!"

Fröken Bock satt vit i ansiktet och stirrade på honom. Hon kippade efter luft som en fisk på torra land. Men till sist lyckades hon pressa fram ett par ord.

"Vem Övem Ödu gode Moses, vem är det där?"

Och Lillebror sa med gråten i halsen:

"Det är Karlsson på taket."

"Och vem", flämtade fröken Bock, "vem är Karlsson på taket?"

Karlsson bugade sig.

"En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år Ötänk för att jag är det!"

8 Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson

Det blev en kväll som Lillebror aldrig glömde. Fröken Bock satt på en stol och grät, och Karlsson stod en bit ifrån och såg nästan skamsen ut. Ingen sa något, allting var eländigt.

"Det är sånt här man får rynkor i pannan av", tänkte Lillebror, för så brukade mamma säga ibland. Det var när Bosse kom hem med tre underbetyg på en gång eller när Bettan tjatade och ville ha en liten kort fårskinnspäls just som pappa skulle betala TV-apparaten eller när Lillebror hade kastat sten på skolgården och fått sönder en fönsterruta, då suckade mamma och sa: "Det är sånt här man får rynkor i pannan av!"

Precis så kände Lillebror det också just nu. Usch vad allting var obehagligt! Fröken Bock grät så att det sprutade. Och varför? Bara för att Karlsson inte var något spöke.

"Där rök mitt spökprogram", sa hon och glodde argt på Karlsson. "Och jag som redan har gått och sagt till Frida Ö"

Hon slog händerna för ansiktet och grät så pass att ingen kunde höra vad det var hon hade sagt till Frida.

"Men jag är ju en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år", försökte Karlsson trösta henne. "Jag kunde väl komma och vara i den där burken Ökanske med någon liten nussika eller så!"

Fröken Bock tog händerna från ansiktet och såg på Karlsson, hon fnyste.

"Vacker och genomklok och lagom tjock man, det skulle just vara nånting att komma dragande med, såna har dom fullt i TV!"

Hon tittade argt och misstroget på Karlsson Öden där lilla tjockisen, nog var han väl en pojke, fastän han såg ut som en liten farbror? Hon frågade Lillebror:

"Vad är det där för en figur egentligen?"

Och Lillebror svarade som sanningen var:

"Det är min lekkamrat."

"Jag kunde väl tro det", sa fröken Bock.

Sedan grät hon igen. Lillebror var häpen. Här hade mamma och pappa gått och inbillat sig att bara någon fick syn på Karlsson, så skulle det bli ett fasligt liv och alla skulle komma sättande och vilja visa honom i TV. Men den enda som nu verkligen hade sett honom, hon grät och tyckte att Karlsson var värdelös, eftersom han inte var något spöke. Att han hade propeller och kunde flyga imponerade inte på henne.

Karlsson steg just till väders för att hämta ner sin spökdräkt ur lampan, men fröken Bock bara glodde på honom argare än någonsin och sa:

"Propellrar och manickar och jag vet inte allt vad ungar ska ha nu för tiden! Snart flyger dom väl till månen också, innan dom ens har börjat skolan!"

Hon satt där och ilsknade till mer och mer, för nu förstod hon minsann vem det var som hade knyckt bullarna också och råmat utanför fönstren och skrivit spökskriften på köksväggen. Tänk att ge barn apparater så att de kunde flyga omkring och gäckas med gammalt folk på det viset! Alla spökerierna som hon hade skrivit till Sveriges Radio om, det var inget annat än pojkstreck, och hon orkade inte se den där lilla tjocka uslingen längre.

"Gå hem med dej, du där Övad du nu heter!"

"Karlsson", sa Karlsson.

"Det vet jag", sa fröken Bock ilsket, "men du har väl något förnamn också?"

"Jag heter Karlsson i förnamn och Karlsson i efternamn", sa Karlsson.

"Reta mej inte så att jag blir arg, för det är jag redan", sa fröken Bock. "Förnamn, det är det som man kallas, vet du inte det? Vad kallar din pappa dej när han ropar på dej?"

"Busunge", sa Karlsson belåtet.

Fröken Bock nickade instämmande.

"Där sa han ett sant ord, din pappa!"

Och Karlsson höll med henne.

"Jojo, när man var liten, då var man allt en riktig busunge då! Fast det var länge sen, nu för tiden är man ju världens snällaste!"

Men fröken Bock hörde inte längre på honom. Hon satt tyst och grubblade och började visst lugna sig lite.

"Nåja", sa hon till sist, "jag vet åtminstone en som blir glad över det här!"

"Vem då", frågade Lillebror.

"Frida", sa fröken Bock bittert. Sedan försvann hon med en suck ut i köket för att torka upp vattnet och ställa undan baljan.

Karlsson och Lillebror tyckte det var skönt att bli ensamma.

"Vad folk kan bråka om småsaker", sa Karlsson och ryckte på axlarna. "Jag har väl inte gjort henne nåt heller!"

"Nä", sa Lillebror, "bara tirriterat henne lite kanske. Men nu ska vi vara så snälla."

Det tyckte Karlsson också.

"Visst ska vi vara snälla! Jag är alltid världens snällaste. Men roligt vill jag ha, annars är jag inte me'."

Lillebror funderade och försökte hitta på något roligt åt Karlsson. Men det behövdes inte, för det gjorde Karlsson själv. Han rusade in i Lillebrors garderob.

"Vänta, jag såg en rolig grej här inne när jag var spöke."

Han kom ut med en liten råttfälla i nypan. Den hade Lillebror fått tag i på landet hos mormor och haft med sig hem till stan.

"För jag skulle så gärna vilja fånga en råtta och tämja henne och ha till min", hade Lillebror förklarat för mamma. Men mamma sa att i stadsvåningar fanns det gudskelov inga råttor, åtminstone inte i deras. Lillebror berättade det för Karlsson, men Karlsson sa:

"Det kan komma en råtta som ingen vet om. En liten överraskningsråtta som tassar hit bara för att din mamma ska bli glad."

Han förklarade för Lillebror hur bra det skulle vara om de kunde fånga den där överraskningsråttan, för då skulle Karlsson kunna ha henne uppe i sitt hus på taket och om hon fick ungar, så kunde det så småningom bli en hel råttfarm.

"Och då sätter jag in en annons i tidningen", sa Karlsson. "Behöver ni råttor, ring genast Karlssons råttfarm!"

"Ja, och då kan det bli råttor i stadsvåningarna också", sa Lillebror belåtet. Han visade Karlsson hur man gillrade fällan.

"Men det ska vara en ostbit eller en fläsksvål i den förstås, annars kommer det ingen råtta."

Karlsson stack handen i byxfickan och drog fram en liten fläsksvål.

"Då var det ju bra att jag sparade den här vid middan, fast jag först tänkte slänga den i sopnedkastet."

Han gillrade upp fläsksvålen och ställde sedan in råttfällan under Lillebrors säng.

"Så där! Nu kan råttan få komma när hon vill."

De hade nästan glömt fröken Bock. Men nu hörde de slammer ute i köket.

"Det låter som om hon lagade mat", sa Karlsson. "Hon larmar med stekpannor."

Och mycket riktigt. Från köket trängde där snart ut en svag men mycket god doft av köttbullar.

"Hon fräser upp köttbullarna som är kvar sen middan", sa Lillebror. "A, vad jag blir hungrig!"

Karlsson rusade mot dörren.

"Med språng till köket", skrek han.

Lillebror tyckte att Karlsson var verkligt modig som vågade sig dit, men han ville inte själv vara sämre. Han följde försiktigt efter.

Karlsson var redan i köket.

"Hoj, hoj, jag tror vi kommer lagom till en liten supé, tror jag."

Fröken Bock stod vid spisen och riste köttbullspannan, men nu släppte hon den och gick emot Karlsson. Hon såg arg och farlig ut.

"Försvinn", skrek hon, "ut härifrån, ut!"

Då drog Karlsson ner mungiporna och tjurade.

"Jag är inte me' om du ska vara så där sur. Jag ska väl också ha några köttbullar. Förstår du inte att man blir hungrig av att fara och spöka en hel kväll."

Han tog ett skutt fram till spisen och högg en köttbulle ur stekpannan. Men det skulle han inte ha gjort. Fröken Bock röt till och rusade på honom. Hon tog honom i nackskinnet och slängde ut honom genom köksdörren.

"Försvinn", skrek hon, "gå hem och stick inte hit näsan mer!"

Lillebror blev sprutande arg och förtvivlad Öhur kunde någon göra så mot hans älskade Karlsson?

"Fy, vad fröken Bock är elak", sa han med gråten i halsen. "Karlsson är min lekkamrat och han får visst vara här."

Längre kom han inte förrän köksdörren öppnades. In klev Karlsson, arg som ett bi, han också.

"Jag är inte me' ", skrek han. "Jag är inte me' om det ska vara så här! Kasta ut mej köksvägen Ödå är jag bara inte me'!"

Han sprang fram till fröken Bock och stampade med foten i golvet.

"Köksdörren, å fy Öjag vill bli utkastad genom tamburdörren som annat fint folk!"

Fröken Bock tog ett nytt tag i nackskinnet på Karlsson.

"Gärna för mej", sa hon, och fastän Lillebror sprang efter och grät och protesterade släpade hon iväg med Karlsson genom hela våningen och hävde ut honom genom tamburdörren, så att han skulle få det som han ville.

Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson

"Så där", sa hon. "Är det tillräckligt fint nu?" "Ja, nu är det fint", sa Karlsson, och då slog fröken Bock igen dörren bakom honom, så att det skrällde i hela huset. "Äntligen", sa hon och gick tillbaka till köket.

Lillebror sprang efter och grälade på henne.

"Fy, vad fröken Bock är elak och orättvis! Karlsson får visst vara i köket!"

Och det var han också! När fröken Bock och Lillebror kom dit stod Karlsson vid spisen och åt köttbullar.

"Jo, för jag vill bli utkastad genom tamburdörren naturligtvis", förklarade han, "så att jag kan gå in genom köksdörren och få mej några goda köttbullar."

Då tog fröken Bock honom i nackskinnet och hävde ut honom för tredje gången, nu genom köksdörren.

"Det var då märkvärdigt", sa hon, "en sån fäfluga Ömen om jag låser dörren, då kanske det går att bli av med dej i alla fall."

"Det är det man får se", sa Karlsson milt.

Dörren slog igen bakom honom, och fröken Bock såg till att den blev låst ordentligt.

"Fy, vad fröken Bock är elak", sa Lillebror. Men hon hörde inte på honom. Hon gick rakt på spisen, där köttbullarna puttrade så härligt i stekpannan.

"Kanske man nu äntligen kan få sej en köttbulle själv, efter allt man har fått stå ut med i kväll", sa hon.

Då hördes en röst från det öppna fönstret.

"Gokväll i stugan, är det nån hemma? Och finns det nåra köttbullar kvar?"

Där satt Karlsson belåtet mysande på fönsterkarmen. Lillebror brast i skratt.

Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson

"Har du flugit från piskbalkongen?"

Karlsson nickade.

"Just det. Och här har ni mej igen, då är ni väl glada Ösärskilt du där borta vid spisen!"

Fröken Bock stod med en köttbulle i nypan. Hon hade tänkt stoppa den i munnen, men när hon fick syn på Karlsson blev hon stående orörlig och bara stirrade.

"Aldrig sett på maken till glupsk flicka", sa Karlsson och gjorde en störtdykning över henne. I förbifarten knep han köttbullen, slök den raskt och steg sedan hastigt mot taket.

Men då blev det liv i fröken Bock. Hon gav till ett litet skrik, så fick hon fatt i en mattpiskare och satte efter Karlsson med den.

"Ditt okynnesfä, det var väl märkvärdigt om jag inte ska kunna mota ut dej!"

Karlsson kretsade jublande runt taklampan.

"Hoj, hoj, ska vi tampas nu igen", skrek han. "Så här kul har jag inte haft sen jag var barn och lilla pappa jagade mej Mälaren runt med flugsmälla, hoj, den gången hade vi roligt!"

Det bar iväg med Karlsson ut i hallen, och så började en rasande jakt genom hela våningen. Först flög Karlsson som skrockade och skrek av fröjd, efter följde fröken Bock med mattpiskaren, sedan kom Lillebror och sist Bimbo vilt skällande.

"Hoj, hoj", skrek Karlsson.

Fröken Bock var honom tätt i hälarna, men så fort hon kom för nära satte Karlsson upp farten och steg mot taket. Och hur fröken Bock än fäktade med mattpiskaren lyckades hon aldrig nudda mer än fotsulorna på honom.

"Aja, baja", sa Karlsson, "inte killas under fötterna, det gillas inte, då är jag inte me'!"

Fröken Bock flämtade och sprang, och hennes stora, breda fötter smällde mot parkettgolvet, stackarn, hon fick ju aldrig tid att sätta på sig skor och strumpor ens, för allt spökande och jagande som hade hållit på hela kvällen. Nu började hon bli trött, men hon tänkte inte ge upp.

"Vänta du bara", skrek hon och löpte vidare efter Karlsson. Då och då gjorde hon små skutt för att komma åt honom med mattpiskaren, men Karlsson bara gapskrattade och flög undan. Lillebror skrattade också, det gick inte att låta bli. Han fnissade så att han fick ont i magen, och när jakten för tredje gången brusade fram genom hans eget rum kastade han sig på sin säng för att vila sig lite. Där låg han alldeles utmattad, ändå kunde han inte låta bli att fnissa, när han såg hur fröken Bock jagade Karlsson runt väggarna.

"Hoj, hoj", skrek Karlsson.

"Du ska få för hoj, hoj", flämtade fröken Bock. Hon fäktade vilt med mattpiskaren och lyckades verkligen mota in Karlsson i ett hörn bredvid Lillebrors säng.

"Nu du", skrek fröken Bock, "nu har jag dej allt!"

Sedan gav hon till ett tjut, så att det slog lock för öronen på Lillebror. Då slutade han fnissa.

"Oj", tänkte han, "nu är Karlsson fast!"

Men det var inte Karlsson som var fast. Det var fröken Bock. Hon hade kört stortån i råttfällan.

"Äåårsch", sa fröken Bock, "ååårsch!"

Hon drog fram foten och stirrade förstummad på det där besynnerliga som hängde fast vid hennes stortå.

"Oj oj oj", sa Lillebror, "vänta, jag ska ta bort den Öå, förlåt, det var inte meningen!"

"Äåårsch", sa fröken Bock, när Lillebror hade hjälpt henne loss och hon äntligen fick mål i mun igen, "varför har du en råttfälla under din säng?"

Lillebror tyckte verkligen synd om henne, och han stammade förtvivlad:

"För att Öför att Övi ville ha en överraskningsråtta i den."

"Fast inte en sån där stor en", sa Karlsson, "utan en liten söt med lång svans."

Fröken Bock såg på Karlsson och stönade.

"Du Ödu Önu ska du ut härifrån!"

Och hon satte efter honom med mattpiskaren igen.

"Hoj, hoj", skrek Karlsson. Han flög ut i hallen, och så rasade jakten vidare in i vardagsrummet och ut ur vardagsrummet, in i köket och ut ur köket och in i sängkammaren Ö

"Hoj, hoj", skrek Karlsson.

"Du ska få för hoj, hoj", flämtade fröken Bock och gjorde ett extra högt skutt för att smälla till honom med mattpiskaren. Men hon hade glömt alla de där möblerna som hon själv hade vält omkull innanför sängkammardörren, och när hon nu gjorde sitt höga skutt for hon på huvudet över den lilla bokhyllan och hamnade med ett brakande på golvet.

"Hoj, nu blir det väl jordbävning i övre Norrland igen", sa Karlsson.

Men Lillebror skyndade ängsligt fram till fröken Bock.

Karlsson ar inget spöke utan bara Karlsson

"O, hur gick det", sa han, "O, stackars fröken Bock!"

"Hjälp mej till sängen, är du snäll", sa fröken Bock.

Och det gjorde Lillebror, åtminstone försökte han. Men fröken Bock var ju så stor och tung och Lillebror var så liten. Han orkade inte. Då kom Karlsson nerflygande.

"Åja, försök inte", sa han till Lillebror. "Jag vill väl också vara med och kånka. För jag är världens snällaste, det är inte du!"

De tog i av alla krafter, Karlsson och Lillebror, och till sist lyckades de verkligen lämpa fröken Bock i säng.

"Stackars fröken Bock", sa Lillebror. "Hur känns det, gör det ont nånstans?"

Fröken Bock låg tyst en stund och kände efter.

"Jag har nog inte ett helt ben i min kropp", sa hon till sist. "Men ont gör det egentligen inte Öbara när jag skrattar!"

Och så började hon skratta så att sängen skakade.

Lillebror tittade förskrämd på henne, vad tog det åt henne?

"Säja vad man vill", sa fröken Bock. "Ett par rediga språngmarscher har jag fått mej i kväll, och du gode Moses vad det piggar upp!"

Hon nickade energiskt.

"Vänta bara! Frida och jag är med i husmorsgymnastiken, och vänta nu bara till nästa gång, då ska Frida få se på en som kan ränna!"

"Hoj", sa Karlsson, "ta med dej mattpiskaren, så kan du jaga Frida längs hela gymnastiksalen och pigga upp henne också."

Fröken Bock blängde på honom.

"Du ska vara tyst när du talar till mej! Tig och gå och hämta några köttbullar åt mej!"

Lillebror skrattade förtjust.

"Ja, för man får aptit av att springa", sa han.

"Och gissa vem som är världens bästa köttbullshämtare", sa Karlsson. Han var redan på väg ut i köket.

Sedan åt Karlsson och Lillebror och fröken Bock en liten god supé på sängkanten. Karlsson kom tillbaka från köket med en fullastad bricka.

Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson

"Jag såg att det fanns äpplekaka med vaniljsås, så jag tog det också. Och så lite kokt skinka och ost och prickekorv och syltgurka och ett par sardiner och lite leverpastej, men var i all världen har du gömt gräddtårtan?"

"Det finns ingen gräddtårta", sa fröken Bock.

Karlsson drog ner mungiporna.

"Så då är det meningen att man ska bli mätt på lite köttbullar och äpplekaka och vaniljsås och kokt skinka och ost och prickekorv och syltgurka och ett par små ynka sardiner då?"

Fröken Bock såg honom stint in i ögonen.

"Nej", sa hon med eftertryck. "Det finns ju leverpastej också."

Lillebror kunde inte minnas att det någonsin hade smakat så gott att äta. Och de hade så trevligt, han och Karlsson och fröken Bock, när de satt där alla tre och mumsade och åt. Men rätt som det var skrek fröken Bock:

"Du gode Moses, Lillebror är ju isolerad, och så har vi släppt in honom där!"

Hon pekade på Karlsson.

"Nä, vi har inte släppt in honom. Han har kommit själv", sa Lillebror. Men ändå blev han orolig.

"Tänk, Karlsson, om du får scharlakansfeber nu!"

"Um Öum Ö", sa Karlsson, för han hade munnen full med äpplekaka, och det dröjde innan han kunde tala.

"Scharlakansfeber Öhoj! Den som en gång har haft världens bullfeber utan att stryka med, den biter inget på."

"Då gick inte det heller", sa fröken Bock med en suck.

Karlsson stoppade i sig den sista köttbullen, sedan slickade han av fingrarna och sa:

"Visst är det lite skral mathållning här i huset, men för övrigt trivs jag bra. Så jag kanske isolerar mej här jag också."

"Du gode Moses", sa fröken Bock.

Hon blängde på Karlsson och på brickan som nu var alldeles tom.

"Det blir inte mycket kvar där du har gått fram", sa hon.

Karlsson reste sig från sängkanten. Han klappade sig på magen.

"När jag haver ätit, då lämnar jag bordet", sa han. "Men det är också det enda jag lämnar."

Sedan vred han på startknappen, motorn började surra, och han flög tungt mot det öppna fönstret.

"Hejsan hoppsan", skrek han. "Nu får ni i alla fall klara er utan mej en stund, för nu har jag bråttom!"

"Hejsan hoppsan, Karlsson", sa Lillebror. "Måste du verkligen ge dej iväg?"

"Redan", sa fröken Bock bistert.

"Ja, nu måste jag skynda mej", skrek Karlsson. "Annars kommer jag för sent hem till kvällsmaten. Hoj, hoj!"

Och borta var han.

9 Stolts jungfrun hon flyger och far

Dagen därpå sov Lillebror länge. Han vaknade av att telefonen ringde, och han rusade ut i hallen för att svara. Det var mamma.

"Älskade barn Öå, så förskräckligt!"

"Vilket då", frågade Lillebror sömnigt.

"Allt det du skrev om i ditt brev. Jag blir ju så orolig."

"Varför då", frågade Lillebror.

"Det förstår du väl", sa mamma. "Stackars lilla unge Ömen jag kommer hem i morron."

Lillebror blev glad och klarvaken på en gång. Fast han förstod inte varför mamma kallade honom 'stackars lilla unge'.

Knappt hade Lillebror lagt på luren förrän det kom en ny signal. Det var pappa som ringde ända från London.

"Hur mår du", sa pappa. "Ar Bosse och Bettan snälla?"

"Det skulle jag inte tro", sa Lillebror. "Men det vet ju inte jag, för dom ligger på epidemin."

Det hördes att pappa blev orolig.

"Epidemin, vad menar du?"

Och när Lillebror hade förklarat vad han menade sa pappa precis som mamma.

"Stackars lilla unge Öjag kommer hem i morron."

Sedan var samtalet slut. Men strax efteråt ringde det igen. Den här gången var det Bosse.

"Du kan hälsa Husbocken och hennes gamla doktor, att vad dom än begriper sej på, så inte är det scharlakansfeber. Bettan och jag kommer hem i morron."

"Har ni ingen scharlakansfeber då", frågade Lillebror.

"Tänk att vi inte har det. Vi har druckit för mycket choklad med bullar till, säjer doktorn här. Sånt kan man få utslag av om man är överkänslig."

"Ett typiskt fall av bullfeber då", sa Lillebror.

Men Bosse hade redan ringt av.

När Lillebror hade fått på sig kläderna gick han ut i köket för att tala om för fröken Bock att nu var det slut med isoleringen.

Hon hade redan börjat laga lunchen. Hela köket luktade starkt av kryddor.

"Inte mej emot", sa fröken Bock, när Lillebror hade berättat att hela familjen skulle komma hem. "Det är nog bra att jag slutar innan mina nerver är alldeles förbi."

Hon rörde vilt i en kastrull som stod på spisen. Där hade hon något slags tjock stuvning, och hon kryddade den kraftigt med salt och peppar och curry.

"Så där ja", sa hon. "Man måste salta och peppra och kurra ordentligt, då blir det gott!"

Sedan tittade hon oroligt på Lillebror.

"Du tror väl inte att den där fasansfulla Karlsson kommer hit i dag igen? Det skulle vara så skönt om mina sista stunder här kunde få vara lite fridfulla."

Innan Lillebror hann svara hördes utanför fönstret en glad röst som sjöng för full hals:

"Du, lilla solsken som tittar in

igenom fönstret på stugan min Ö"

Där var Karlsson vid fönsterkarmen.

"Hejsan hoppsan, här kommer ert lilla solsken, nu ska vi ha roligt."

Men då sträckte fröken Bock bönfallande sina händer mot honom.

"Nej, nej Önej, vad som helst bara vi slipper ha roligt!"

"Nåja, först ska vi äta förstås", sa Karlsson och skuttade fram till köksbordet. Där hade fröken Bock dukat åt sig och Lillebror. Karlsson slog sig ner på den ena platsen och grep kniv och gaffel.

"Sätt i gång! Ta hit maten!"

Han nickade vänligt åt fröken Bock.

"Du kan gott sitta med vid bordet. Ta dej en tallrik och kom!"

Sedan vädrade han med näsborrarna.

"Vad får vi?"

"Ett ordentligt kok stryk", sa fröken Bock och rörde ännu värre i sin stuvning. "Det är vad du borde ha åtminstone, men jag är så öm i hela kroppen, så jag är rädd för att jag inte orkar springa i dag."

Hon öste upp stuvningen i en karott och satte den på bordet. "Ät ni", sa hon. "Jag ska be att få vänta tills efteråt. För doktorn har sagt att jag måste ha lugn och ro när jag äter."

Karlsson nickade.

"Nåja, det finns väl några små skorpor i nån burk nånstans som du kan knapra i dej när vi har gjort slut på det här Öta dej du en liten brödkant i lugn och ro, gör det!"

Han öste ivrigt upp en stor portion på sin tallrik. Men Lillebror tog bara en liten klick. Han var alltid rädd för mat som han inte kände igen. Och sådan här stuvning hade han aldrig sett förr.

Karlsson började med att göra ett litet torn av sin stuvning och en vallgrav omkring. Medan han höll på med det tog Lillebror försiktigt sin första tugga Öoj! Han flämtade till och fick tårar i ögonen. Hela munnen brände som eld. Men fröken Bock stod där och såg så förväntansfullt på honom, därför svalde han och teg.

Då tittade Karlsson upp från sitt tornbygge.

"Vad är det med dej? Vad gråter du för?"

"Jag Öjag kom att tänka på nånting sorgligt", stammade Lillebror.

"Jaså", sa Karlsson och högg in på sitt torn med frisk aptit. Men så fort han hade svalt första tuggan gav han till ett tjut och hans ögon fylldes av tårar.

"Vad är det", frågade fröken Bock.

"Antagligen rävgift Ömen det vet du väl bäst själv vad du har joxat ihop", sa Karlsson. "Fort, ta hit stora brandsprutan, elden är lös i halsen på mej!"

Han torkade tårarna ur ögonen.

"Vad gråter du för", frågade Lillebror.

"Jag kom att tänka på nånting sorgligt jag också", sa Karlsson.

"Vad då för sorgligt", undrade Lillebror.

"Den här stuvningen", sa Karlsson.

Men det tyckte inte fröken Bock om.

"Att ni inte skäms, ungar! Det finns tusentals barn här i världen som skulle ge vad som helst för lite sån här stuvning."

Karlsson stack handen i fickan och drog fram anteckningsbok och penna.

"Får jag be om namn och adress på två av dom", sa han.

Men fröken Bock bara muttrade och ville inte lämna någon adress.

"Det är väl små eldslukarbarn hela bunten, förstår jag", sa Karlsson, "som aldrig har gjort annat än käkat eld och svavel."

Precis då ringde det på tamburdörren, och fröken Bock gick för att öppna.

"Vi följer med och ser vem det är", sa Karlsson. "Det kanske är nåt av dom där tusen eldslukarbarna som kommer och vill ge vad som helst för hennes eldgröt, och då måste vi se till att hon inte säljer för billigt Öså mycket dyrbart rävgift som hon har vräkt i!"

Han följde efter fröken Bock, och det gjorde Lillebror också. De stod i tamburen tätt bakom henne när hon öppnade, och de hörde rösten därutanför som sa:

"Mitt namn är Peck. Jag kommer från Sveriges Radio Television."

Lillebror kände att han blev alldeles kall. Han kikade försiktigt fram bakom fröken Bocks kjolar, och där stod en herre i dörren, tydligen en sådan där vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år som fröken Bock hade sagt att det fanns så många av i TV.

"Träffas möjligen fröken Hildur Bock", sa herr Peck.

"Det är jag", sa fröken Bock. "Men jag har betalt både radio- och TV-licens, så försök inte!"

Herr Peck log vänligt.

"Jag kommer inte om licensen. Nej, det var dom där spökerierna ni skrev om Övi skulle gärna vilja göra ett program om det."

Fröken Bock blev blodröd i ansiktet. Inte ett ord sa hon.

"Hur är det, mår ni inte bra", frågade herr Peck till sist.

"Nej", sa fröken Bock. "Jag mår inte bra. Det här är den värsta stunden i mitt liv."

Lillebror stod tätt bakom henne och kände det ungefär så han också. Du gode Moses, nu var det väl färdigt i alla fall! Vilken sekund som helst skulle den där Peck få syn på Karlsson, och när mamma och pappa kom hem i morgon, skulle huset vara fullt av sladdar och TV-kameror och lagom tjocka män och ingen husfrid, du gode Moses, hur skulle han få bort Karlsson!

Då fick han syn på den gamla träkistan som stod i tamburen, den som Bettan hade allt sitt teaterskräp i. Hon och hennes klasskamrater hade någon sorts fånig klubb och ibland brukade de hållas hos Bettan och klä ut sig och irra omkring och låtsas att de var några helt andra än de verkligen var - det kallades att spela teater och var ganska dumt, tyckte Lillebror. Men, å, vad det var bra att teaterkistan stod där just nu. Lillebror öppnade locket och viskade nervöst till Karlsson:

"Skynda dej Ögöm dej i kistan här!"

Och även om Karlsson inte förstod varför han skulle gömma sig, så var han inte den som nekade att filura om det behövdes. Han blinkade listigt åt Lillebror och tog ett skutt ner i kistan. Lillebror stängde fort igen locket. Sedan tittade han ängsligt på de två vid dörren Öhade de märkt någonting?

Det hade de inte. För herr Peck och fröken Bock höll på att reda ut varför fröken Bock inte mådde bra.

"Det var inga spökerier", sa fröken Bock med gråten i halsen. "Det var bara eländiga pojkstreck alltihop."

"Så då var det alltså inga spökerier då", sa herr Peck.

Fröken Bock började nu gråta på allvar.

"Nej, det var inga spökerier Öoch jag kommer aldrig i TVÖbara Frida!"

Herr Peck klappade henne tröstande på armen.

"Ta det inte så hårt, snälla fröken Bock. Det kanske kan bli i något annat sammanhang."

"Nej, det kan det inte", sa fröken Bock. Hon sjönk ner på teaterkistan och slog händerna för ansiktet. Där satt hon och grät och grät. Lillebror tyckte så synd om henne och skämdes och kände det som om det var hans fel alltihop.

Då hördes från kistan ett milt kurrande.

"A, förlåt", sa fröken Bock, "det är bara för att jag är så hungrig."

"Ja, då vill det gärna kurra lite", sa herr Peck vänligt. "Men lunchen är visst redan färdig, jag känner att det luktar så gott. Vad är det ni har lagat?"

"Bara lite stuvning", snyftade fröken Bock. "Det är min egen uppfinning Ö'Hildur Bocks goda kolijox' har jag kallat det."

"Det luktar fantastiskt gott", sa herr Peck. "Man blir riktigt hungrig."

Fröken Bock reste sig från kistan.

"Nåja, det går an att få smaka, för ungbytingarna äter det ändå inte."

Herr Peck krusade lite och sa att det gick då väl verkligen inte an, men det slutade ändå med att han och fröken Bock tillsammans försvann ut i köket.

Lillebror lyfte kistlocket och tittade på Karlsson som låg där milt klirrande.

"Ligg kvar tills han har gått för all del", sa Lillebror, "för annars kommer du i TV-burken."

"Åja", sa Karlsson, "tror du inte det är trångt i den här burken också, va?"

Då ställde Lillebror kistlocket på glänt för att Karlsson skulle få luft, och sedan sprang han till köket. Han ville se hur herr Peck såg ut i ansiktet när han åt av fröken Bocks goda kolijox.

Och kan man tänka sig, herr Peck satt där och åt och stoppade i sig och sa att det var det godaste han hade ätit i hela sitt liv. Han hade inga tårar i ögonen alls. Men det hade fröken Bock. Inte av stuvningen förstås, nej, hon bara fortsatte att gråta över sitt spökprogram som hade torkat in. Det hjälpte inte att herr Peck tyckte om hennes eldgröt, hon var ledsen i alla fall.

Men då hände det otroliga. Plötsligt sa herr Peck rakt ut i luften:

"Nu har jag det! Ni ska vara med i morron kväll."

Fröken Bock tittade förgråten på honom.

"Var ska jag vara med i morron kväll", frågade hon dystert.

"I TV förstås", sa herr Peck. "I vår serie 'Mitt bästa recept'. Ni ska visa hela svenska folket hur ni gör 'Hildur Bocks goda kolijox'."

Då hördes en duns. Fröken Bock hade svimmat.

Men hon kvicknade snart till och kravlade sig upp från golvet. Hennes ögon lyste.

"I morron kväll Öi TV då? Mitt kolijox Öska jag joxa ihop det i TV för hela svenska folket? Du gode Moses ÖOch tänk, Frida hon förstår sej inte på matlagning ett dugg, hon kallar mitt kolijox för hönsmat!"

Lillebror lyssnade med båda öronen, det här var intressant. Han hade nästan glömt bort Karlsson i kistan. Men nu hörde han till sin förskräckelse att någon kom ute i hallen. Mycket riktigt Ödet var Karlsson! Dörren mellan köket och hallen stod öppen, och Lillebror såg honom på långt håll, innan ännu fröken Bock eller herr Peck märkte något.

Jo Ödet var Karlsson! Och ändå inte Karlsson, du gode Moses, hur han såg ut, i Bettans gamla teaterkläder med lång sammetskjol som slafsade om benen och tyllslöjor både fram och bak! Mest liknade han en liten glad och nyter käring. Och den lilla nytra käringen närmade sig obevekligt. Lillebror vinkade förtvivlat för att Karlsson skulle begripa att han inte fick komma. Men Karlsson tycktes inte förstå det, han bara vinkade tillbaka Öoch kom.

"Stolts jungfrun hon träder i högsalen in", sa Karlsson.

Och där stod han i dörröppningen, med slöjor och allt. Det var en syn som fick herr Peck att spärra upp ögonen.

"Vem i all sin dar Övad är det där för en liten lustig flicka", sa han.

Men då blev det liv i fröken Bock. "Lustig flicka! Nej, den otäckaste lilla pojklymmel jag har träffat i mitt liv. Försvinn härifrån, elaka unge!" Men Karlsson hörde inte på henne. "Stolts jungfrun hon dansar och gör sig så glad", sa han.

Och såg började han en dans som Lillebror aldrig hade sett maken till och antagligen inte herr Peck heller.

Karlsson schavade runt köket med knäande steg. Då och då gjorde han små språng och viftade med slöjorna.

"Det ser inte klokt ut", tänkte Lillebror. "Men vad som helst, bara han inte börjar flyga, å, han måtte väl inte göra det!"

Karlsson hade så många slöjor på sig att man inte kunde se hans propeller. Det var Lillebror tacksam för. Men tänk om Karlsson plötsligt steg till väders, då skulle nog herr Peck få stora dåndimpen och sedan komma sättande med sina TV-kameror, så fort han hade vaknat till liv igen.

Herr Peck tittade på den märkvärdiga dansen och skrattade. Mer och mer skrattade han. Då fnittrade Karlsson också och blinkade åt herr Peck, medan han schavade förbi och viftade åt honom med slöjorna.

"Ganska lustig unge", sa herr Peck. "Man skulle kunna ha honom med i något barnprogram."

Han kunde inte ha sagt något som retade fröken Bock mera.

"Ska han vara i TV? Då ska jag be att få slippa vara med! Men det är klart att om ni vill ha nån som välter hela radiohuset, så kan ni inte få nån bättre än honom där."

Lillebror nickade.

"Ja, just det. Och när han har vält radiohuset, då säjer han bara att det är en världslig sak, så akta er för honom!"

Herr Peck envisades inte.

"För all del Ödet var bara ett förslag! Det finns ju så mycket andra ungar."

Herr Peck hade förresten bråttom nu. Det var en inspelning han måste passa. Snart skulle han gå. Då såg Lillebror hur Karlsson började treva efter startknappen, och Lillebror blev livrädd, skulle nu allt bli förstört i sista stund!!

"Nej, Karlsson Önej, Karlsson", viskade Lillebror nervöst.

Men Karlsson fortsatte att treva efter startknappen. Han hade svårt att komma åt den för alla slöjornas skull.

Herr Peck stod redan i dörren Ödå började Karlssons motor surra.

"Jag visste inte att Arlandatrafiken gick över Vasastan", sa herr Peck. "Det borde den inte få göra, tycker jag. Ajö, fröken Bock, vi ses i morron."

Och så gick han. Men upp mot taket steg Karlsson. Han kretsade förtjust runt taklampan och viftade med slöjorna åt fröken Bock.

"Stolts jungfrun hon flyger och far, hoj, hoj", sa han.

10 Vacker och genomklok och lagom tjock Ö

Hela den eftermiddagen var Lillebror uppe hos Karlsson i hans hus på taket. Han hade förklarat för Karlsson varför de måste låta fröken Bock vara i fred.

"Hon ska göra gräddtårta, förstår du, tills mamma och pappa och Bosse och Bettan kommer hem i morron."

Det var något som Karlsson förstod.

"Ska hon göra gräddtårta, ja, då måste hon få vara i fred. Det är farligt att tirritera husbockar just när dom gör gräddtårtor, för då surnar grädden Öoch husbockarna också för den delen!"

På det sättet blev fröken Bocks sista stunder hos familjen Svantesson ganska fridfulla, precis som hon hade önskat.

Lillebror och Karlsson hade det också fridfullt och bra framför brasan uppe i Karlssons hus. Karlsson hade varit en tur till Hötorget och köpt äpplen.

"Och ärligt betalt dom allihop med fem öre", sa han. "Jag vill ju inte att nån torgfru ska förlora på mej, för jag är världens ärligaste."

"Tyckte torgfrun att det räckte med fem öre då", undrade Lillebror.

"Det kunde jag inte fråga henne", sa Karlsson, "för hon var borta och drack kaffe just då."

Karlsson trädde upp äpplena på en ståltråd och stekte dem över elden.

"Världens bästa äpplestekare, gissa vem det är", sa han.

"Du, Karlsson", sa Lillebror.

Och de strödde socker på sina äpplen och satt framför brasan och åt, medan skymningen föll. Det var skönt med en brasa, tyckte Lillebror, för det hade börjat bli kyligare väder. Man märkte att hösten var kommen.

"Jag får nog snart göra en sväng ut på landet och köpa mej lite mera ved hos nån bondgubbe", sa Karlsson. "Fast dom är ena rackare att vara påpassliga, och gu'vet när dom dricker kaffe."

Han makade in ett par stora björkvedsklabbar i brasan. "Men jag vill ha det varmt och skönt till vintern, annars är jag inte me', så mycket dom vet det, bondgubbarna!"

När brasan hade brunnit ner var det mörkt i Karlssons lilla hus. Då tände han fotogenlampan som hängde i taket över hyvelbänken. Den spred ett sådant varmt och trevligt ljus över rummet och över alla grejorna som Karlsson hade staplat upp på hyvelbänken.

Lillebror undrade om de inte skulle ta och mixtra lite med Karlssons grejor, och det var Karlsson med på.

"Men du måste fråga mej om du får låna dom. Ibland säjer jag ja och ibland säjer jag nej Öför det mesta säjer jag nej, för det är i alla fall mina grejer, och dom vill jag ha, annars är jag inte me'!"

Och när Lillebror hade frågat tillräckligt många gånger fick han låna en gammal trasig väckarklocka som han skruvade sönder och satte ihop igen.

Det var roligt, Lillebror kunde inte tänka sig en bättre leksak.

Men sedan ville Karlsson att de skulle snickra i stället.

"Det är ändå det roligaste, och man kan göra så mycket fint", sa Karlsson. "Åtminstone jag."

Han vräkte undan alla grejorna från hyvelbänken och rev fram bräder och träklossar som låg under soffan. Och sedan hyvlade de och hamrade och spikade så att det sjöng om det, både Karlsson och Lillebror.

Lillebror spikade ihop två brädstumpar och gjorde en ångbåt. Han satte en liten kloss till skorsten. Det var verkligen en riktigt fin båt.

Karlsson sa att han skulle göra sig en fågelholk och sätta upp på stugknuten för små fåglar att bo i. Men det blev ingen fågelholk utan något annat, man kunde inte riktigt se vad.

"Vad är det för nånting", frågade Lillebror.

Karlsson la huvudet på sned och tittade på det som han hade gjort.

"Det är Öen grej", sa han. "En väldigt fin liten grej, gissa vem som är världens bästa grejmakare?"

"Du Karlsson", sa Lillebror.

Men nu var det kväll. Lillebror måste gå hem och sova.

Han måste lämna Karlsson och hans lilla rum som var så trevligt med alla sina grejor och sin hyvelbänk och sin osande fotogenlampa och sin vedskrubb och sin öppna spis, där glöden efter brasan ännu låg kvar och värmde och lyste. Det var svårt att slita sig därifrån, men han visste ju att han fick komma igen. A, vad han var glad att Karlsson hade sitt hus just på hans tak och ingen annans!

De kom ut på farstubron, Karlsson och Lillebror. Och där var stjärnhimlen över dem. Aldrig hade Lillebror sett stjärnorna så stora och så många och så nära. Nej, inte nära förstås, de var ju tusen mil borta, det visste han, men ändå Öå, ett sånt stjärntak Karlsson hade över sitt hus, nära och långt borta på samma gång.

"Vad glor du på", sa Karlsson. "Jag fryser Öska du flyga eller ska du inte?"

"Jo tack", sa Lillebror.

Och dagen därpå Övilken dag! Först kom Bosse och Bettan, sedan kom pappa, sist och allra mest kom mamma. Lillebror kastade sig i hennes famn och kramade henne. Aldrig mer skulle hon få fara ifrån honom. De stod omkring henne allihop, pappa och Bosse och Bettan och Lillebror och fröken Bock och Bimbo.

"Är du inte överansträngd nu längre", frågade Lillebror. "Hur kunde det gå så fort?"

"Det gick över när jag fick ditt brev", sa mamma. "När jag hörde hur 'skuka' och isolerade ni var allesammans, då kände jag att jag skulle bli 'skuk' på allvar jag också, om jag inte fick komma hem."

Fröken Bock skakade på huvudet.

"Det var nog inte så förståndigt precis. Fast jag kan ju komma och hjälpa fru Svantesson då och då, om det skulle behövas. Men nu", sa fröken Bock, "nu måste jag ge mej iväg ögonblickligen, för jag ska vara i TV i kväll."

Då blev de häpna, mamma och pappa och Bosse och Bettan.

"Verkligen", sa pappa. "Det måste vi se! Absolut!"

Fröken Bock knyckte stolt på nacken.

"Ja, det hoppas jag. Det hoppas jag att hela svenska folket gör."

Sedan fick hon bråttom.

"För jag måste gå och lägga håret och bada och ta ansiktsbehandling och manikyr och så ska jag prova ut nya hålfotsinlägg. För man måste se snygg ut när man ska vara i TV."

Bettan skrattade.

"Hålfotsinlägg Ödom syns väl ändå inte i TV?"

Fröken Bock tittade ogillande på henne.

"Har jag sagt det? Jag behöver nya i alla fall Öoch man känner sej säkrare när man vet att man är perfekt allt igenom. Fast det där förstår kanske inte vanligt folk. Men vi vet det, vi som är i TV."

Sedan sa hon hastigt adjö och rusade iväg.

"Där gick Husbocken", sa Bosse, när dörren slog igen efter henne.

Lillebror nickade eftertänksamt.

"Jag tyckte rätt så bra om henne", sa han.

Och det var en god gräddtårta hon hade gjort, stor och pösig och med ananasbitar på.

"Vi tar den till kaffet i kväll och äter den medan vi ser på fröken Bock i TV", sa mamma.

Så blev det också. När det spännande klockslaget närmade sig ringde Lillebror efter Karlsson. Han drog i snöret bakom gardinen, ett enda ryck, det som betydde 'Kom hit genast!'

Och Karlsson kom. Då satt hela familjen redan framför TV-apparaten, kaffebrickan var dukad och gräddtårtan stod på bordet.

"Här kommer Karlsson och jag", sa Lillebror när de klev in i vardagsrummet.

"Här kommer jag", sa Karlsson och kastade sig i bästa fåtöljen. "Jaså, det vankas äntligen lite gräddtårta här i huset, det var på tiden. Kan jag få lite nu genastÖeller rättare sagt mycket!"

"Lillturen kommer till sist", sa mamma. "Förresten är det där min plats. Ni kan sitta på golvet framför apparaten, du och Lillebror, så ska jag ge er tårta där."

Karlsson vände sig till Lillebror.

"Har du hört? Kör hon med dej på det där viset jämt, stackars barn?"

Sedan myste han belåtet.

"Det är bra att hon kör med mej också, för det ska vara rättvist, annars är jag inte me'!"

Och de satt på golvet framför TV-apparaten, Karlsson och Lillebror, och åt mycket tårta medan de väntade på fröken Bock.

"Nu kommer hon", sa pappa.

Och sannerligen, där kom hon! Herr Peck också. Han var programledare.

"Livs levande husbock", sa Karlsson, "hoj, hoj, nu ska vi ha roligt!"

Fröken Bock ryckte till. Det verkade nästan som om hon hade hört Karlsson. Eller var hon nervös ändå, när hon nu stod inför hela svenska folket och skulle visa hur man gör 'Hildur Bocks goda kolijox'?

"Hör du du", sa herr Peck, "hur kom du på idén att göra just det här kolijoxet?"

"Hör du du", sa fröken Bock, "när man har en syster som inte begriper matlagning för fem öre Ö"

Längre hann hon inte, Karlsson stack fram en liten knubbig hand och stängde av apparaten.

"Husbocken kommer och går precis som jag vill", sa han.

Men då sa mamma:

"Knäpp på igen genast Öoch gör inte om det där en gång till, för då åker du ut!"

Karlsson knuffade Lillebror i sidan och viskade:

"Får man inte göra nånting i det här huset nu längre?"

"Tyst, vi ska se på fröken Bock", sa Lillebror.

"Man måste salta och peppra och kurra ordentligt, då blir det gott", sa fröken Bock.

Och hon saltade och pepprade och kurrade så att det yrde, och när kolijoxet var färdigt tittade hon skälmskt fram ur TV-rutan och sa:

"Kanske ni vill smaka lite?"

"Tack, inte jag", sa Karlsson. "Men om du ger mej namn och adress, så ska jag hämta ett par av dom där eldslukarbarna åt dej."

Sedan tackade herr Peck fröken Bock för att hon hade velat komma och visa hur hon gjorde sitt goda kolijox, och så var tydligen tiden slut, men då sa fröken Bock:

"Hör du du, kan jag få skicka en hälsning till min syster hemma på Frejgatan?"

Herr Peck såg tveksam ut.

"Hör du du Önåja, bara det går fort."

Och då vinkade fröken Bock i TV-rutan och sa:

"Hej hej, Frida, hur mår du? Du har väl inte ramlat av stolen, hoppas jag."

"Det hoppas jag också", sa Karlsson. "För nu räcker det med jordbävningar i övre Norrland."

"Vad menar du med det", sa Lillebror. "Du vet väl inte om Frida är lika stöddig som fröken Bock."

"Tänk att jag vet det", sa Karlsson. "Jag har varit på Frejgatan och spökat en och annan gång."

Sedan åt Karlsson och Lillebror ännu mer gräddtårta och tittade på en jonglör i TV som kunde slänga fem tallrikar i luften på en gång utan att tappa en enda. Jonglörer var egentligen tråkigt, tyckte Lillebror, men Karlsson satt där med tindrande ögon och då var Lillebror lycklig. Allting var roligt just nu, och det var så härligt att ha allesammans där, mamma och pappa och Bosse och Bettan och Bimbo Öoch så Karlsson.

När tårtan var slut tog Karlsson det fina tårtfatet. Han slickade det noga. Sedan kastade han det upp i luften, så där som jonglören hade gjort med sina tallrikar. "För all del", sa han, "den där gubben i burken var inte så tokig. Men gissa vem som är världens bästa tallrikskastare?"

Han slängde iväg tårtfatet så att det for nästan upp i taket och Lillebror blev ängslig.

"Nej, Karlsson Ölåt bli!"

Mamma och de andra tittade nu på en dansös i TV och märkte inte vad Karlsson hade för sig. Och det hjälpte inte att Lillebror sa 'Låt bli'. Karlsson kastade obekymrat vidare.

"Det är ett vackert tårtfat ni har förresten", sa Karlsson och slungade iväg det mot taket. "Har haft rättare sagt", sa han och böjde sig ner för att plocka upp skärvorna. "Nåja, det är ju en världslig sak Ö"

Men mamma hade hört smällen när fatet gick i kras. Hon gav Karlsson en ordentlig dask i baken och sa:

"Det var mitt finaste tårtfat och ingen världslig sak."

Lillebror tyckte inte om att man gjorde så med världens bästa tallrikskastare, men han förstod ju att mamma var ledsen för sitt fat, och han skyndade sig att trösta henne.

"Jag ska ta pengar ur min spargris och köpa ett nytt fat åt dej."

Men då stack Karlsson stolt handen i fickan och halade fram en femöring som han gav mamma.

"Jag betalar själv vad jag slår sönder. Här! Varsågod! Köp ett fat och behåll pengarna som blir över."

"Tack, snälla Karlsson", sa mamma.

Karlsson nickade belåtet.

"Eller köp nåra små billiga vaser för dom, som du kan kasta på mej om jag skulle råka komma hit och du skulle råka bli arg."

Lillebror smög sig intill mamma.

"Du är väl inte arg på Karlsson, mamma?"

Då klappade mamma både Karlsson och Lillebror och sa att det var hon inte.

Sedan sa Karlsson adjö.

"Hejsan hoppsan, nu måste jag hem annars kommer jag för sent till kvällsmaten."

"Vad ska du ha till kvällsmat", frågade Lillebror.

"Karlsson på takets goda kolijox", sa Karlsson. "Inte sånt där rävgift som Husbockens, må du tro. Världens bästa kolijoxare, gissa vem det är?"

"Du, Karlsson", sa Lillebror.

En stund senare låg Lillebror i sin säng med Bimbo i korgen bredvid sig. De hade varit där och sagt godnatt allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan. Nu började Lillebror bli sömnig. Men han låg där och tänkte på Karlsson och undrade vad Karlsson gjorde just nu. Kanske han höll på att snickra någonting, en fågelholk eller så.

I morron när jag kommer hem från skolan, tänkte Lillebror, då ska jag ringa efter Karlsson och fråga om jag inte kan få komma upp till honom och snickra lite mera, jag också.

Det var bra att Karlsson hade gjort en ringledning, tyckte Lillebror.

Jag kan ringa till honom nu om jag vill, tänkte han och kände plötsligt att det var en utmärkt idé.

Han hoppade ur sängen och sprang på bara fötter fram till fönstret och så drog han i snöret. Tre gånger. Det var signalen som betydde: "Tänk att det finns någon i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson!"

Lillebror stod kvar vid fönstret, inte för att han väntade sig något svar, nej, han bara stod där. Men då kom minsann Karlsson.

"Ja, tänk det", sa han.

Mera sa han inte. Sedan flög han tillbaka till sitt lilla gröna hus på taket.

Karlsson på taket smyger igen

1 Vem som helst har rättighet att vara Karlsson.

En morgon vaknade Lillebror - han som var yngst och minst i familjen Svantesson - och hörde mamma och pappa prata med varann ute i köket. Det lät nästan som om de var arga eller ledsna för någonting.

"Jo, nu är det färdigt", sa pappa. "Titta vad här står i tidningen, läs själv!"

"Jamen, det är ju hemskt", sa mamma, "o, så hemskt!"

Lillebror fick bråttom att komma ur sängen. Han ville också veta vad det var som var så hemskt.

Och det fick han minsann veta. På första sidan i tidningen stod det en stor rubrik :

FLYGANDE TUNNA ELLER VAD?

Och sedan stod det så här:

Vad är det för något mystiskt och egendomligt som flyger omkring här i Stockholm ? Folk påstår att en ytterst liten flygande tunna eller något liknande, då och då med kraftigt motorsurr kommer farande över hustaken uppe i Vasastan. Luftfartsverket vet inget om denna egendomliga flyg-trafik, och därför misstänker man att det kan vara någon hemsk utländsk spion som är i farten och far omkring och spanar. Detta måste redas ut och det där som flyger omkring måste infångas. Är det en liten hemsk spion, måste han överlämnas till polisen och det genast. Vem löser det flygande mysteriet i Vasastan? Tiotusen kronor utlovas härmed i belöning till den som lyckas fånga det där surrande föremålet vad det nu kan vara. Det är bara att lämna in grejen och hämta pengarna på denna tidnings redaktion.

"Stackars Karlsson på taket", sa mamma. "Folk kommer att jaga livet ur honom."

Lillebror blev rädd och arg och ledsen, alltihop på en gång.

"Varför kan inte Karlsson få vara ifred", skrek han. "Han har ju inte gjort nåt. Han bara bor i sitt hus på taket och flyger omkring lite. Det är väl inget fel på det?"

"Nej", sa pappa. "Det är inget fel på Karlsson. Bara det att han är liteÖhmÖovanlig."

Ja, visst var det något ovanligt med Karlsson, det måste till och med Lillebror medge. Det är ovanligt att det bor små tjocka motoriserade farbröder i små särskilda hus uppe på taket, farbröder med en hopfällbar propeller på ryggen och en startknapp på magen.

En sådan liten farbror var Karlsson. Och Karlsson var Lillebrors bästa vän. Han var mer bästa vän än Krister och Gunilla till och med, som Lillebror ändå tyckte så mycket om och som han lekte med när Karlsson ibland plötsligt var försvunnen eller inte hade tid med honom.

Karlsson tyckte att Krister och Gunilla var bara skräp. Han fnös var gång Lillebror nämnde dem.

"Kom inte och tala om dom pluttisarna på samma dag som mej", sa han. "En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hur många små dumma pojkar tror du har en sån bästis, va?"

"Ingen mer än jag", sa Lillebror, och han blev varje gång lycklig och varm om hjärtat. Vilken tur att Karlsson hade slagit sig ner just på hans tak! Hela Vasastan var full av sådana där gamla fula fyravåningshus som det familjen Svantesson bodde i, vilken tur då att Karlsson hade råkat hamna just på deras tak och ingen annans.

Fast mamma och pappa hade varit så lagom glada åt Karlsson i början, och Lillebrors syskon, Bosse och Bettan, tyckte inte heller om honom först. Hela familjen - utom Lillebror förstås - ansåg att Karlsson var det hemskaste, mest bortskämda, ohängda och klåfingriga okynnesfä som överhuvudtaget kunde tänkas. Men på sista tiden hade de allihop börjat vänja sig vid honom. De nästan gillade Karlsson nu, och framför allt förstod de att Lillebror behövde honom. Bosse och Bettan var ju sa mycket äldre än Lillebror, han behövde en bästa vän när han inte hade några jämnåriga syskon. Och visserligen hade han en egen hund, en underbar liten en som hette Bimbo, men inte ens det räckte - Lillebror behövde Karlsson.

"Och jag tror att Karlsson också behöver Lillebror", sa mamma.

Men ända från början hade pappa och mamma velat ha Karlsson så hemlig som möjligt. De förstod vilket väsen det skulle bli, om till exempel TV fick nys om honom eller om veckotidningarna kom och började skriva om "Karlsson hemma hos sig".

"Haha, det vore väl kul", hade Bosse sagt en gång, "om man fick se Karlsson utanpå Veckojournalen luktande på en bukett skära rosor i salongen eller så där."

"Du är dum", sa Lillebror da. "Karlsson har ingen salong, han har bara ett litet joxigt rum och inga rosor."

Det visste ju Bosse också. Både han och Bettan och mamma och pappa hade en gäng - men bara en enda gäng - varit uppe på taket och sett Karlssons hus. De hade klättrat upp genom takluckan på vinden, den som sotaren använde, och Lillebror hade visat dem hur finurligt Karlssons hus låg gömt bakom skorstenen och alldeles intill grannhusets brandmur.

Mamma hade blivit något till förskräckt, när hon kom upp pa taket och sag gatan där nere så djupt under sig. Hon nästan svimmade och måste hålla sig i skorstenen.

"Lillebror, lova att du aldrig gar upp hit ensam", sa hon.

Lillebror tänkte efter först, innan han lovade.

"Ja", sa han till sist, "jag ska aldrig gå upp hit ensam Öfast jag kanske flyger hit med Karlsson ibland", sa han sen ganska tyst. Om mamma inte hörde det, så fick hon verkligen skylla sig själv. Hur kunde hon förresten begära att Lillebror aldrig skulle hälsa pa hos Karlsson? Hon hade nog ingen aning om hur roligt man kunde ha i Karlssons lilla joxiga rum där det fanns så mycket grejor.

Men nu skulle det förstås bli slut på allting, tänkte Lillebror bittert, bara för de där dumma tidningsskriveriernas skull.

"Du får säga åt Karlsson att han aktar sej", sa pappa. "Han får låta bli att flyga omkring så mycket en tid framåt. Ni kan ju hållas i ditt rum där ingen ser honom."

"Men jag kommer att häva ut honom, ifall han busar", sa mamma.

Hon serverade Lillebror en tallrik gröt vid köksbordet, och Bimbo fick också lite i sin matskål. Pappa sa adjö och gick till kontoret. Och nu visade det sig att mamma också skulle ut på stan.

"Jag ska bara kila ner till resebyrån och se om dom kan hitta på någon trevlig resa åt oss, nu när pappa får semester", sa hon och kysste Lillebror. "Jag är snart tillbaka."

Och så blev Lillebror ensam. Ensam med Bimbo och med sin gröt och sina tankar. Och med tidningen. Den hade han bredvid sig och sneglade i då och då. Under det där som stod om Karlsson var en vacker bild av en stor, vit ångbåt som hade kommit på besök till Stockholm och låg för ankar på Strömmen. Lillebror tittade på den, o, den var så vacker, han skulle gärna vilja se en sådan båt i verkligheten och fara över havet med den!

Han försökte titta bara på båten men hans ögon fastnade hela tiden på den där otäcka rubriken:

FLYGANDE TUNNA ELLER VAD?

Lillebror var verkligen bekymrad. Han måste så fort som möjligt tala med Karlsson, ändå fick han inte skrämma honom för mycket, nej, för vem vet om inte Karlsson då blev så rädd att han flög bort och aldrig mer kom igen!

Lillebror suckade. Sedan stoppade han motvilligt en sked gröt i munnen. Han svalde inte gröten utan höll den bara på tungan liksom på prov. Lillebror var en sådan där liten smal och pirig pojke med dålig aptit som det finns så många av. Han satt alltid och petade i sin mat, och det tog en evig tid för honom att bli färdig.

Särskilt gott var det då inte med gröt tänkte Lillebror. Möjligen skulle det bli något godare, om han strödde mer socker på den. Han tog sockerskålen, men i samma ögonblick hörde han motorsurr utanför köksfönstret, och vips kom Karlsson inflygande.

"Hejsan, hoppsan, Lillebror", skrek han, "gissa vem som är världens bästa bästis och gissa varför han kommer just nu?"

Lillebror svalde hastigt ner det han hade i munnen.

"Världens bästa bästis, det är du Karlsson! Men varför kommer du just nu?"

"Gissa tre gånger", sa Karlsson. "För att jag längtade efter dej, lilla dumma pojke, eller för att jag bara råkade flyga fel och egentligen skulle en sväng runt Kungsträdgården eller för att jag kände att det luktade gröt, gissa på bara!"

Lillebrors ansikte blev ljust av glädje.

"För att du längtade efter mej", föreslog han blygt.

"Fel", sa Karlsson. "Och jag skulle inte till Kungsan heller, så det behöver du inte gissa."

Kungsan, tänkte Lillebror, o, dit fick Karlsson absolut inte flyga och ingen annan stans heller, där det vimlade av människor som kunde se honom, det måste man nu äntligen förklara för honom.

"Hör du, Karlsson", började Lillebror, men så kom han av sig, för han märkte plötsligt att Karlsson såg missnöjd ut. Han tittade trumpet på Lillebror och plutade med munnen.

"Här kommer man utsvulten", sa han, "men är det nån som sätter fram en stol och en tallrik åt en och knyter på en en haklapp och lägger opp en massa gröt och säjer att man måste ta en sked för mamma och en sked för pappa och en sked för tant AugustaÖ?"

"Vem är tant Augusta", undrade Lillebror nyfiket.

"Ingen aning", sa Karlsson.

"Jamen då behöver du väl inte ta nån sked för henne då", sa Lillebror och skrattade.

Men Karlsson skrattade inte.

"Jaså, du säjer det? Jaså, det är meningen att man ska svälta ihjäl bara för att man inte råkar känna all världsens tanter som kanske sitter och trynar långt borta i Tumba eller Tutaryd eller var dom nu håller till!"

Lillebror skyndade sig att plocka fram en tallrik och bjöd Karlsson ta för sig ur grötkarotten. Och fortfarande något trumpen öste Karlsson upp åt sig. Han öste och öste, och till sist tog han pekfingret till hjälp för att skrapa rent längs kanterna.

"Din mamma är gullig", sa Karlsson, "det är bara synd att hon ska vara så bedrövligt snål. Mycket gröt har jag sett i min dar men aldrig så lite."

Han tömde sockerskålen över sin tallrik och satte igång. De närmaste minuterna hördes i köket bara det slurpande som uppstår när någon i rasande fart äter gröt.

"Det räckte tyvärr inte till någon sked för tant Augusta", sa Karlsson och torkade sig om munnen. "Men jag ser att här finns bullar! Lugn, bara lugn, lilla tant Augusta, sitt alldeles lugn där borta i Tumba, jag kan nog knöla ner ett par bullar i stället. Eller kanske treÖeller fyraÖeller fem!"

Medan Karlsson åt bullar, satt Lillebror där och grubblade på hur han bäst skulle kunna varna honom. Kanske var det i alla fall lika bra att låta honom få läsa själv, tänkte Lillebror och sköt med någon tvekan över tidningen till Karlsson.

"Titta på första sidan", sa han dystert, och det gjorde Karlsson. Mycket intresserat tittade han, och så satte han ett litet knubbigt pekfinger rakt på bilden av det vita skeppet.

"Voj, voj, nu är det en båt som har farit omkull igen", sa han. "Det är bara olyckor och olyckor!"

"Äsch, du håller ju tidningen opp och ner", sa Lillebror.

Han hade länge misstänkt att Karlsson inte kunde läsa så värst bra. Men Lillebror var en liten vänlig själ som inte ville göra någon ledsen allraminst Karlsson, därför sa han inte "Haha, du kan ju inte läsa" utan vände bara tidningen och båten rätt, så att Karlsson kunde se att det inte hade hänt någon båtolycka.

"Men här står om andra olyckor", sa Lillebror, "hör ska du få höra!"

Och så läste han högt för Karlsson om den flygande tunnan och den lilla hemska spionen som måste infångas och om belöningen och alltihop.

"Det är bara att lämna in grejen och hämta pengarna på denna tidnings redaktion", slutade han med en suck.

Men Karlsson suckade inte, han jublade.

"Hoj, hoj, skrek han och gjorde några små ivriga, glada skutt, "hoj, hoj, den lilla hemska spionen är så gott som redan fast. Ring till denna tidnings redaktion och säj att jag lämnar in grejen redan i eftermiddag!"

"Vad menar du", frågade Lillebror förskräckt.

"Världens bästa spionfångare, gissa vem det är", sa Karlsson och pekade stolt på sig själv. "Undertecknad Karlsson, när jag kommer sättande med min stora flughåv. Om den där lilla hemska spionen flyger omkring här i Vasastan så har jag honom i flughåven innan kvällen, var säker på detÖförresten, har du nån kappsäck som det får rum tiotusen i?"

Lillebror suckade igen. Det här såg ut att bli ännu svårare än han hade trott. Karlsson förstod ju ingenting.

"Snälla Karlsson, begriper du inte att det är du som är den flygande tunnan, det är dej dom vill fånga, förstår du väl!"

Karlsson kom av sig mitt i ett jubelskutt. Det gurglade till i honom som om han plötsligt hade fått något i vrångstrupen, och han stirrade ursinnigt på Lillebror.

"Flygande tunna", skrek han, "kallar du mej för en flygande tunna! Och dej ska man vara bästis med, a, fy!"

Han sträckte på sig för att om möjligt bli något längre, och samtidigt drog han in magen så mycket han orkade.

"Du har kanske inte lagt märke till", sa han högdraget, "att jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, det har du kanske inte lagt märke till, va?"

"Jovisst, Karlsson, jovisst, Karlsson", stammade Lillebror. "Men jag kan ju inte hjälpa vad dom skriver i tidningarna. Det är dej dom menar, det kan du vara säker på."

Karlsson blev argare och argare.

"Det är bara att lämna in grejen på denna tidnings redaktion", skrek han bittert. "Grejen", skrek han, "den som kallar mej för grejen han får sej en mellan ögona så att näsan ryker av."

Han tog ett par små hotande skutt mot Lillebror, men det skulle han inte ha gjort, för nu blev det liv i Bimbo. Bimbo tänkte inte låta någon komma och ryta så där åt hans husse.

"Nej, Bimbo, låt bli Karlsson", sa Lillebror, och då lät Bimbo bli. Han bara morrade lite för att Karlsson skulle förstå vad han menade.

Karlsson gick och satte sig på en pall, dyster och tjurig så att det osade om det.

"Jag är inte me'", sa han, "jag är inte me' när du bara är sä där elak och kallar mej för grejen och tussar dina blodhundar på mej."

Lillebror var förtvivlad. Han visste inte vad han skulle säga eller göra.

"Jag kan ju inte hjälpa vad som står i tidningarna", mumlade han. Sedan teg han. Karlsson teg också. Han satt där tjurig på sin pall, det var en beklämmande tystnad i köket.

Da kom där plötsligt ett gapskratt från Karlsson. Han for upp frän pallen och gav Lillebror en lekfull box i magen.

"Fast om jag är en grej", sa han, "så är jag i alla fall världens bästa grej, värd tiotusen kronor, har du tänkt på det?"

Lillebror började skratta han också, å, vad det var underbart att se Karlsson glad igen!

"Ja, det är du faktiskt", sa Lillebror förtjust, "du är värd tiotusen kronor, det är nog inte många som är det."

"Ingen på hela jorden", försäkrade Karlsson. "En sån där liten pluttgrej som du till exempel, du är inte värd mer än högst en och tjugofem, det slår jag vad om."

Han vred på startknappen och steg jublande till väders, och han flög med glada skrän ett par ärevarv runt taklampan.

"Hoj, hoj", skrek han, "här kommer Tiotusenkronors-Karlsson, hoj, hoj!"

Lillebror beslöt att strunta i alltihop. Karlsson var ju faktiskt ingen spion, och inte kunde polisen ta honom bara för att han var Karlsson. Det var nog inte det mamma och pappa var rädda för heller, det insåg han plötsligt. De var förstås bara ängsliga att Karlsson inte skulle kunna hållas hemlig längre, om det blev klappjakt på honom. Men något verkligt ont skulle väl ändå inte kunna hända honom, det trodde inte Lillebror.

"Var inte rädd du Karlsson", sa han tröstande. "Inte kan dom göra dej nånting bara för att du är du."

"Nej, vem som helst har rättighet att vara Karlsson", försäkrade Karlsson. "Fast än så länge finns det bara ett enda litet fint lagom tjockt exemplar."

De hade dragit sig in i Lillebrors rum nu, och Karlsson tittade sig förväntansfullt omkring.

"Har du nån ångmaskin som vi kan explodera eller nånting annat som smäller bra. Smälla ska det göra och roligt vill jag ha, annars är jag inte me'", sa han, men i samma ögonblick såg han påsen som låg på Lillebrors bord, och han var över den som en hök. Mamma hade lagt dit den i går kväll, det var en stor fin persika i den, och den persikan skimrade nu mellan Karlssons knubbiga fingrar.

"Vi kan dela", föreslog Lillebror hastigt. Han tyckte nämligen också om persikor, och han förstod att han måste skynda sig, om han skulle få något med.

"Gärna för mej", sa Karlsson. "Vi delar, jag tar persikan och du påsen, då får du det bästa, för man kan ha hur kul som helst med en påse."

"Ånätack", sa Lillebror, "vi delar persikan, sen får du gärna ta påsen."

Karlsson ruskade ogillande på huvudet.

"Aldrig sett maken till glupsk liten pojke", sa han. "Nåja, som du vill!"

Det behövdes en kniv att klyva persikan med, och Lillebror sprang ut i köket för att hämta en. När han kom tillbaka med den, syntes Karlsson inte till. Men så upptäckte Lillebror att han satt gömd under bordet, och därifrån hördes ett ivrigt slurpande som när någon i rasande fart äter en saftig persika.

"Hör du, vad gör du egentligen", frågade Lillebror oroligt.

"Delar", sa Karlsson. Det hördes ett sista glufs, och sen kom Karlsson framkrypande med persikosaften rinnande nerför hakan. Han sträckte ut en knubbig hand mot Lillebror och gav honom en skrynklig brun persikokärna.

"Jag vill alltid att du ska ha det bästa", sa han. "Om du planterar den här kärnan, så får du ett helt persikoträd alldeles proppfullt med persikor. Medge att jag är världens snällaste som inte bråkar fast jag bara har fått en enda liten usel persika!"

Innan Lillebror hann medge någonting, hade Karlsson rusat fram till fönstret, där det stod en skär pelargon i en blomkruka.

"Och snäll som jag är, så ska jag hjälpa dej att plantera den också", sa han.

"Stopp", skrek Lillebror. Men det var så dags. Karlsson hade redan rivit upp pelargonen ur krukan och innan Lillebror hann hejda honom, hade han slängt ut blomman genom fönstret.

"Du är inte klok", började Lillebror men Karlsson hörde inte på honom.

"Ett helt stort persikoträd! Tänk det du! På ditt 50-årskalas kan du bjuda varenda kotte på persikor till efterrätt, blir inte det trevligt?"

"Jo, men det blir så lagom trevligt, när mamma får se att du har ryckt upp hennes pelargon", sa Lillebror. "Och tänk nu om nån gubbe nere på gatan har fått den i huvet, vad tror du han säjer?"

"Tack, käre Karlsson, säjer han", försäkrade Karlsson. "Tack, käre Karlsson, för att du ryckte loss pelargonen och inte slängde ut den med blomkrukan påÖsom Lillebrors tokiga mamma tycker skulle vara så bra."

"Det tycker hon väl inte", protesterade Lillebror, "vad menar du med det?"

Karlsson stoppade ner kärnan i blomkrukan och krafsade energiskt jord över den.

"Jo, det tycker hon", försäkrade han. "Bara pelargonen får sitta fast i krukan, då är hon nöjd, din mamma. Att det är livsfarligt för små gubbar nere på gatan, det bryr hon sej inte om. En gubbe mer eller mindre, det är en världslig sak, säjer hon, bara ingen rycker loss min pelargon."

Han spände ögonen i Lillebror.

"Men om jag nu hade slängt ut blomkrukan också, var skulle vi i så fall ha planterat persikoträdet, hade du tänkt?"

Lillebror hade inte tänkt något alls, och han kunde inte svara. Det var svårt att resonera med Karlsson, när Karlsson var på det humöret. Men lyckligtvis bytte han humör en gång i kvarten ungefär, och plötsligt kom där nu ett belåtet skrockande från honom.

"Påsen har vi kvar", sa han. "Man kan ha hur kul som helst med påsar."

Det hade Lillebror aldrig märkt.

"Hur då", undrade han. "Vad kan man göra med en påse?"

Karlssons ögon började tindra.

"Världens kolossalaste smack", sa han. "Hoj, hoj, vilket smack! Och det är precis vad jag ska göra nu!"

Han tog påsen och försvann hastigt ut i badrummet med den. Lillebror följde nyfiket efter. Han ville gärna veta hur man gör världens kolossalaste smack.

Karlsson stod lutad över badkaret och fyllde påsen med vatten från kranen.

"Du är inte klok", sa Lillebror. "Inte kan man hälla vatten i en papperspåse, det förstår du väl."

"Vad är det här då", sa Karlsson och höll den sprickfärdiga påsen under näsan på Lillebror. Ett ögonblick höll han den där för att Lillebror skulle få se att man visst kan hälla vatten i papperspåsar, men sen sprintade han med påsen i näven tillbaka till Lillebrors rum.

Lillebror rusade efter, fylld av onda aningar. Mycket riktigtÖKarlsson hängde ut genom fönstret, så att man bara såg hans trinda bakdel och hans små korta, trinda ben.

"Hoj, hoj", skrek han, "se upp där nere, för nu kommer världens kolossalaste smack!"

"Stopp", skrek Lillebror och lutade sig hastigt ut genom fönstret han också.

"Nej, Karlsson, nej", ropade han ängsligt. Men det var för sent. Påsen, var redan på väg. Lillebror såg hur den föll som en bomb rakt framför fötterna på en stackars tant som skulle till mjölkaffären i huset bredvid, och hon tyckte inte om världens kolossalaste smack, det märktes.

"Hon tjuter som om det var en blomkruka", sa Karlsson. "Och så är det bara lite vanligt vatten."

Lillebror stängde fönstret med en smäll. Han ville inte att Karlsson skulle kasta ut fler saker.

"Jag tror inte att man ska göra så där", sa han allvarsamt. Men då gapskrattade Karlsson. Han gjorde en liten flygtur runt taklampan och kikade fnissande ner på Lillebror.

"Jag tror inte att man ska göra så där", sa han och härmade Lillebror. "Hur tror du att man ska göra då? Slänga ut påsen full med ruttna ägg, va ? Är det om igen ett av din mammas besynnerliga påhitt?"

Han kom flygande och landade med en duns framför Lillebror.

"Ni är världens besynnerligaste, du och din mamma", sa han och klappade Lillebror på kinden. "Men jag tycker om er ändå, konstigt nog."

Lillebror rodnade, så glad blev han. Det var i alla fall bra härligt att Karlsson tyckte om honom, och att han faktiskt gillade mamma också, fast det inte lät så alltid.

"Ja, jag är själv förvånad", sa Karlsson. Han fortsatte att klappa Lillebror. Länge och väl klappade han honom och undan för undan allt hårdare. Till sist fick Lillebror en klapp som nästan var en liten örfil, och så sa Karlsson.

"O, vad jag är snäll! Jag är världens snällaste. Och därför så tycker jag att vi leker nånting snällt nu, tycker inte du det också?"

Det var Lillebror med på, och han började genast fundera : Vad fanns det för något snällt man kunde leka med Karlsson?

"Till exempel", sa Karlsson. "Vi kan leka att bordet här är våran flotte som vi räddar oss på, när den stora översvämningen kommer Öoch den kommer just nu!"

Han pekade på en liten vattenflod som sakta tillrade fram under dörren.

Lillebror flämtade till.

"Stängde du inte kranen i badrummet", frågade han förskräckt.

Karlsson la huvudet på sned och tittade milt på Lillebror.

"Gissa tre gånger, om jag gjorde det eller ej ?"

Lillebror öppnade dörren till hallen, jo, det stämde, det som Karlsson hade sagt. Den stora översvämningen hade kommit. Badrummet och hallen stod under vatten så att man kunde plaska i det om man ville.

Karlsson ville. Han gjorde ett förtjust jämfotahopp rakt ut i blötan.

"Hoj, hoj", sa han. "Vissa dagar händer det då bara trevliga saker."

Men när Lillebror hade stängt badkarskranen och tömt det överfyllda badkaret, då sjönk han ner på en stol i hallen och tittade förtvivlat på förödelsen.

"Oj", sa han, "oj, vad ska mamma säja?"

Karlsson kom av sig mitt i sitt skuttande, och han tittade harmset på Lillebror.

"Nä, vet du va", sa han. "Hur grinig får hon egentligen vara, din mamma? Det är ju bara lite vanligt vatten!"

Han gjorde ett nytt jämfotahopp så att det stänkte på Lillebror.

"Ganska trevligt vatten till och med", sa han. "Man får ju fotbad gratis vetja. Gillar hon inte fotbad, din mamma?"

Han hoppade om igen så att det stänkte på Lillebror ännu mer.

"Tvättar hon aldrig fötterna? Kastar hon bara blomkrukor stup i ett hela dagarna?"

Lillebror svarade inte. Han hade annat att tänka på. Äntligen blev det fart på honom, o, de måste ju torka upp så mycket som möjligt, innan mamma kom hem.

"Karlsson, vi måste skynda ossÖ", sa han och for upp från stolen. Han pilade iväg ut i köket och var snart tillbaka med ett par skurtrasor.

"Karlsson, hjälp till", började han. Men där fanns ingen Karlsson. Ingen Karlsson i badrummet och ingen i hallen och ingen inne i Lillebrors rum heller. Men Lillebror hörde motorsurr utanför. Han sprang fram till fönstret, och då såg han något som liknade en trind korv susa förbi.

"Flygande tunna eller vad", mumlade Lillebror.

Nej, ingen flygande tunna! Utan bara Karlsson på väg hem till sitt gröna hus på taket.

Men nu hade Karlsson fått syn på Lillebror. Han gjorde en störtdykning och svängde förbi fönstret så att det bara visslade om det. Lillebror vinkade ivrigt åt honom med skurtrasan och Karlsson vinkade tillbaka med sin lilla knubbiga hand.

"Hoj, hoj", skrek han. "Här kommer Tiotusenkronors-Karlsson, hoj, hoj!"

Så var han borta. Och Lillebror gick med en skurtrasa i var hand ut i hallen för att börja torka upp.

2 Karlsson kommer ihåg att han har födelsedag.

Det var nog tur för Karlsson att han var försvunnen när mamma kom från resebyrån, för hon blev mycket riktigt arg, både för pelargonen och för översvämningen som Lillebror ändå hade lyckats torka upp det mesta av.

Mamma förstod genast vem som hade varit framme, och pappa fick höra om alltihop, när han kom hem till middag.

"Jag vet att det är skamligt av mej", sa mamma, "för jag har ju mer eller mindre börjat vänja mej vid Karlsson, men ibland känns det som om jag gärna skulle vilja betala tiotusen kronor alldeles själv bara för att bli av med honom."

"A, fy", sa Lillebror.

"Ja, nu talar vi inte mer om det", sa mamma, "för när man äter, ska man ha trevligt."

Så sa mamma jämt: "När man äter ska man ha trevligt." Det tyckte Lillebror också. Och trevligt hade de minsann när de satt omkring bordet allesammans och åt och pratade om allt möjligt. Lillebror pratade mer än han åt, åtminstone när det serverades kokt torsk eller grönsakssoppa eller sillbullar. Men idag fick de kalvkotletter och jordgubbar, och det var bara för att sommarlovet just hade börjat och för att Bosse och Bettan skulle fara bort, Bosse på seglarskola och Bettan till en lantgård, där det fanns hästar. Då måste de ju ha ett litet avskedskalas förstås, mamma tyckte om att ställa till små kalas ibland.

"Men var inte lessen du Lillebror", sa pappa, "vi ska också resa bort, mamma och du och jag."

Och så klämde han fram den stora nyheten. Mamma hade varit på resebyrån och beställt biljetter till en kryssning med just en sådan där båt som den Lillebror hade sett i tidningen. Om en vecka skulle det bära i väg och i fjorton dagar skulle de sedan fara omkring med den vita båten till alla möjliga hamnar och städer, skulle inte det bli roligt, frågade mamma. Och frågade pappa. Och frågade Bosse och BettanÖ"Blir inte det fantastiskt roligt, Lillebror?"

"Jo", sa Lillebror och kände att det nog kunde bli roligt. Men han kände också att det var något som inte var bra, och han visste genast vad det var - Karlsson! Hur skulle han kunna lämna Karlsson ensam just nu när Karlsson faktiskt behövde honom ? Lillebror hade minsann tänkt närmare på det där, medan han torkade upp stora översvämningen. Även om Karlsson inte var någon spion utan bara Karlsson, så kunde det nog hända otäcka saker ändå, när folk började jaga honom och ville tjäna tiotusen kronor på honom. Vem vet vad de kunde ta sig till, kanske satte de Karlsson i en bur på Skansen eller funderade ut något annat förskräckligt. I varje fall skulle de inte låta honom få bo kvar i det lilla huset på taket, det var då säkert.

Så Lillebror beslöt att stanna hemma och vaka över Karlsson. Och det förklarade han ordentligt, medan han satt där vid middagsbordet och gnagde på sin kalvkotlett.

Bosse började skratta.

"Karlsson i en bur på SkansenÖoj! Tänk, Lillebror, när du och din klass kommer dit och går omkring och tittar på djuren och du läser på skyltarna. Isbjörn läser du och älg och varg och bäver och Karlsson."

"Sss", sa Lillebror.

Bosse fnissade.

"Karlsson, detta djur får icke matas - tänk om det står så, vad Karlsson ska bli arg!"

"Du är dum", sa Lillebror. "Faktiskt!"

"Men Lillebror", sa mamma, "om inte du vill följa med, då kan ju inte vi fara heller, förstår du väl."

"Det kan ni väl visst det", sa Lillebror. "Karlsson och jag kan ha hushåll ihop."

"Hoho", sa Bettan. "Och sätta hela huset under vatten, va? Och slänga ut alla möblerna genom fönstret?"

"Du är dum", sa Lillebror.

Det ville inte alls bli så trevligt som vanligt vid middagsbordet. Fastän Lillebror var en så snäll och rar liten pojke, kunde han ibland vara till den grad envis. Nu var han stenhård och ville inte lyssna till några övertalningar.

"Jamen, min lille killeÖ" började pappa. Längre kom han inte, för just då hördes det en smäll i brevlådan. Bettan rusade från bordet utan att ens be om lov, hon väntade brev från olika långhåriga gossar. Det var därför hon hade så bråttom att komma först ut i tamburen. Där låg mycket riktigt ett brev på dörrmattan, men det var inte till Bettan från någon långhårig gosseÖtvärtom. Det var till pappa från farbror Julius som inte hade något hår alls.

"När man äter ska man ha trevligt", sa Bosse. "Då ska det inte komma brev från farbror Julius."

Han var släkt med pappa på långt håll, farbror Julius, och en gång om året kom han resande till Stockholm för att besöka sin läkare och för att hälsa på familjen Svantesson. Farbror Julius ville inte bo på hotell, det var alldeles för dyrt tyckte han. Ändå hade han pengar som gräs, men dem var han så rädd om.

Ingen i familjen Svantesson brukade bli särskilt glad när farbror Julius kom. Allra minst pappa. Men mamma sa alltid:

"Du är ju faktiskt den enda släkting han har, och det är synd om honom. Vi måste vara snälla mot stackars farbror Julius."

Fast när mamma hade haft stackars farbror Julius i huset ett par dar, och han hela tiden bara hade anmärkt på hennes barn och kinkat över hennes mat och klagat på precis allting, då brukade mamma få en rynka mellan ögonbrynen och bli precis lika tyst och konstig som pappa blev bara farbror Julius kom inom dörren. Och Bosse och Bettan höll sig undan och var nästan aldrig hemma, så länge farbror Julius var kvar.

"Lillebror är den enda som är lite snäll mot honom", sa mamma jämt. Men till och med Lillebror kunde tröttna, och sista gången farbror Julius var på besök, hade Lillebror ritat av honom i sitt ritblock och skrivit under bilden: Han är dum.

Farbror Julius råkade få se det, och då sa han:

"Det där är ingen vidare bra häst!"

Nej, farbror Julius tyckte ju inte att någonting var vidare bra. Han var ingen lätt gäst att ha, så mycket var säkert, och när han äntligen packade sin kappsäck och for tillbaka till Västergötland, då var det som om hela huset plötsligt blommade upp och började tralla på någon liten glad melodi, tyckte Lillebror. Alla blev fnissiga och uppspelta som om det hade hänt någonting riktigt roligt, och så var det bara det att stackars farbror Julius hade gett sig i väg.

Men nu skulle han komma, stod det i brevet, och stanna åtminstone fjorton dagar, det skulle för all del bli ganska roligt, skrev han, och dessutom hade doktorn sagt att han behövde behandling och massage, för han var så stel i kroppen om morgnarna.

"Jaha, så gick det med den kryssningen", sa mamma. "Lillebror vill inte följa med och farbror Julius kommer!"

Men då slog pappa näven i bordet och sa att han för sin del tänkte fara på kryssningen och han tänkte ta mamma med sig, om han så skulle kidnappa henne först, Lillebror fick följa med eller stanna hemma, vilket han behagade, varsågod och välj, och farbror Julius fick komma och bo i våningen och gå till doktorn bäst han ville eller stanna i Västergötland, om han hellre ville det, men för sin del tänkte pappa fara på kryssningen om det så kom tio farbror Juliusar och hör sen!

"Jaha", sa mamma, "då får vi börja tänka."

Och när hon hade tänkt färdigt, så sa hon att hon skulle fråga den där fröken Bock som hade hjälpt dem, när mamma var sjuk i höstas, om hon ville komma och hushålla ett slagÖåt två envisa gamla ungkarlar, nämligen Lillebror och farbror Julius.

"Samt en tredje envis gammal ungkarl vid namn Karlsson på taket", sa pappa. "Glöm inte Karlsson, för han kommer att yra in och ut här hela dagarna."

Bosse fnissade så att han nästan ramlade av stolen.

"Husbocken och farbror Julius och Karlsson på taket, vilket alla tiders gemytligt hushåll det ska bli!"

"Och så Lillebror mitt i alltihop, glöm inte honom", sa Bettan.

Hon tog fatt i Lillebror och såg honom fundersamt in i ögonen.

"Tänk att det finns såna som min Lillebror", sa hon. "Han stannar hellre hemma med Husbocken och farbror Julius och Karlsson på taket än han far ut på en jättetrevlig kryssning med sin mamma och pappa."

Lillebror vred sig lös.

"Om man har en bästis, så får man väl se efter honom", sa han buttert.

Tro inte att han inte förstod hur jobbigt det skulle bli! Alldeles kolossalt jobbigt skulle det bli, med Karlsson flaxande omkring öronen på farbror Julius och fröken Bock, jo, det behövdes verkligen någon som stannade hemma och klarade av trasslet.

"Och det måste bli jag, det förstår du, Bimbo", sa Lillebror. Det var när han hade gått och lagt sig, och Bimbo snusade i sin korg bredvid hans säng.

Lillebror sträckte ner ett pekfinger och kliade Bimbo under halsbandet.

"Det är bäst vi sover nu", sa han, "så vi orkar med allt."

Men då hördes helt oväntat motorsurr, och Karlsson kom inflygande.

"Jo, det här var en skön historia", sa han. "Allting ska man tänka på själv också! Det är minsann ingen som hjälper en att komma ihåg!" Lillebror satte sig upp i sängen.

"Komma ihåg vad då?"

"Att det är min födelsedag i dag! Det har varit min födelsedag precis hela långa dan och jag har inte kommit ihåg det, för ingen har sagt så mycket som Har den äran åt mej."

"Jamen", sa Lillebror, "hur kan det vara din födelsedag den åttonde juni? Du hade ju födelsedag strax före påsk vetja!"

"Ja, det var då det", sa Karlsson. "Men man behöver väl inte köra med samma gamla födelsedag hela tiden, när det finns så många att välja på. Åttonde juni är en bra födelsedag, vad behöver du komma och anmärka på den för?"

Lillebror skrattade.

"Nä, du får gärna för mej ha födelsedag när du vill."

"Och då", sa Karlsson och la bevekande huvudet på sned. "Då ska jag be att få mina presenter."

Lillebror klev eftertänksamt upp ur sängen. Det var inte lätt att i en hast skrapa fram någon present som dugde åt Karlsson men han skulle försöka.

"Jag får titta i mina lådor", sa han.

"Ja, gör det", sa Karlsson och ställde sig att vänta. Men så fick han syn på blomkrukan, där han hade planterat persikokärnan, och kastade sig genast över den. Han stack ner pekfingret och rev raskt upp kärnan.

"Jag måste se hur mycket den har växt", sa han. "Oj, den har växt en hel massa, tror jag."

Sedan stoppade han lika raskt ner kärnan igen och torkade av sina jordiga fingrar på Lillebrors pyjamas.

"Om tio tjugo år, då får du det härligt", sa han.

"Hur så", undrade Lillebror.

"Då kan du ligga och sova middag i skuggan under persikoträdet, vilken tur, va, för sängen kommer du i alla fall att få häva ut. Man kan inte ha hur mycket möbler som helst ihop med persikoträdÖnå, hittar du nån present?"

Lillebror höll fram en av sina småbilar, men Karlsson skakade på huvudet, bilen dugde inte. I tur och ordning försökte Lillebror sedan med ett pussel och ett fiaspel och en påse med stenkulor, men Karlsson skakade varje gång på huvudet. Då förstod Lillebror vad det var Karlsson ville ha - pistolen! Den låg längst in i högra skrivbordslådan i en tändsticksask. Det var världens minsta leksakspistol och den finaste också. Pappa hade haft den med sig till Lillebror en gång när han kom hem från en utlandsresa, och Krister och Gunilla hade varit avundsjuka i flera dagar, för en sådan pistol hade ingen sett maken till. Den såg ut precis som en riktig pistol, fastän den var så liten, och när man sköt med den, kom där en knall precis lika stark som från en riktig pistol. Det var obegripligt, sa pappa, hur det kunde smälla så enormt.

"Du får vara försiktig", sa han, när han la den lilla pistolen i Lillebrors hand, "du får inte gå omkring och skrämma ihjäl folk med den."

Av vissa skäl hade Lillebror låtit bli att visa Karlsson pistolen. Han tyckte inte själv att det var vidare snällt gjort, och det tjänade förresten ingenting till, för just i går hade Karlsson ändå hittat den, när han som bäst rotade igenom Lillebrors skrivbordslådor.

Karlsson hade också tyckt att det var en mycket fin pistol. Kanske var det därför han hade födelsedag i dag, tänkte Lillebror, och med en liten suck tog han fram tändsticksasken.

"Har den äran på födelsedagen", sa han.

Karlsson gav först till ett tjut, sedan rusade han på Lillebror och kysste honom häftigt på båda kinderna, och sedan öppnade han tändsticksasken och rev med ett skrockande upp pistolen.

"Världens bästa bästis, det är du, Lillebror", sa han, och då kände sig Lillebror plötsligt glad och belåten som för hundra pistoler och han unnade av hela sitt hjärta Karlsson den där enda lilla stackarn som han ju tydligen tyckte så mycket om.

"Du förstår", sa Karlsson, "jag behöver den verkligen. Jag behöver den om kvällarna."

"Vad då till", undrade Lillebror oroligt.

"När jag ligger och räknar får", sa Karlsson.

Karlsson brukade ibland klaga över sin dåliga sömn för Lillebror.

"Om nätterna sover jag som en sten", brukade han säga, "och om förmiddagarna också. Men om eftermiddagarna ligger jag där bara och kastar mej, och ibland kan jag inte somna om kvällarna heller."

Därför hade Lillebror lärt honom ett knep. Om man inte kunde somna, så skulle man bara blunda och låtsas att man såg en massa får som hoppade över ett staket. Alla de där fåren skulle man räkna i tur och ordning just när de hoppade, det blev man så sömnig av, och rätt som det var bara somnade man.

"Du förstår, jag kunde inte somna nu ikväll", sa Karlsson. "Och då låg jag och räknade får. Och då var det ett litet elakt får som inte ville hoppa, nä, det ville inte hoppa", sa Karlsson.

Lillebror skrattade.

"Varför ville det inte hoppa?"

"Bara för att bråka och krångla", sa Karlsson. "Det stod där vid staketet och tjurade och ville bara inte hoppa. Och då tänkte jag att om jag hade en bistol, så skulle jag nog lära dej att hoppa, och då kom jag ihåg att du Lillebror hade en bistol i skrivbordslådan och sen kom jag ihåg att det var min födelsedag", sa Karlsson och klappade förtjust pistolen.

Sedan ville Karlsson provskjuta sin födelsedagspresent.

"Smälla ska det göra och roligt vill jag ha, annars är jag inte me'."

Men Lillebror sa ifrån mycket bestämt.

"Aldrig i livet! Då väcker vi opp hela huset."

Karlsson ryckte på axlarna.

"Nåja, det är en världslig sak! Dom kan väl somna om, vetja! Har dom inga egna får att räkna, så kan dom få låna mina."

Lillebror ville ändå inte gå med på någon provskjutning, och då fick Karlsson en idé.

"Vi flyger opp till mej", sa han. "Jag måste ju ha nåt födelsedagskalas förrestenÖfinns det nån tårta?"

Lillebror måste bekänna att det inte fanns någon tårta, och när Karlsson knorrade över det, sa Lillebror att det var väl ändå en världslig sak.

"Tårta är ingen världslig sak", sa Karlsson strängt. "Men vi får försöka klara oss med bullar. Gå och hämta alla som finns!"

Och Lillebror smög ut i köket och kom tillbaka med en försvarlig laddning bullar. Mamma hade en gång för alla lovat honom att han fick ge Karlsson bullar, när det behövdes. Och nu behövdes det ju verkligen.

Däremot hade mamma aldrig lovat honom att flyga med Karlsson upp på taket, men det hade Lillebror faktiskt glömt, och han skulle ha blivit förvånad om någon hade påpekat det för honom. Lillebror var så van att flyga med Karlsson, han kände sig lugn och trygg och hade inte ens något kill i magen när han nu med armarna om Karlsson svävade ut genom fönstret och surrade iväg upp till Karlssons lilla hus på taket.

Junikvällar i Stockholm liknar inte någonting annat på hela jorden. Ingenstans lyser himlen med ett så sällsamt jus, ingenstans är skymningen så ljuv och så trolsk och så blå. Och i den där blå skymningen vilar staden på sina bleka vatten som om den hade flutit upp ur någon gammal saga och inte var verklig alls.

Sådana kvällar är som gjorda för bullkalas på Karlssons farstutrappa. För det mesta märkte Lillebror varken himlens ljus eller några trolska skymningar, och Karlsson för sin del struntade blankt i det. Men när de nu satt där tillsammans och drack saft och åt bullar, så kände åtminstone Lillebror att den här kvällen inte liknade andra kvällar. Och Karlsson kände att mammas bullar inte liknade andra bullar.

Det lilla Karlssonhuset liknade nog inte heller något annat hus på jorden, tänkte Lillebror. Ingen annan stans kunde det väl finnas en så behändig stuga med så fint läge och med en sådan utsikt, och ingenstans fanns det då så mycket grunkor och grejor samlade på ett enda ställe. Karlsson var som en ekorre, han proppade boet fullt. Lillebror visste inte var han fick tag i allt, och det kom ständigt nya saker. Det mesta hängde Karlsson upp på väggarna för att lätt kunna få tag på det när det behövdes.

"Grunkerna ska vara till vänster och grejerna till höger", hade Karlsson förklarat för Lillebror. Mitt emellan grunkorna och grejorna hade Karlsson två fina tavlor också, som Lillebror tyckte om att titta på. Karlsson hade själv målat dem. Den ena tavlan föreställde en tupp och hette "Porträtt av mycket ensam liten röd tupp", den andra föreställde en räv och hette "Porträtt av mina kaniner". Man kunde visserligen inte se kaninerna, men det berodde bara på att de var inuti räven, sa Karlsson.

"När jag får tid, ska jag också måla Porträtt av ett elakt litet får som inte vill hoppa", försäkrade Karlsson med munnen full av bullar.

Men Lillebror hörde knappt på, sommarkvällens alla ljud och dofter strömmade över honom, så att han blev nästan yr. Han kände doften från gatans blommande lindar och hörde klappret av klackar mot gatstenarna långt där nere, människor var ute och promenerade i den vackra junikvällen, och det klappret lät så sommaraktigt, tyckte Lillebror. Från husen runt omkring kom röster, kvällen var ju så stilla och allt hördes så tydligt, människorna pratade och sjöng och grälade och skrek och skrattade och grät om vartannat och visste inte att uppe på taket satt en pojke och lyssnade till alltihop nästan som till någon sorts musik.

"Nej, dom vet inte att jag sitter här med Karlsson och har det så bra och äter bullar", tänkte Lillebror belåtet.

Från en vindskupa lite längre bort kom där några väldiga tjut och tjoanden.

"Hör på mina busetjyvar", sa Karlsson.

"Vilka dåÖmenar du Fille och Rulle", undrade Lillebror.

"Ja, nåra andra busetjyvar har jag inte vad jag vet", sa Karlsson.

Lillebror kände också till Fille och Rulle. Det var de värsta busarna i hela Vasastan och tjuvaktiga som skator var de. Det var därför Karlsson kallade dem busetjyvar. En kväll förra året hade de brutit sig in hos familjen Svantesson för att stjäla, men då hade Karlsson lekt spöke och skrämt dem så pass att de säkert kom ihåg det än. Och den gången fick de inte med sig så mycket som en silversked.

Men när Karlsson nu hörde Fille och Rulle tjoa borta i sin vindskupa, då reste han sig och borstade av sig bullsmulorna.

"Jag tror det är bra att skrämma dom lite undan för undan", sa han. "Annars går dom bara ut och knorvar åt sej saker som inte är deras."

Och så pilade han iväg över hustaken bort mot vindskupan. Lillebror hade aldrig sett någon med så korta, trinda ben springa så fort. Det var svårt för vem som helst att hänga med i den farten, och Lillebror var ju inte heller så van att springa på tak, men han knatade efter Karlsson så kvickt han kunde.

"Busetjyvar är hemska", sa Karlsson, medan han sprang. "När jag knorvar åt mej nånting, så betalar jag det genast med fem öre, för jag är världens ärligaste. Men nu är mina femöringar snart slut, och jag förstår inte var jag ska knorva åt mej nåra nya."

Fille och Rulle hade sitt fönster öppet, men gardinerna var fördragna och där bakom kunde man höra dem skratta och skråla för full hals.

"Nu ska vi se vad det är som är så roligt", sa Karlsson och pillade upp en liten springa mellan gardinerna att kika igenom. Lillebror fick också kika, och han såg Fille och Rulle där inne i deras snuskiga rum. De låg på magen på golvet med en tidning utbredd framför sig, och det var något de läste där som gjorde dem så uppspelta.

"Tiotusen, nä, far ända in i baljan", skrek Rulle.

"Och han flyger omkring här i Vasastan, nä, kyss mej på torsdag", skrek Fille, och det riktigt kluckade i honom av skratt.

"Du, Fille", sa Rulle, "jag känner en som tänker tjäna tiotusen kronor nu snart, hahaha!"

"Du, Rulle", sa Fille, "en sån känner jag också, en som tänker fånga en liten hemsk spion, hohoho!"

Lillebror blev rädd så att han bleknade, när han hörde vad de sa, men Karlsson fnissade.

"Och jag känner en som tänker filura lite nu", sa han, och så fyrade han av pistolen. Det blev en knall som ekade över taken, och Karlsson skrek:

"Öppna, det är från polisen!"

Där inne i vindskupan flög Rulle och Fille upp från golvet som om de hade eld i byxorna.

"Sprulle, ring", skrek Fille.

Han menade "Rulle, spring", men när Fille blev rädd, kunde han inte tala ordentligt.

"Fort in i radegoben", skrek han, och så brakade både han och Rulle in i garderoben och smällde igen dörren efter sig och syntes inte till mer. Men man kunde höra Fille ängsligt ropa där inne:

"Rille och Fulle är inte hemma ska jag be att få tala om, nä, dom är inte hemma, dom har gått bort!"

Efteråt, när Karlsson och Lillebror hade kommit tillbaka till sin farstutrappa, satt Lillebror och hängde med huvudet och var inte glad alls. Han förstod vilken svår tid han hade framför sig, när han skulle vaka över Karlsson som var så oförsiktig och med människor sådana som Rulle och Fille in på knutarna. Och så fröken Bock och farbror JuliusÖoj, det hade han ju glömt att berätta för Karlsson!

"Hör du, Karlsson", började Lillebror. Men Karlsson hörde inte på. Han hade satt igång med mera bullkalas, och just nu sörplade han saft ur en liten blå mugg som en gång hade varit Lillebrors och som Lillebror hade gett honom på hans förra födelsedag för tre månader sedan. Han höll stadigt om muggen med båda händerna, så där som små barn gör, men rätt som det var tappade han den ändå, så där som små barn också gör.

"Oj", sa Lillebror, för det var en trevlig liten blå mugg som inte borde få gå sönder. Det gjorde den inte heller. Just när muggen kom farande förbi Karlssons fötter, fångade han den behändigt mellan stortårna. Han var i strumplästerna nämligen och stortårna stack ut ur hålen på hans rödrandiga strumpor som två små svarta korvar.

"Världens bästa stortår, gissa vem som har dom", sa Karlsson.

Han tittade kärleksfullt på de små svarta korvarna och hade roligt en lång stund med att omväxlande låta dem få titta fram ur och försvinna in i strumphålen, allteftersom han krökte på tårna.

"Hör du, Karlsson Ö", försökte Lillebror igen, men Karlsson avbröt honom.

"Du som kan räkna", sa han. "Om hela jag är värd tiotusen kronor, hur många femöringar tror du då att jag kan få för mina stortår?"

Lillebror skrattade.

"Det vet jag inte. Tänker du sälja dom?"

"Ja", sa Karlsson. "Till dej. Du ska få dom rätt så billigt, eftersom dom är något begagnade. OchÖ" fortsatte han eftertänksamt"Öliksom lite solkiga."

"Är du inte klok", sa Lillebror. "Du kan väl inte klara dej utan stortår heller?"

"Har jag sagt det då", sa Karlsson. "Dom ska sitta kvar på mej, men det är dina ialla fall. Jag bara lånar dom."

Han la fötterna i Lillebrors knä för att Lillebror skulle förstå att stortårna redan var så gott som hans och sa övertalande:

"Tänk sen varje gång du ser dom, då säjer du: 'Dom där små söta stortårna är mina!' Blir inte det gulligt?"

Men Lillebror ville inte göra några stortåaffärer. Han lovade att ge Karlsson femöringar ändå, alla som han hade i sin spargris. Och sen ville han äntligen säga det som han måste säga.

"Hör du, Karlsson", sa han, "kan du gissa vem som ska se efter mej, när mamma och pappa är på semester?"

"Världens bästa barn-se-eftrare, antar jag", sa Karlsson.

"Menar du dej själv", frågade Lillebror, fast han mycket väl förstod att det var just vad Karlsson menade. Och Karlsson nickade instämmande.

"Ja, om du kan visa mej nån bättre barn-se-eftrare, så ska du få fem öre."

"Fröken Bock", sa Lillebror. Han var rädd att Karlsson skulle bli arg för att mamma hade bett fröken Bock komma, när världens bästa barn-se-eftrare bodde på taket så nära till hands, men märkvärdigt nog verkade Karlsson i stället förtjust och upplivad.

"Hoj, hoj", sa han bara. "Hoj, hoj!"

"Vad menar du med hoj, hoj", undrade Lillebror oroligt.

"När jag säjer hoj, hoj, så menar jag hoj, hoj", försäkrade Karlsson och tittade på Lillebror med tindrande ögon.

"Och så kommer farbror Julius också", sa Lillebror. "Han ska till doktorn och få behandlingar, för han är stel i kroppen om rnornarna."

Och han berättade för Karlsson hur besvärlig farbror Julius var och att han skulle bo i våningen hela tiden medan mamma och pappa kryssade omkring med den där vita båten och Bosse och Bettan var borta på var sitt håll.

"Jag undrar hur det ska bli ", sa Lillebror ängsligt.

"Hoj", sa Karlsson, "dom kommer att få ett par veckor som dom aldrig glömmer."

"Menar du mamma och pappa eller Bosse och Bettan", undrade Lillebror.

"Jag menar Husbocken och farbror Julius", sa Karlsson.

Då kände sig Lillebror ännu mer ängslig. Men Karlsson klappade honom tröstande på kinden.

"Lugn, bara lugn! Vi ska leka snälla lekar med dom, för vi är världens snällasteÖåtminstone jag."

Och så fyrade han av ett skott alldeles intill örat pa Lillebror, så att Lillebror hoppade högt av förskräckelse.

"Och inte ska stackars farbror Julius behöva gå till doktorn och få behandlingar", sa Karlsson, "den saken klarar jag."

"Hur då", undrade Lillebror. "Du vet väl inte vad det ska vara för behandlingar, när man är stel i kroppen?"

"Vet inte jag", sa Karlsson. "Jag lovar dej att jag ska få farbror Julius rask och rörlig som en vinthundÖdet finns tre sätt."

"Vilka då sätt", frågade Lillebror misstänksamt.

"Tirritera och filura och figurera", sa Karlsson, "nån annan behandling behövs inte."

Lillebror tittade sig oroligt omkring, för överallt i husen började folk sticka ut huvudet för att se vem det var som hade skjutit, och nu märkte han dessutom att Karlsson höll på att ladda om.

"Nä, Karlsson", sa Lillebror, "nä, Karlsson, skjut inte mer!"

"Lugn, bara lugn", sa Karlsson. "Du", sa han sedan, "jag sitter här och tänker på en sak. Du tror inte möjligen att Husbocken är lite stel i kroppen hon också?"

Innan Lillebror hann svara, höjde Karlsson jublande pistolen och sköt. Och det smällde och det small så det ekade över taken. Från husen runt omkring hördes röster, både rädda och arga, och det var någon som skrek någonting om radiopolis. Då blev Lillebror alldeles ifrån sig. Men Karlsson satt där och tuggade lugnt på en bulle, den sista som fanns.

"Vad bråkar dom för", sa han. "Vet dom inte att det är min födelsedag?"

Han svalde bullen. Och så stämde han upp en sång, en förnöjd liten sång som klingade så vackert i sommarkvällen.

Smälla ska det göra och roligt vill jag ha

uti bosse bisse basse bisse bom fallera

och bullar ska de va på min födelseda'

uti bosse bisse basse bom.

Det ska va hejsan och hoppsan och bompa,

alla ska va snälla mot mej tycker ja'

uti hoj hoj hoj

uti voj voj voj

uti bosse bisse basse bisse bom.

3 Karlsson är bäst i klassen.

Mamma och pappa gav sig iväg på sin kryssning en kväll när regnet öste ner så att det smattrade mot rutorna och dånade i takrännorna. Tio minuter innan de for, inte förr, kom fröken Bock inbrusande genom dörren våt som en dränkt katt och vresig som en gammal sjörövare.

"Äntligen", sa mamma, "äntligen!"

Hon hade gått och väntat hela dagen, och nu var hon nervös, men det förstod inte fröken Bock. Hon sa buttert:

"Jag kunde inte komma förr. Det är Fridas fel."

Det var så mycket mamma hade behövt tala med fröken Bock om. Nu blev det ingen tid till det, för taxin stod redan på gatan och väntade.

"Det viktigaste är vår lilla pojke", sa mamma och fick tårar i ögonen, "o, det måtte väl inte hända honom nånting medan vi är borta."

"Där jag är, där händer ingenting", försäkrade fröken Bock, och pappa sa att det förstod han. Han var säker om att allt skulle gå bra, sa han, och sedan kramade de Lillebror till adjö, både pappa och mamma, och rusade ut och försvann i hissenÖoch så var Lillebror ensam med fröken Bock.

Hon satt vid köksbordet, stor och grov och vresig, och slätade till det våta håret med sina stora, grova händer. Lillebror tittade skyggt på henne och log lite för att visa sig vänlig. Han mindes förra gången de hade henne i huset, hur rädd han var för henne då och hur illa han hade tyckt om henne först. Men nu var det inte så, nu kändes det nästan skönt att hon satt där. Och även om det kunde bli trassligt med henne och Karlsson i samma hus, så var Lillebror ändå tacksam mot fröken Bock för att hon hade kommit. Annars skulle mamma aldrig i livet ha låtit honom stanna hemma och vaka över Karlsson, så mycket var säkert. Därför ville Lillebror nu redan från början visa sig vänlig mot fröken Bock och han frågade artigt:

"Hur mår Frida?"

Fröken Bock svarade inte, hon bara fnös. Frida var fröken Bocks syster. Lillebror hade aldrig träffat henne, bara hört talas om henne. Rätt mycket hade han hört talas om henne. Av fröken Bock. Fröken Bock bodde tillsammans med Frida i en lägenhet på Frejgatan, men det verkade inte som om det var vidare roligt. Lillebror hade förstått att fröken Bock var lömsk på sin syster och tyckte att hon gjorde sig mallig och märkvärdig. Det hade börjat med att Frida fick uppträda i ett TV-program om spöken, något som hade retat fröken Bock mycket. Visserligen fick hon själv sedan i ett annat TV-program visa hela svenska folket hur hon gjorde Hildur Bocks goda kolijox, men det hade tydligen inte räckt för att kväsa Frida. Kanske fortsatte hon ändå att göra sig mallig och märkvärdig, eftersom fröken Bock bara fnös så där, när Lillebror frågade:

"Hur mår Frida?"

"Jo tack, hon mår bra tycks det", sa fröken Bock, när hon hade fnyst färdigt. "Hon har satt opp med fästman, det arma livet!"

Lillebror visste inte riktigt vad han skulle svara på det, men något måste han säga, och han ville ju gärna visa sig artig, därför sa han:

"Har inte fröken Bock också någon fästman?"

Det borde han tydligen inte ha sagt, för fröken Bock reste sig häftigt och började diska så att det skrällde om det.

"Nej, tack och lov", sa hon. "Och inte vill jag ha nån heller. Alla behöver ju inte vara lika fjolliga som Frida."

Hon stod tyst en stund och diskade så att skummet yrde. Men sedan kom hon visst att tänka på något, och hon vände sig oroligt om mot Lillebror.

"Hör du, den där lilla otäcka, tjocka pojken du lekte med förut, han kommer väl inte hit nu för tiden, hoppas jag!"

Fröken Bock hade aldrig förstått att Karlsson på taket var en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hon trodde att han var en av Lillebrors jämnåriga skolkamrater och en helt vanlig busunge. Att han var en busunge som kunde flyga tänkte hon inte närmare på. Hon trodde att hans motor var något man kunde köpa i vilken leksaksaffär som helst, om man hade tillräckligt med pengar, och hon gormade bara över hur bortskämda med dyra leksaker barnen var nu för tiden. "Snart flyger dom väl till månen innan dom har börjat skolan", sa hon. Och nu kallade hon Karlsson "Den där lilla otäcka, tjocka pojken" - det tyckte Lillebror verkligen inte var snällt.

"Karlsson är inte otäckÖ" började han, men just då ringde det på ytterdörren.

"Oj, kommer farbror Julius redan", sa Lillebror och sprang för att öppna.

Men det var inte farbror Julius, det var Karlsson. En alldeles genomblöt Karlsson som stod där i en liten pöl av regnvatten och såg förebrående ut.

"Hur länge är det meningen att man ska behöva flyga omkring i regnet och svära, bara för att du inte kan låta ditt fönster stå öppet", undrade Karlsson.

"Jamen, du sa ju att du skulle gå och lägga dej", försvarade sig Lillebror, för det hade Karlsson faktiskt sagt. "Jag trodde verkligen inte att du skulle komma ikväll."

"Du kunde ha hoppats", sa Karlsson. "Du kunde ha tänkt att kanske kommer han i alla fall, den käre lille Karlsson, å, vad det ska bli roligt, ja, kanske han kommer, för han vill nog träffa Husbocken, kunde du ha tänkt."

"Vill du det", frågade Lillebror ängsligt.

"Hoj, hoj", sa Karlsson och tindrade med ögonen, "hoj, hoj, vad tror du?"

Lillebror förstod nog att han inte hur länge som helst skulle kunna hålla isär Karlsson och fröken Bock, men han var inte beredd på att de skulle drabba ihop redan första kvällen. Han kände att han måste tala med Karlsson, men Karlsson var redan på väg mot köket, ivrig som en jakthund. Lillebror rusade efter och högg honom i armen.

"Du, Karlsson", sa han övertalande, "hon tror att du är en av mina klasskamrater, och det kan hon gärna få fortsätta med tycker jag."

Karlsson tvärstannade. Och så skrockade det till i honom som det alltid gjorde, när han blev riktigt förtjust över någonting.

"Tror hon verkligen att jag också går i skolan", sa han jublande. Och sedan satte han ny fart mot köket.

Fröken Bock hörde hans galopp närma sig. Hon väntade ju farbror Julius och var förvånad över att en gammal man kunde sprinta iväg med sådan hastighet. Förväntansfullt tittade hon mot dörren för att få se snabblöparen, men när dörren öppnades och Karlsson rusade in, då flämtade hon till som om hon hade sett en orm. En orm som hon absolut inte ville ha i sitt kök.

Fast det förstod inte Karlsson. Han var framme hos henne med ett par språng och tittade ivrigt upp i hennes ogillande ansikte.

"Och vem tror du är bäst i klassen", frågade han. "Gissa vem som är bäst i räkning och läsning och skrivning och allÖallting?"

"Man brukar hälsa när man kommer in", sa fröken Bock. "Och det intresserar mej inte vem som är bäst i klassen. Inte är det då du i alla fall."

"Jo, tänk för att det är det", sa Karlsson, men sedan kom han av sig och det verkade som om han tänkte efter.

"Jag är bäst i räkning åtminstone", sa han dystert när han hade funderat färdigt. Men så ryckte han på axlarna.

"Nåja, det är en världslig sak", sa han och började muntert hoppa runt i köket. Han kretsade omkring fröken Bock, och rätt som det var stämde han upp en glad och välkänd liten sång:

"Smälla ska det göra och roligt vill jag haÖ"

"Nej, Karlsson", sa Lillebror hastigt, "nej, nej!" Men det hjälpte inte.

"Uti bosse bisse basse bisse bom falleraÖ"

sjöng Karlsson. Och när han kom till "fallera" hördes där plötsligt en knall och sedan ett skrik. Knallen kom från Karlssons pistol och skriket kom från fröken Bock. Lillebror trodde först att hon skulle svimma, för hon sjönk ner på en stol och satt där tyst och blundade, men när Karlsson fortsatte med sitt bosse bisse basse bisse bom fallera, då slog hon upp ögonen och sa argt:

"Jag ska bossa och bassa dej, otäcka unge, så du aldrig glömmer det, om du gör om det där!"

Det svarade inte Karlsson på. Han bara stack ett knubbigt pekfinger under hakan på fröken Bock och pekade på en vacker brosch som hon hade där.

"Den där var fin", sa han. "Var har du knyckt den?"

"Nämen, Karlsson", sa Lillebror förskräckt, för han såg ju hur rasande fröken Bock blev.

"DetÖdetÖdet var det oförskämdaste", stammade hon och kunde knappt få fram orden, men sedan skrek hon:

"Ut med dej! Ut, säjer jag!"

Karlsson tittade förvånad på henne.

"Åja, ta i lagom", sa han. "Jag frågar ju bara. Och när man frågar hövligt, så ska man väl kunna få ett hövligt svar tycker jag."

"Ut", skrek fröken Bock.

"Förresten", sa Karlsson. "Det är en sak till jag skulle vilja veta. Är inte du också lite stel i kroppen om rnornarna, och hur tidigt vill du i så fall att jag ska börja figurera dej ?"

Fröken Bock såg sig vilt omkring efter något tillhygge att mota ut Karlsson med, och Karlsson sprang tjänstvilligt till städgarderoben och ryckte fram en mattpiskare som han stack i handen på henne.

"Hoj, hoj", skrek han och satte av i språngmarsch runt köket. "Hoj, hoj, nu börjas det igen!"

Men då slängde fröken Bock mattpiskaren ifrån sig. Hon kom nog ihåg hur det var när hon förra gången jagade Karlsson med mattpiskare, och hon ville inte göra om det igen.

Lillebror tyckte inte att det här började vidare bra, och han undrade hur länge fröken Bock utan att bli vansinnig skulle kunna se Karlsson skala runt och ropa Hoj, hoj. Inte så värst länge, tänkte Lillebror. Här gällde det att få ut Karlsson ur köket fortast möjligt. Och när Karlsson på elfte varvet sprintade förbi, högg Lillebror honom i kragen.

"Karlsson", sa han bevekande, "vi går in i mitt rum i stället."

Och Karlsson följde med fastän mycket motsträvigt.

"Det var ju fånigt att sluta när jag lagom hade börjat få liv i henne", sa han. "Om jag hade fått hålla på lite till, så hade hon kommit ångande, glad och lekfull som ett sjölejon, det är jag säker på."

Han gick fram och pillade som vanligt upp persikokärnan ur blomkrukan för att se hur mycket den hade växt. Lillebror kom också och ville titta, och när han stod där så nära Karlsson och med armen om hans axlar, då kände han hur våt Karlsson var, stackarn, han måste ha flugit omkring i regnet länge.

"Fryser du inte när du är så där våt", frågade Lillebror.

Det verkade inte som om Karlsson hade tänkt på det förut, men nu kände han efter.

"Jo, det är klart jag fryser", sa han. "Men är det nån som bryr sej om det kanske? Är det nån som blir lessen när hans bästa vän kommer genomvåt och skakar av köld och som ser till att han får av sej kläderna och hänger opp dom på tork och sätter på honom en mjuk, skön badrock och går och kokar lite varm choklad åt honom och ger honom en massa bullar också och stoppar ner honom i sängen och sjunger en liten vacker, sorglig visa för honom, så att han sakta somnar in, är det det kanske?" Han tittade anklagande på Lillebror.

"Nej, det är det inte", sa han, och rösten darrade som om han tänkte börja gråta.

Då fick Lillebror bråttom att göra allt det där som Karlsson tyckte man borde göra för sin bästa vän. Det svåraste var att få fröken Bock med på varm choklad och bullar åt Karlsson, men hon hade inte tid och ork att spjärna emot något vidare, för hon höll just på att steka en kyckling åt farbror Julius som kunde väntas när som helst.

"Du får greja det själv bäst du vill", sa hon. Det gjorde Lillebror också. Och sedan satt Karlsson rund och rosig i Lillebrors säng, klädd i Lillebrors vita badrock, och drack choklad och åt bullar, och i badrummet hängde hans skjorta och hans byxor och hans underkläder och hans skor och strumpor på tork.

"Nån sorglig visa behöver du inte sjunga", sa Karlsson. "Men du kan börja tjata på mej att jag ska ligga över hos dej i natt."

"Vill du det då", frågade Lillebror.

Karlsson stoppade just in en hel bulle i munnen, så han kunde inte svara, han bara nickade mycket kraftigt. Bimbo skällde. Han tyckte inte att Karlsson fick ligga i Lillebrors säng. Men Lillebror tog upp Bimbo i famnen och viskade i hans öra:

"Jag kan ligga på soffan förstår du, och så flyttar vi din korg dit!"

Fröken Bock skramlade med någonting ute i köket, och när Karlsson hörde det, sa han harmset:

"Hon trodde inte att jag var bäst i klassen!"

"Det var väl inte så konstigt", sa Lillebror. Han visste minsann att Karlsson var dålig både i läsning och skrivning och räkning, allra uslast i räkning fast han hade sagt tvärtom till fröken Bock.

"Du skulle öva dej", sa Lillebror. "Vill du att jag ska lära dej lite addition kanske?"

Då fnös Karlsson till så att chokladen sprutade lång väg.

"Och vill du att jag ska lära dej lite hut kanske? Tror du inte att jag kan addiÖja, sånt där som du sa?"

Det blev i alla fall inte tid till någon räkneövning, för just då kom där en kraftig signal på ytterdörren. Lillebror förstod att nu måste det i alla fall vara farbror Julius, och han rusade ut för att öppna. Helst ville han vara ensam, när han mötte farbror Julius, och han trodde att Karlsson skulle stanna kvar i sängen. Men det trodde inte Karlsson. Han kom sättande efter Lillebror med badrocken slafsande om benen.

Lillebror öppnade dörren på vid gavel, och där stod mycket riktigt farbror Julius med en kappsäck i var hand.

"Välkommen, farbror JulÖ" började Lillebror. Längre kom han inte. För just då hördes där en fruktansvärd knall, och i nästa ögonblick föll farbror Julius avsvimmad till golvet.

"Nämen, Karlsson", sa Lillebror förtvivlad, å, vad han ångrade att han någonsin hade gett Karlsson den där pistolen. "Vad ska vi ta oss till, varför gjorde du så där?"

"Det ska vara salut", försvarade sig Karlsson, "jo, det ska vara salut när det kommer finare personer och tjänstemän av högre grad på besök."

Lillebror stod där olycklig så att han kunde gråta, Bimbo skällde ursinnigt och fröken Bock, som också hade hört knallen, kom andfått springande och började flaxa med armarna och oja sig över stackars farbror Julius, där han låg på dörrmattan lik en fallen fura i skogen. Bara Karlsson tog allt med ro.

"Lugn, bara lugn", sa han.

Han ryckte till sig vattenkannan som Lillebrors mamma använde, när hon vattnade sina krukväxter, och med den duschade han farbror Julius aldrig så lite. Det hjälpte faktiskt, farbror Julius slog långsamt upp ögonen.

"Det bara regnar och regnar", mumlade han. Men när han såg alla de oroliga ansiktena omkring sig, vaknade han till ordentligt.

"VaÖvaÖvad är det frågan om", röt han ilsket.

"Det är frågan om salut", sa Karlsson, "fast på somliga är det då alldeles bortkastat, när dom bara svimmar av så där."

Men nu tog fröken Bock hand om farbror Julius. Hon torkade av honom och ledde in honom i sängkammaren, där han skulle bo, och man kunde höra henne förklara för honom, att den där lilla otäcka, tjocka pojken var en av Lillebrors klasskamrater som borde köras ut var gång han visade sig.

"Där hör du", sa Lillebror till Karlsson. "Lova att du aldrig mer ger någon salut!"

"För all del", sa Karlsson trumpet. "Här kommer man och försöker göra lite festligt och trevligt för gästerna, men är det nån som rusar fram och kysser en på båda kinderna och ropar att man är världens lustigkurre, nähä! Snorkar och dönickar, det är vad ni är hela bunten!"

Lillebror hörde inte på honom. Han stod och lyssnade till farbror Julius klagovisor inne i sängkammaren. Madrassen var för hård, sa farbror Julius, och sängen var för kort och filtarna för tunna, jo, nu märktes det att farbror Julius hade kommit.

"Han är inte nöjd med nånting", sa Lillebror till Karlsson. "Bara med sej själv är han alldeles nöjd tror jag-"

"Det kan jag snart ta ur honom, om du ber mej vackert", sa Karlsson.

Men Lillebror bad Karlsson vackert att för all del låta bli det.

4 Karlsson ligger över hos Lillebror.

En stund senare satt farbror Julius vid matbordet och åt kyckling, medan fröken Bock och Lillebror och Karlsson och Bimbo stod bredvid och tittade på. Precis som en kung, tänkte Lillebror. För fröken i skolan hade berättat att kungarna förr i världen alltid hade folk som stod och tittade på när de åt.

Farbror Julius var fet och såg mycket högdragen och självbelåten ut, men ungefär så brukade visst de där gamla kungarna också vara ibland, kom Lillebror ihåg.

"Ta ut hunden", sa farbror Julius. "Du vet att jag inte tycker om hundar, Lillebror."

"Men Bimbo gör ju inget", invände Lillebror. "Han är ju alldeles tyst och snäll."

Då satte farbror Julius på sig den där skämtsamma minen som han alltid hade, när han tänkte säga något obehagligt.

"Jaså, det är så det är nu för tiden", sa han. "Små pojkar säger emot när dom får en tillsägelse, jaså, det är så det ärÖjag kan just inte säja att jag tycker om det."

Karlsson hade hittills bara tittat på kycklingen, men nu såg han eftertänksamt på farbror Julius. En lång stund stod han och såg på honom.

"Farbror Julius", sa han till sist. "Är det någon som har talat om för dej att du är en vacker och genomklok och lagom tjock man i dina bästa år?"

En så fin komplimang hade nog inte farbror Julius väntat sig. Han blev riktigt förtjust, det kunde man se, fast han inte alls ville låtsas om det. Han gav till ett litet anspråkslöst skratt bara och sa:

"Nej, det är det då ingen som har talat om för mej!"

"Jaså, inte det", sa Karlsson. "Hur i all sin dar har du då fått en så befängd idé i skallen?"

"Nämen, Karlsson Ö", sa Lillebror förebrående, för nu tyckte han verkligen att Karlsson var oförskämd. Men då blev Karlsson arg.

"Nämen Karlsson och nämen Karlsson och nämen Karlsson", sa han. "Varför tjatar du så där hela tiden, jag har ju inte gjort nåt."

Farbror Julius tittade strängt på Karlsson, men sedan bestämde han sig visst för att inte låtsas om honom alls. Han fortsatte med sin kyckling, och fröken Bock bjöd och trugade honom att ta lite mer.

"Jag hoppas det smakar", sa hon.

Farbror Julius satte tänderna i ett kycklingben, så att det krasade, och sedan sa han på sitt skämtsamma vis:

"Jo tack! Fast den här kycklingen är säkert fyra fem år gammal, det känner jag på tänderna."

Fröken Bock flämtade till och fick genast ett par arga rynkor i pannan.

"En kyckling har väl inga tänder heller", sa hon ampert.

Då såg farbror Julius ännu mer skämtsam ut.

"Nej, men det har jag", sa han.

"Fast inte om nätterna efter vad jag har hört", sa Karlsson, och Lillebror blev blodröd, för det var han som hade talat om för Karlsson att farbror Julius hade sina tänder i ett vattenglas bredvid sängen när han sov.

Lyckligtvis började fröken Bock i samma ögonblick stortjuta för att farbror Julius tyckte kycklingen var seg. Om det var något som knäckte henne, så var det när folk anmärkte på hennes matlagning, och nu grät hon bittert.

Farbror Julius hade nog inte trott att hon skulle ta det så hårt. Han tackade hastigt för maten och gick nästan skamsen och satte sig i gungstolen, där han kunde gömma sig bakom en tidning.

Karlsson glodde argt på honom.

"Fy, vad somliga kan vara elaka", sa han, och sedan sprang han fram och började klappa fröken Bock, var han kom åt.

"Såja, såja, lilla gullpian", sa han tröstande. "Sega kycklingar, det är minsann en världslig sak, och du kan ju inte hjälpa att du aldrig har kunnat laga mat."

Men då gav fröken Bock till ett illtjut och Karlsson fick sig en knuff, så att han for baklänges tvärs över rummet och hamnade i knät på farbror Julius borta i gungstolen.

"Hoj, hoj", skrek Karlsson gällt, och innan farbror Julius hann skaka honom av sig, hade Karlsson satt sig bekvämt tillrätta i hans knä. Han drog in tårna under badrocken och gjorde sig liten och mjuk och sedan sa han med ett belåtet kurr:

"Ska vi leka att du är min morfar och så berättar du en saga för mej, men den får inte vara för hemsk, för då blir jag så rädd."

Farbror Julius ville inte alls vara morfar åt Karlsson, och dessutom hade han hittat något intressant i tidningen. Han föste utan vidare ner Karlsson på golvet och sedan vände han sig till fröken Bock.

"Vad är det jag ser här i bladet", sa han. "Har ni spioner som flyger omkring i Vasastan?"

Lillebror blev alldeles stel, när han hörde det, jo, det här var trevligt! Varför måste farbror Julius få tag i just den där eländiga tidningen, den var ju mer än en vecka gammal och borde ha kastats bort för länge sen.

Men som tur var hånskrattade farbror Julius bara åt sådant som stod i tidningarna.

"Dom tror att dom kan smälla i folk vilka galenskaper som helst", sa han. "Och dom skriver också precis vad som helst, bara för att folk ska köpa lösnummer. Spion Öurfånigt! Inte har väl fröken Bock sett till nån spion eller flygande tunna i dom här krokarna?"

Lillebror höll andan. Berättar hon nu att den där lilla otäcka tjocka pojken brukar flyga ibland, då är det nog färdigt, tänkte han, för då måste ju åtminstone farbror Julius börja fundera.

Men fröken Bock kunde tydligen inte få i sitt huvud att det var något märkvärdigt med Karlsson och hans flygning, dessutom snyftade hon fortfarande så att hon knappt kunde tala.

"Spion, nä, inte vad jag vet", sa hon gråtande. "Det är sån där smörja som tidningarna skriver, förstår jag."

Lillebror drog en suck av lättnad. Kunde han nu bara förmå Karlsson att aldrig, aldrig, aldrig flyga så att farbror Julius såg det, så skulle det kanske ordna sig i alla fall.

Lillebror tittade sig om, efter Karlsson, men han syntes inte till. Karlsson var försvunnen. Då blev Lillebror orolig och ville genast börja leta, men farbror Julius höll honom kvar hos sig. Han skulle nödvändigt höra hur det gick för Lillebror i skolan och pröva hur pass duktig han var i huvudräkning, fastän det var sommarlov och allting. Men till sist slet Lillebror sig lös och sprang in i sitt rum för att se om Karlsson var där.

"Karlsson", ropade han så fort han kom i dörren, "Karlsson, var är du?"

"I dina pyjamasbyxor", sa Karlsson. "Om man nu kan kalla dom här usla korvskinnen för pyjamasbyxor!"

Han satt på sängkanten och försökte pressa sig i byxorna, men fastän han slet så mycket han orkade, ville det inte lyckas.

"Du ska få en pyjamas av Bosses", sa Lillebror och sprang in och hämtade en i Bosses rum, en som någorlunda passade åt en lagom tjock man av Karlssons sort. Byxbenen och ärmarna var alldeles för långa förstås, men det ordnade Karlsson kvickt genom att klippa av dem. Lillebror märkte det inte förrän det var för sent, och då brydde han sig inte om det, pyjamaser var en världslig sak och fick inte förstöra det underbart roliga - att Karlsson skulle ligga över hos honom.

Lillebror hade bäddat åt sig på soffan med Bosses sängkläder och ställt Bimbos korg nära intill. Nu låg Bimbo där och försökte sova, men då och då öppnade han ett öga och kikade misstänksamt på Karlsson.

Karlsson bökade omkring i Lillebrors säng och gjorde det bekvämt åt sig.

"Jag vill ha liksom ett varmt litet bo", sa han.

Han såg verkligen rar ut i Bosses blårandiga pyjamas tyckte Lillebror, och fick nu Lillebror bara stoppa om honom ordentligt, så skulle han minsann ligga som i ett varmt litet bo.

Men Karlsson ville inte bli omstoppad.

"Inte än", sa han. "Det är en massa roliga saker man ska göra, när man ligger över hos nån. Man ska äta smörgåsar med prickig korv i sängen och så ska man bädda säck och så ska man ha kuddkrig. Vi börjar med korvsmörgåsarna."

"Men du har ju nyss ätit en sån massa bullar", sa Lillebror.

"Om vi inte gör allt det som man ska göra, så är jag inte me' ", sa Karlsson. "Hämta smörgåsarna!"

Och Lillebror smög ut i köket och bredde smörgåsar. Ingen störde honom. Fröken Bock satt inne i vardagsrummet och pratade med farbror Julius. Hon hade väl förlåtit honom nu för det där han sa om kycklingen.

Sedan satt Lillebror på sängkanten hos Karlsson och tittade på när Karlsson åt smörgåsar. Han var så lycklig, det var verkligen roligt att ha sin bästa vän hos sig, och Karlsson var för en gångs skull också nöjd och belåten.

"Smörgåsar är bra och du är bra och Husbocken är också bra", sa han. "Fast hon trodde inte att jag var bäst i klassen", la han till, och nu mulnade han. Det syntes att det där fortfarande grämde honom.

"Äsch", sa Lillebror, "bry dej inte om det! Farbror Julius vill att jag ska vara bäst i klassen, och det är jag inte."

"Nej, tacka för det", sa Karlsson. "Men jag skulle kunna lära dej lite addiÖsånt där som du sa."

"Addition", sa Lillebror. "Ska du lära mej det?"

"Ja, för jag är världens bästa additionare."

Lillebror skrattade.

"Det ska vi pröva då", sa Lillebror, "är du med på det?"

Karlsson nickade.

"Kör till!"

Då satte Lillebror i gång.

"Om du får tre äpplen av mamma till exempelÖ"

"Ja tack, ta hit dom", sa Karlsson.

"Avbryt mej inte", sa Lillebror. "Om du får tre äpplen av mamma och två av pappa och två av Bosse och tre av Bettan och ett av mejÖ"

Längre kom han inte förrän Karlsson höll upp ett anklagande pekfinger.

"Jag visste det", sa Karlsson. "Jag visste att du var den snålaste i den här familjen, och det vill inte säja lite."

"Sss, det är väl inte fråga om det nu", sa Lillebror, men Karlsson fortsatte envist:

"Det hade varit trevligt om du hade gett mej ett litet knyte med rätt många äpplen i och ett par päron och så nåra såna där små goda gula plommon du vet!"

"Bråka inte, Karlsson", sa Lillebror. "Det här är bara additionÖdu får ett äpple av mammaÖ"

"Stopp", skrek Karlsson ilsket. "Det går jag inte med på. Var har hon gjort av dom andra två som jag fick av henne nyss?"

Lillebror suckade.

"Snälla Karlsson, det spelar ingen roll med äpplena. Dom har jag med bara för att du ska förstå vad det är frågan om."

Karlsson fnös.

"Jag förstår nog vad det är frågan om. Det är frågan om att din mamma går och käkar opp mina äpplen så fort man inte håller ögona på henne."

"Bråka inte, Karlsson", sa Lillebror om igen. "Om du får tre äpplen av mammaÖ"

Karlsson nickade belåtet.

"Se där! Det hjälper att säja ifrån! Det var väl det jag visste. Men försök nu hålla ordning på det här! Jag ska ha tre äpplen av din mamma och två av din pappa och två av Bosse och tre av Bettan och ett av dej, för du är den snålasteÖ"

"Ja, hur många äpplen har du då", frågade Lillebror.

"Vad tror du", sa Karlsson.

"Jag tror inget för jag vet det", försäkrade Lillebror.

"Säj det då", sa Karlsson.

"Nej, det är du som ska säja det, förstår du väl."

"Jo, det kan du inbilla dej! Säj det du, jag slår vad om att du säjer fel!"

"Tänk för att jag inte gör det", sa Lillebror. "Du har elva äpplen då."

"Trodde du ja", sa Karlsson. "Men där högg du i sten. För jag knöck tjugosex äpplen i en trädgård ute på Lidingön i förrgår kväll och av dom har jag tre kvar och så ett som jag bara har bitit i lite - vad sa du nu då?"

Lillebror teg först och visste inte vad han skulle säga. Men sedan kom han på det.

"Haha, där ljög du allt", sa han. "För det växer inga äpplen på träna i juni månad."

"Jaså", sa Karlsson. "Var fick ni tag i era då, du och dom andra äppletjyvarna här i huset?"

Då struntade Lillebror i att lära Karlsson någon mera räkning.

"Men nu vet du åtminstone vad addition är", sa han.

"Tror du inte jag vet att det är detsamma som att palla äpplen", sa Karlsson. "Och det behöver du inte lära mej, för det kan jag redan. Jag är världens bästa äpple-additionare, och får jag bara tid så ska jag ta med dej ut på Lidingön och visa hur man gör."

Karlsson stoppade i sig den sista smörgåsbiten, och sedan satte han igång med kuddkriget. Men det gick inte så bra, för Bimbo började stormskälla, när Karlsson drämde kudden i huvudet på Lillebror.

"Voff", sa Bimbo och högg tänderna i kudden, och sedan stod de där och slets om den, Bimbo och Karlsson, ända tills kudden sprack. Då slängde Karlsson upp den i taket och dunet flög ur och föll så vackert ner över Lillebror som låg i soffan och bara skrattade.

"Jag tror det snöar", sa Karlsson. "Det snöar värre och värre", sa han och slängde upp kudden en gång till. Men då sa Lillebror att nu fick det vara slut med kuddkriget och förresten var det nog dags att sova. Klockan var mycket, och de kunde höra farbror Julius säga godnatt åt fröken Bock ute i hallen.

"Nu går jag och lägger mej i min korta säng", sa farbror Julius.

Karlsson såg plötsligt märkvärdigt glad ut.

"Hoj, hoj", sa han. "Det är en rolig sak som jag sitter här och tänker på."

"Vad då för en rolig sak", undrade Lillebror.

"En sån där rolig sak som man ska göra när man ligger över hos nån", sa Karlsson.

"Bädda säck, menar du? Det är ju för sent nu - det tänker du väl inte göra?"

"Nä, det är för sent nu", sa Karlsson.

"Ja, det är det", sa Lillebror belåtet.

"Så det tänker jag inte göra", försäkrade Karlsson.

"Skönt", sa Lillebror.

"För det har jag redan gjort", sa Karlsson.

Lillebror satte sig häpen upp i soffan.

"Åt vem dåÖinte åt farbror Julius väl?"

Karlsson skrockade till.

"Finurliga pojke, hur kunde du gissa det?"

Lillebror hade kommit så i skrattagen under kuddkriget och nu fnissade han, fastän han visste att han inte borde göra det.

"Å, vad farbror Julius ska bli arg", sa han.

"Ja, det är bara det jag vill kontrollera", sa Karlsson. "Så jag tänker ta mej en liten flygtur och kika in genom sängkammarfönstret.

Då slutade Lillebror fnissa.

"Aldrig i livet! Tänk om han får syn på dej! Då tror han att du är den där spionen, och då kan du själv räkna ut hur det går."

Men Karlsson var envis. Hade man bäddat säck, så måste man också se hur pass arg den blev som man hade bäddat säck åt, annars var det ingen mening med det försäkrade han.

"Och förresten kan jag gömma mej bakom paraplyet!"

Han hade hämtat mammas röda paraply åt sig ute i tamburen, för det regnade fortfarande kraftigt.

"Och jag vill ju inte att Bosses pyjamas ska bli våt", sa Karlsson.

Han stod i det öppna fönstret med paraplyet uppfällt färdig att ge sig av. Det var hemskt tyckte Lillebror, och han bad bevekande:

"Akta dej för all del! Akta dej så att han inte får syn på dej, för då är det färdigt!"

"Lugn, bara lugn", sa Karlsson. Och ut flög han i regnet.

Och kvar stod Lillebror och var inte alls lugn utan tvärtom nervös så att han måste bita i knogarna.

Minuterna gick och regnet föll och Lillebror väntade. Då hörde han plötsligt farbror Julius hjärtskärande skrika på hjälp borta i sängkammaren. Och strax efteråt kom Karlsson inflygande genom fönstret. Belåtet skrockande stannade han motorn och ställde paraplyet att rinna av på mattan.

"Såg han dej", frågade Lillebror ängsligt. "Har han kommit i säng än?"

"Han håller visst på och försöker", sa Karlsson.

Då hördes om igen höga skrik från farbror Julius.

"Jag måste gå och se vad det är med honom", sa Lillebror och rusade till sängkammaren.

Där satt farbror Julius insnodd i sina lakan, vit i ansiktet och med hemskt uppspärrade ögon, och på golvet bredvid honom låg kuddar och filtar utspridda i en enda röra.

"Det är inte dej jag vill tala med", sa farbror Julius när han fick se Lillebror. "Ta hit fröken Bock!"

Men fröken Bock hade nog också hört skriken, för nu kom hon löpande från köket, och hon stannade som förstenad på tröskeln.

"Du gode Moses", sa hon. "Håller herr Jansson på och bäddar om?"

"Nej, det gör jag inte", sa farbror Julius, "ehuru jag inte tycker om det där nya sättet att bädda som ni har lagt er till med här i husetÖmen det orkar jag inte tänka på nu."

Han tystnade och bara kved helt stilla, och då stövlade fröken Bock fram och la sin hand på hans panna.

"Hur är det, är herr Jansson sjuk?"

"Ja, jag är sjuk", sa farbror Julius tungt. "Jag måste vara sjuk Öförsvinn du", sa han till Lillebror.

Och Lillebror försvann. Men han stannade utanför dörren, för han ville ju gärna höra fortsättningen.

"Jag är en klok och nykter man", sa farbror Julius. "Varken tidningarna eller nån annan kan inbilla mej nåra dumheter Öså därför måste jag vara sjuk."

"På vilket sätt då", undrade fröken Bock.

"Jag ser syner Öfebersyner", sa farbror Julius. Och sedan sänkte han rösten så att Lillebror knappt kunde höra vad han sa.

"Jag vill inte att fröken Bock ska tala om det här för någon", viskade farbror Julius. "Men det är faktiskt så att jag har sett John Blund."

5 Karlsson idkar bull- och plätt-tirritering.

När Lillebror vaknade nästa morgon var Karlsson försvunnen. Bosses pyjamas låg i en hög på golvet och fönstret stod öppet, så Lillebror förstod att Karlsson hade flugit hem till sig. Det kändes tomt, men på ett sätt var det bra. Nu hade fröken Bock inget att bråka om. Hon behövde inte ens få veta att Karlsson hade legat över hos Lillebror. Underligt var det i all fall vad allting blev tyst och ledsamt och liksom grått så fort Karlsson var borta. Fastän han var så besvärlig att hålla ordning på, längtade Lillebror ändå alltid efter honom, när de inte var tillsammans, och nu kände han att han måste skicka en liten hälsning till Karlsson. Därför gick han fram och drog tre gånger i klocksträngen som så finurligt satt gömd bakom gardinen. Det var en ringledning som Karlsson hade gjort för att Lillebror skulle kunna signalera till honom. När man drog i strängen, klämtade nämligen en klocka uppe hos Karlsson, och Karlsson hade själv bestämt vad olika klämtningar skulle betyda. "Om du klämtar en gång, så betyder det Kom hit", hade Karlsson sagt. "Två gånger betyder Kom inte hit för all del, och tre gånger betyder Tänk att det finns nån i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson." Det där sista var vad Lillebror nu ville säga åt Karlsson. Därför drog han tre gånger i klocksträngen och hörde hur det klämtade uppe på taket. Och svar fick han minsann. Ett pistolskott smällde till högt där uppe och han hörde fast mycket svagt och på långt avstånd hur Karlsson sjöng sitt Bosse bisse basse bisse bom fallera.

"Nä, Karlsson, nä, Karlsson", viskade Lillebror. Dumma Karlsson, nu gick han där uppe och sköt och skrålade! Hur lätt kunde inte Fille och Rulle eller någon annan höra honom och se honom och fånga honom och sälja honom till tidningen för tiotusen kronor!

"Men då får han faktiskt skylla sej själv", sa Lillebror till Bimbo som låg där i sin korg och såg ut som om han förstod allting. Lillebror fick på sig skjorta och byxor, och sedan lekte han en stund med Bimbo, medan han väntade på att det skulle bli liv i huset.

Farbror Julius hade visst inte vaknat än, åtminstone hördes inget ljud från sängkammaren, men från köket kom så småningom doften av nybryggt kaffe, och Lillebror gick dit för att se vad fröken Bock hade för sig.

Hon satt där i all sin väldighet och fick sig dagens första kaffetår, och märkvärdigt nog hade hon inget emot att Lillebror också slog sig ner vid bordet. Någon gröt syntes inte till, däremot hade fröken Bock tydligen varit uppe tidigt och bakat vetebröd. Två plåtar med varma, doftande bullar stod på diskbänken och en hel massa låg också i brödkorgen som hon hade ställt fram på bordet. Lillebror tog sig en bulle och ett glas mjölk, och sedan satt de där, han och fröken Bock, och åt och drack under tystnad. Ända tills fröken Bock sa:

"Jag undrar hur Frida mår därhemma!"

Lillebror tittade fundersamt upp över mjölkglaset. Tänk om fröken Bock saknade Frida lika mycket som han själv saknade Karlsson, när de var skilda åt!

"Längtar fröken Bock efter Frida", frågade han vänligt.

Då kom där ett bistert skratt från fröken Bock.

"Du känner inte Frida, du!"

Lillebror intresserade sig egentligen inte för Frida. Men fröken Bock ville visst gärna prata om henne, och därför frågade han:

"Vem är det Frida är förlovad med?"

"En skurk", sa fröken Bock med eftertryck. "Jo, jag vet att han är en skurk, för han lurar av henne pengar, det har jag förstått."

Fröken Bock gnisslade tänder bara hon tänkte på det, och nu började hon ösa ur sig. Stackarn, många människor hade hon nog inte att prata med, tänkte Lillebror, eftersom till och med en pojke som han dugde åt henne, när hon ville berätta om Frida. Och berätta ville hon. Lillebror fick sitta där och höra allting om Frida och hennes Filip och hur kollrig Frida hade blivit sedan Filip hade smällt i henne att hon hade så vackra ögon och en så förtjusande hemtrevlig näsa, en sån som man kunde lita på i alla väder hade Filip sagt.

"Förtjusande näsa", sa fröken Bock med en fnysning, "ja, det är klart att om man tycker det är hemtrevligt med en medelstor potatis mitt i ansiktet Ö"

"Hur ser Filip ut själv då", frågade Lillebror för att visa sig intresserad.

"Det har jag gudskelov ingen aning om", sa fröken Bock. "Inte må du tro att Frida visar upp honom för mej."

Vad Filip hade för jobb visste fröken Bock inte heller. Men han hade en arbetskamrat som hette Rudolf, hade Frida berättat.

"Och den kunde ha passat åt mej säjer Frida, men han skulle förstås aldrig vilja ha mej för jag ser ju ingenting ut, säjer hon Önä, ingen hemtrevlig näsa eller nånting", sa fröken Bock och fnös igen. Men sedan reste hon sig plötsligt och försvann ut i tamburen för att hämta något. Och i samma ögonblick som hon lämnade köket, kom Karlsson inflygande genom fönstret.

Lillebror blev riktigt arg.

"Nämen, Karlsson, jag har ju bett dej att du inte ska flyga så att fröken Bock eller farbror Julius ser detÖ"

"Och därför flyger jag inte heller så att fröken Bock eller farbror Julius ser det", sa Karlsson. "I själva verket visar jag mej inte ett enda dugg", sa han och kröp in under köksbordet. Och där satt han, väl gömd under den nedhängande duken, när fröken Bock kom tillbaka med yllekoftan som hon hade hämtat.

Nu hällde hon upp mera kaffe åt sig och tog sig en ny bulle, och sedan fortsatte hon att prata.

"Som sagtÖnån förtjusande hemtrevlig potatisnäsa kan jag ju inte skryta med."

Då hördes där en röst, en sådan där konstig röst som buktalare har och som man inte vet varifrån den kommer, och den rösten sa:

"Nä, du har mer som en sorts gurka du, med knottror på."

Fröken Bock hoppade till så att kaffet skvätte i koppen, och hon tittade misstänksamt på Lillebror.

"Är det du som sitter och är oförskämd?"

Lillebror rodnade och visste inte vad han skulle svara.

"Nä", stammade han, "jag tror dom har ett program om grönsaker i radion, om tomater och gurkor och sånt där."

Det var knepigt påhittat av honom, för man brukade faktiskt kunna höra grannarnas radio i Svantessons kök, och det hade fröken Bock själv märkt och klagat över tidigare.

Hon muttrade lite, men nu fick hon annat att tänka på, för farbror Julius kom ut i köket och ville också ha kaffe. Han gick stapplande ett par varv runt bordet och stönade för varje steg.

"En sån natt", sa han, "helige Jeremias, en sån natt! Nog var jag stel i kroppen förut, men den sängen och den bäddningen, oj!"

Han satte sig tungt vid bordet och stirrade framför sig som om han tänkte på något särskilt, han var sig inte lik, tyckte Lillebror.

"Ändå är jag glad och tacksam för den här natten", sa farbror Julius till sist. "Den har gjort mej till en ny människa."

"Det var bra det, för den gamla behövde verkligen bytas ut."

Det var om igen den där konstiga rösten som talade, och om igen hoppade fröken Bock till och tittade misstänksamt på Lillebror.

"Det är Lindbergs radio igen Önu har dom visst gått över till ett program om gamla bilar", stammade Lillebror.

Farbror Julius märkte ingenting. Han satt där så försjunken i sina tankar att han varken hörde eller såg. Fröken Bock serverade honom kaffe, och han sträckte själsfrånvarande ut handen efter en bulle. Men knappt hade han fått tag i den, förrän en annan hand, en liten knubbig en, stack upp över bordskanten och nappade åt sig bullen. Och farbror Julius märkte det inte. Han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han stoppade näven i det heta kaffet, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att doppa med. Han blåste på handen och var lite arg men sedan försjönk han i sina tankar igen.

"Det finns mer mellan himmel och jord än man har en aning om, det har jag förstått i natt", sa han allvarsamt. Samtidigt sträckte han ut handen och tog en ny bulle. Då kom där om igen en liten knubbig näve uppstickande och tog bullen. Men farbror Julius märkte det inte, han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han hade stoppat tummen i munnen och bitit till ordentligt, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att bita i. Då blev han arg ett slag igen, men tydligen var den nya farbror Julius snällare än den gamla, för han lugnade sig snart. Han försökte inte ens få någon mer bulle utan drack bara sitt kaffe under djupa tankar.

Bullarna gick at i alla fall. De försvann en efter en från brödkorgen, och det var bara Lillebror som märkte vart de tog vägen. Han fnissade tyst och satte försiktigt ner ett glas mjölk under bordet, så att Karlsson inte skulle få det för torrt med bullarna.

Det här var vad Karlsson brukade kalla "bull-tirritering"! Fröken Bock hade fått pröva pa vad det ville säga redan förra gången hon var hos dem.

"Man kan tirritera folk alldeles kolossalt bara genom att äta upp deras bullar", hade Karlsson sagt, jo, han visste att det egentligen hette "irritera" men "tirritera" var mera infernaliskt, påstod han.

Och nu hade Karlsson satt i gång en ny, infernalisk bull-tirritering, fastän fröken Bock inte förstod det. Och ännu mindre farbror Julius. Han märkte ingen bull-tirritering hur infernalisk den än var, han bara tänkte och tänkte. Men plötsligt grep han fröken Bocks hand och höll den hårt som om han ville be om hjälp.

"Jag måste tala med någon människa om detta", sa han. "Jag vet det nu, fröken Bock, det var ingen febersyn, jag yrade inte, jag såg John Blund!"

Fröken Bock spärrade upp ögonen.

"Är det verkligen möjligt?"

"Ja", sa farbror Julius. "Och därför är jag nu en ny människa i en ny värld. Sagovärlden, förstår fröken Bock, det är den som i natt har öppnat sej för mej på vid gavel. För om nu verkligen John Blund finns, varför skulle det då inte också finnas häxor och troll och spöken och älvor och tomtar och andra såna där mystikusar som det står om i sagoböckerna?"

"Och kanske flygande spioner kanske", försökte fröken Bock för att ställa sig in, men det tyckte inte farbror Julius om.

"Dumheter", sa han. "Sånt där tokprat som tidningarna skriver, det ska man hålla sej för god att tro på."

Han lutade sig fram mot fröken Bock och såg henne djupt in i ögonen.

"Kom ihåg en sak", sa han. "Våra förfäder trodde på troll och tomtar och häxor och sånt där. Hur kan då vi gå omkring och inbilla oss att såna mystikusar inte finns? Förstår vi saker och ting bättre än våra förfäder, va? Nej, bara tjockskalliga människor kan påstå något så dumt."

Fröken Bock ville inte visa sig tjockskallig, så hon sa att det nog kunde finnas fler häxor än man hade en aning om och kanske en del troll och andra mystikusar också för all del, om man höll utkik och räknade efter ordentligt.

Men nu fick farbror Julius lov att sluta med grubblerierna, för han hade tid beställd hos sin doktor och det började bli dags för honom att komma iväg. Lillebror följde snällt med honom ut i tamburen, och det gjorde fröken Bock också. Lillebror gav honom hans käpp, och fröken Bock hjälpte honom på med rocken. Han verkade riktigt medtagen, stackars farbror Julius, så det var nog bra att han kom till doktorn, tänkte Lillebror och klappade skyggt farbror Julius hand. Fröken Bock var visst också bekymrad, för hon frågade oroligt:

"Hur känns det? Hur mår herr Jansson egentligen?"

"Hur ska jag kunna veta det, innan jag har varit hos doktorn", sa farbror Julius snäsigt, jo minsann, lite fanns det nog kvar av den gamla farbror Julius, tänkte Lillebror, även om sagovärlden hade öppnat sig för honom aldrig så mycket.

När farbror Julius hade försvunnit, gick Lillebror och fröken Bock tillbaka till köket.

"Nu vill jag ha mera kaffe och bullar och lite lugn och ro också", sa fröken Bock. Men sedan skrek hon till. För på bakplåtarna fanns där nu inte den minsta bulle. Där låg bara en stor papperspåse, på vilken någon hade skrivit med hemska, sneda bokstäver:

Har knykt nogra flär bular moste pjuda hela sagovärden ju ion plunt

Fröken Bock läste och hon rynkade bistert ögonbrynen.

"Ingen ska få mej att tro att John Blund stjäl bullar, om det nu är så att han verkligen finns. Han är alldeles för fin och snäll att göra något sånt, nä, jag vet nog vem det är!"

"Vem då", frågade Lillebror.

"Den där lilla otäcka, tjocka pojken förstås, Karlsson eller vad han heter. Titta, köksdörren är öppen! Han har stått utanför och lyssnat och så har han smitit in medan vi var i tamburen."

Hon skakade argt på huvudet.

"Ion Plunt! Jo, det är snyggt! Skylla ifrån sej på andra, och så inte kunna stava heller!"

Lillebror ville inte ha i gång något prat om Karlsson, så han sa bara:

"Jag tror att det var John Blund i alla fall! Kom, Bimbo!"

Varje morgon gick Lillebror och Bimbo i Vasaparken, och det tyckte Bimbo var det roligaste på hela dagen, för där fanns så många trevliga hundar att nosa på och prata med.

Lillebror brukade leka med Krister och Gunilla, men i dag syntes de inte till. Kanske hade de redan farit till landet, tänkte Lillebror, nåja, det gjorde egentligen inget så länge han bara hade Karlsson Öoch Bimbo förstås.

Det kom en stor hund och ville slåss med Bimbo, och det var Bimbo också mycket pigg på. Han ville gärna visa den där dumma jycken vad han tänkte om honom. Men det fick han inte för Lillebror.

"Försök inte", sa Lillebror. "Du är för liten att slåss med en så stor hund."

Han lyfte upp Bimbo i famnen och såg sig om efter en ledig bänk där han kunde sitta medan Bimbo lugnade sig. Men överallt satt det folk och solade sig i det vackra vädret, inte förrän han kom långt bort i en vrå av parken hittade Lillebror en ledig plats, där han kunde slå sig ner. Fast där fanns redan två på bänken, två karlar med var sin ölflaska i näven. Två som han kände igen! Sannerligen, det var Fille och Rulle som satt där. Först blev Lillebror rädd och ville springa sin väg. Men samtidigt var det något som liksom drog honom till den där bänken. Han skulle så gärna vilja veta om Fille och Rulle fortfarande var på jakt efter Karlsson, och här kunde han kanske få reda på det. Varför skulle han vara rädd förresten? Fille och Rulle hade ju aldrig sett honom och kände inte igen honom, så bra, så utmärkt bra! Han kunde sitta där bredvid dem så mycket han ville. Det var så folk gjorde i äventyrsböckerna, när de skulle luska ut någonting, satt där bara tyst och lyssnade så mycket de orkade.

Så Lillebror slog sig ner på bänken och spärrade upp öronen, men han småpratade hela tiden med Bimbo för att Fille och Rulle inte skulle förstå att han lyssnade.

Det verkade inte som om han skulle få veta så värst mycket. Fille och Rulle bara drack öl och teg. En lång stund satt de tysta. Men till sist rapade Fille högt och ljudligt och sedan sa han:

"Jo då, visst kan vi få tag i honom, vi vet ju var han bor. Jag har sett honom flyga dit en massa gånger."

Lillebror blev rädd så att han knappt kunde andas och alldeles förtvivlad. Nu var det slut och förbi med Karlsson. Fille och Rulle hade hittat hans lilla hus på taket, ja, nu var det slut och förbi med allting!

Lillebror tuggade på knogarna och försökte låta bli att gråta, men just när han försökte som allra värst, sa Rulle:

"Ja, jag har också sett honom flyga in där flera gånger om Ödet är samma våning där vi var en gång i somras. Fyra trappor opp i 12:an, det står Svantesson på dörren, det har jag kollat."

Lillebrors ögon blev runda av förvåning, hörde han rätt? Trodde Fille och Rulle verkligen att Karlsson bodde hos Svantessons, vilken tur! Det måste betyda att Karlsson i alla fall kunde gömma sig och vara någorlunda säker hemma i sitt eget hus, Fille och Rulle hade inte hittat det, vilken tur! Det var ju förresten inte så konstigt. Varken Fille eller Rulle eller någon annan människa mer än sotaren klev ju någonsin omkring uppe på taket.

Men även om Rulle och Fille inte visste om huset, så var det hemskt ändå förstås. Stackars Karlsson, när de började jaga honom på allvar - den token hade ju inte förstånd att gömma sig!

Fille och Rulle satt tysta igen, men rätt som det var sa Rulle med så låg röst att Lillebror knappt kunde höra det:

"I natt kanske!"

Då äntligen var det som om Fille märkte att det satt någon mer på bänken. Han glodde till på Lillebror och hostade högt.

"Ja, i natt kanske man skulle ut och plocka lite daggmask, ja", sa han.

Men så lätt gick det inte att lura Lillebror. Han förstod nog vad det var Fille och Rulle tänkte göra i natt. De tänkte försöka fånga Karlsson, när han låg och sov, och de trodde att han låg och sov hemma hos Svantessons.

Jag måste tala med Karlsson om det här, tänkte Lillebror. Fortast möjligt måste jag tala med honom!

Men det var inte förrän ungefär vid lunchdags som Karlsson uppenbarade sig igen. Han flög inte den här gången utan ringde ordentligt på tamburdörren. Lillebror öppnade.

"Å, så bra att du kom", började Lillebror, men Karlsson hörde inte på. Han rusade raka vägen till fröken Bock ute i köket.

"Vad lagar du för kolijox i dag", frågade han. "Är det nånting segt som vanligt eller går det att äta med normala huggtänder?"

Fröken Bock stod vid spisen och gräddade plättar för att farbror Julius skulle få något mer lättuggat än kycklingen, och när hon hörde Karlssons röst bakom sig, ryckte hon till så att hon spillde ut en hel sked plättsmet på spisen. Hon vände sig rasande mot honom.

"Du", skrek hon, "du Ödu har ingen hut i dej! Kan du verkligen komma här och se mej rakt i ansiktet, din otäcka lilla bulltjyv?"

Karlsson satte två knubbiga händer framför ögonen och kikade skälmaktigt fram genom en springa mellan fingrarna.

"Jo, visst går det, om man tar det lite försiktigt", sa han. "Du är inte världens vackraste men man vänjer sej vid allt, så visst går det. Huvudsaken är att du är snällÖge mej plättar!"

Fröken Bock stirrade ursinnigt på honom, och sedan vände hon sig till Lillebror.

"Hör du, har din mamma sagt att vi ska ha den där otäcka pojken i maten? Är det verkligen meningen att han ska äta här?"

Lillebror började stamma som vanligt.

"Mamma tycker i alla fall Öatt Karlsson Ö"

"Svara ja eller nej", sa fröken Bock, "har din mamma sagt att Karlsson ska ha mat här?"

"Hon vill i alla fall att han Ö", försökte Lillebror, men fröken Bock klippte av med sin mest stenhårda röst:

"Svara ja eller nej har jag sagt! Det kan väl inte vara så svårt att svara ja eller nej på en enkel fråga!"

"Säjer du, ja", högg Karlsson in. "Jag ska ge dej en enkel fråga, så får du se själv. Hör på! Har du slutat dricka konjak på förmiddagarna, ja eller nej!"

Fröken Bock flämtade till och höll visst på att storkna. Hon ville säga något men hon kunde inte.

"Nå, hur är det nu", sa Karlsson. "Har du slutat dricka konjak på förmiddagarna?"

"Ja då, det har hon", sa Lillebror ivrigt. Han ville verkligen hjälpa fröken Bock, men hon blev alldeles vild.

" Det har jag väl visst inte", skrek hon ursinnigt och Lillebror blev livrädd.

"Nej, nej, hon har inte slutat", försäkrade han.

"Det var tråkigt att höra", sa Karlsson. "Dryckenskap ställer till mycket elände."

Då gurglade det till i fröken Bock och hon sjönk ner på en stol. Men Lillebror hade äntligen kommit på det rätta svaret.

"Hon har inte slutat, för hon har aldrig börjat, förstår du väl", sa han förebrående till Karlsson.

"Har jag sagt det då", sa Karlsson och sedan vände han sig till fröken Bock: "Dumma dej, där ser du att man inte kan svara ja eller nej jämt Öge mej plättar!"

Men om det fanns något här i världen som fröken Bock inte tänkte göra, så var det att ge Karlsson plättar. Hon sprang morrande fram och öppnade köksdörren på vid gavel.

"Ut", skrek hon. "Ut!"

Och Karlsson gick. Mycket högdraget gick han mot dörren.

"Jag går", sa han. "Jag går med glädje. Det finns fler än du som kan baka plättar!"

När Karlsson hade försvunnit satt fröken Bock en lång stund tyst och bara vilade sig. Men sedan tittade hon oroligt på klockan.

"Att aldrig din farbror Julius kommer", sa hon. "Tänk om han har gått vilse! Han är väl inte så van här i Stockholm."

Lillebror blev också orolig.

"Ja, tänk om han inte hittar hem."

Just då ringde telefon ute i tamburen.

"Det kanske är farbror Julius", sa Lillebror, "som ringer och talar om att han har gått vilse."

Fröken Bock gick för att svara, och Lillebror följde efter.

Men det var inte farbror Julius, det förstod Lillebror, när han hörde fröken Bock säga med sin allra vresigaste röst:

"Jaså, är det du, Frida? Hur mår du, har du näsan kvar?"

Lillebror ville inte lyssna till andra människors telefonsamtal, så han gick in till sig och satte sig att läsa, men han hörde ändå ett mummel ute från hallen, och det var ett mummel som höll på i tio minuter minst.

Lillebror var hungrig. Han önskade att det där mumlet ville ta slut och att farbror Julius ville komma hem, så att de kunde få äta någon gång. Förresten ville han ha mat nu genast. Och så fort fröken Bock la på luren, sprang han ut i hallen för att säga henne det.

"Nåja, det kan du väl få", sa fröken Bock nådigt och gick före honom mot köket. Men i dörren tvärstannade hon. Hennes bastanta kropp fyllde hela dörröppningen, därför kunde Lillebror inget se. Han hörde bara hennes arga skrik, och när han nyfiket stack fram huvudet bakom hennes kjolar för att få veta varför hon skrek, då såg han Karlsson.

Karlsson satt vid bordet och åt plättar i allsköns ro.

Lillebror blev rädd att fröken Bock tänkte slå ihjäl Karlsson, för så såg det ut. Men hon rusade bara fram och slet tag i fatet med alla plättarna på.

"Du Ödu Ödu hemska pojke", skrek hon. Då gav Karlsson henne ett litet rapp över fingrarna.

"Låt bli mina plättar", sa han. "Dom har jag ärligen köpt inne hos Lindbergs för fem öre!"

Han öppnade gapet och stoppade in ett stort lass.

"Som jag sa - det finns fler än du som kan baka plättar. Man behöver bara gå efter oset, så hittar man lite varstans."

Lillebror tyckte nästan synd om fröken Bock, för hon kom alldeles av sig.

"Var Övar Övar är mina plättar då", stammade hon och tittade mot spisen. Där stod hennes eget plättfat, men det var minsann så tomt det kunde bli, och den synen gjorde henne vild igen.

"Elaka unge", skrek hon, "du har ätit upp dom också!"

"Tänk för att jag inte har det", sa Karlsson harmset. "Men du ska bara skylla på mej jämt och jämt."

I det ögonblicket hördes steg ute i trappan. Äntligen var det visst farbror Julius som kom. Lillebror blev glad både för att få slut på bråket och för att farbror Julius inte hade gått vilse t storstadens vimmel.

"Det var skönt", sa Lillebror, "då hittade han hem i alla fall!"

"Tack vare att han har ett spår att gå efter, ja", sa Karlsson, "annars hade han aldrig kommit rätt!"

"Vad då för spår", undrade Lillebror.

"Ett spår som jag har gjort", sa Karlsson. "För jag är världens snällaste!"

Men nu ringde det på tamburdörren, fröken Bock gick hastigt för att öppna och Lillebror följde efter för att ta emot farbror Julius.

"Välkommen hem, herr Jansson", sa fröken Bock.

"Vi trodde att du kanske hade gått vilse", sa Lillebror.

Men farbror Julius svarade varken på det ena eller det andra.

"Hur kommer det sej", sa han strängt, "att det hänger plättar på vartenda dörrhandtag i hela huset?"

Han tittade anklagande på Lillebror, och Lillebror mumlade ängsligt:

"Kanske att John Blund Ö"

Men sedan tvärvände han och rusade tillbaka till köket för att säga Karlsson ett par sanningens ord.

Det fanns ingen Karlsson i köket. Där fanns bara två tomma plättfat och en liten ensam syltklick, utspilld på vaxduken där Karlsson hade suttit.

Farbror Julius och Lillebror och fröken Bock åt blodpudding till lunch. Det är ganska gott det också.

Det var Lillebror som fick springa ner till mjölkaffären och i all hast köpa den där blodpuddingen. Han protesterade inte, när fröken Bock skickade iväg honom, för han ville gärna se hur dörrhandtagen såg ut med plättar på sig.

Men där hängde inga plättar. Han rände utför alla trapporna och kollade vartenda dörrhandtag, men såvitt han kunde se fanns där inte en endaste plätt någon stans, och han började tro att farbror Julius hade hittat på alltihop.

Ända tills han kom ner i farstun. På sista trappsteget satt Karlsson. Han åt plättar.

"Plättar är gott", sa han. "Och nu klarar han sej utan spår, lilla Sago-Julie, för nu vet han vägen."

Sedan fnös han till.

"Orättvis hon är, Husbocken! Hon sa att jag hade ätit upp plättarna, fast jag var oskyldig som ett lamm. Så då kan jag lika bra käka opp dom då!"

Lillebror måste skratta.

"Du är världens bästa plättätare, du Karlsson", sa han.

Men sedan kom han ihåg någonting som fick honom allvarlig. Han kom ihåg det förfärliga som Fille och Rulle hade sagt. Nu äntligen kunde han berätta det för Karlsson.

"Jag tror att dom tänker försöka fånga dej nu i natt", sa Lillebror oroligt. "Förstår du vad det betyder?"

Karlsson slickade sina flottiga fingrar och gav till ett litet belåtet kurr.

"Det betyder att vi får en glad afton", sa han. "Hoj, hoj! Hoj, hoj!"

6 Karlsson är världens bästa snarkforskare.

Och så småningom blev det kväll. Karlsson hade hållit sig undan hela dagen. Han ville väl att Husbocken skulle få vila ut ordentligt efter den där plätt-tirriteringen.

Lillebror hade varit med farbror Julius på järnvägsmuseet. Det var något som farbror Julius tyckte om och Lillebror också. Och sedan hade de gått hem och ätit middag med fröken Bock och allt hade varit lugnt - ingen Karlsson någonstans. Men när Lillebror efter middagen kom in i sitt rum, då var Karlsson där.

Lillebror blev uppriktigt sagt inte glad åt att se honom.

"Å, vad du är oförsiktig", sa han. "Varför kommer du nu?"

"Hur kan du fråga så dumt", sa Karlsson. "För att jag ska ligga över hos dej, förstår du väl!"

Lillebror suckade. Hela dagen hade han gått där och i all tysthet ängslats och grubblat på hur han skulle klara Karlsson undan Fille och Rulle. Å, vad han hade tänkt och tänkt - skulle man ringa efter polisen kanske? Nej, för då måste man först tala om varför Fille och Rulle ville röva bort Karlsson, och det kunde man inte göra. Skulle man be farbror Julius om hjälp? Nej, för då skulle han genast ringa efter polisen, och då måste man i alla fall tala om varför Fille och Rulle ville röva bort Karlsson, och så var det lika illa.

Karlsson hade nog varken grubblat eller tänkt, och inte ängslades han nu heller. Han stod där så lugnt och undersökte hur mycket persikokärnan hade växt. Men Lillebror var verkligen bekymrad.

"Jag vet faktiskt inte vad vi ska ta oss till", sa han.

"Med Fille och Rulle menar du", sa Karlsson. "Det vet jag. Det finns tre sätt har jag ju sagt - tirritera och filura och figurera, och jag tänker använda alla tre sätten."

Lillebror tyckte att det. fjärde sättet skulle vara det bästa, nämligen att Karlsson höll sig hemma i sitt eget hus just den här natten och låg nerkrupen under täcket tyst som en liten råtta. Men Karlsson sa att av alla fåniga sätt var det det fånigaste han hade hört talas om.

Lillebror ville ändå inte ge sig. Han hade fått en påse karameller av farbror Julius, och det föll honom in att han kanske kunde muta Karlsson med den. Han lät påsen dingla framför Karlssons näsa så frestande som möjligt och sa finurligt:

"Du får hela påsen, om du flyger hem och lägger dej!"

Men Karlsson knuffade undan Lillebrors hand.

"Å, fy, vad du är hemsk", sa han. "Behåll dina usla karameller! Inbilla dej inte att jag vill ha dom!"

Han plutade tjurigt med munnen och gick och satte sig på en pall så långt borta i ett hörn han kunde komma.

"Jag är inte me' när du är så där hemsk", sa han. "Jag är bara inte me'!"

Då blev Lillebror förtvivlad. Det var det värsta han visste när Karlsson inte "var me'". Lillebror skyndade sig att be om förlåtelse och försökte på alla sätt få Karlsson god igen, men det gick inte. Karlsson fortsatte att tjura.

"Ja, då vet jag inte vad jag ska göra", sa Lillebror till sist.

"Men det vet jag", sa Karlsson. "Det är inte säkert, men kanske jag är me' om du ger mej nån liten grej Ötja, jag kunde förresten ta den där karamellpåsen kanske!"

Då gav Lillebror honom karamellpåsen och sedan var Karlsson med. Det tänkte han fortsätta att vara hela natten.

"Hoj, hoj", sa han. "Du kan inte tro vad jag ska vara me'!"

Eftersom Karlsson nödvändigt skulle ligga över, så var det väl inget annat att göra än att bädda åt sig på soffan igen, tänkte Lillebror och ville sätta igång med det. Men då sa Karlsson att det var inte lönt! Den här natten skulle inte bli någon sovnatt utan tvärtom.

"Fast Husbocken och Sago-Julie hoppas jag tuppar av när som helst, för sen måste vi börja greja", sa Karlsson.

Och farbror Julius gick verkligen och la sig tidigt. Han var väl trött efter förra nattens oroligheter och alla dagens bestyr. Fröken Bock behövde nog också sova efter den ansträngande bull- och plätt-tirriteringen. Hon försvann snart in i sitt rum, ja, det var egentligen Bettans rum förstås. Det var där mamma hade placerat fröken Bock under den tid hon skulle vara hos dem.

De kom in först och sa godnatt åt Lillebror, både farbror Julius och fröken Bock, men då satt Karlsson gömd i garderoben. Han insåg själv att det var klokast så.

Farbror Julius gäspade.

"Jag hoppas John Blund kommer snart och låter oss alla få somna under hans röda paraply", sa han.

Jo, det du, tänkte Lillebror, men högt sa han bara:

"Godnatt, farbror Julius, sov gott! Godnatt, fröken Bock!"

"Och så går du och lägger dej nu genast", sa fröken Bock.

Och sedan försvann de.

Lillebror klädde av sig och tog på pyjamas. Det var nog bäst, trodde han, ifall fröken Bock eller farbror Julius kanske kom sättande upp mitt i natten och råkade få syn på honom.

Lillebror och Karlsson spelade svälta räv, medan de väntade på att farbror Julius och fröken Bock skulle somna. Men Karlsson fuskade så hemskt, och så ville han vinna hela tiden, annars var han inte med. Lillebror lät honom också vinna så mycket som möjligt, men när det till sist verkade som om han trots allt skulle förlora en omgång, då rafsade Karlsson raskt ihop korten i en hög och sa:

"Vi har inte tid att spela kort längre, vi måste börja greja!"

Vid det laget hade både farbror Julius och fröken Bock somnat - utan hjälp av John Blund och hans paraply. Karlsson hade roligt en lång stund med att springa från den ena sovrumsdörren till den andra och jämföra snarkningar.

"Världens bästa snarkforskare, gissa vem det är", sa han förtjust, och så härmade han för Lillebror hur farbror Julius och fröken Bock snarkade.

"Grrrr-pi-pi-pi, så låter det om Sago-Julle. Men Husbocken hon snarkar så här: Grrrr-asch, Grrrr-asch!"

Sedan kom Karlsson att tänka på något annat. Han hade fortfarande en massa karameller kvar, fastän han hade bjudit Lillebror på en och själv ätit tio, och nu måste han gömma påsen någonstans sa han, för att få händerna fria när han skulle börja greja. Och det måste vara på ett absolut säkert ställe.

"För det kommer ju tjyvar", sa han. "Finns det inget kassaskåp i huset?"

Lillebror sa att om det hade funnits ett, så skulle han först och främst ha låst in Karlsson där, men nu fanns det tyvärr inget.

Karlsson funderade ett slag.

"Jag lägger påsen inne hos Sago-Julle", sa han. "För när tjyvarna hör Grrr-pi-pi-pi, så tror dom att det är en tiger och vågar sej inte in."

Han öppnade sakta dörren till sängkammaren, Grrr-pi-pi-pi hördes ännu starkare. Karlsson fnissade förtjust och försvann in med påsen. Lillebror stod kvar och väntade.

Efter en stund kom Karlsson tillbaka. Utan påse. Men med farbror Julius tänder i näven.

"Nämen, Karlsson", sa Lillebror, "varför har du tagit dom där?"

"Du tror väl inte att jag lämnar mina karameller i förvar hos nån som har tänder", sa Karlsson. "Antag att Sago-Julle vaknar i natt och får se påsen! Har han då tänderna till hands, så sätter han igång ett knaprande utan hejd. Men nu har han inte det lyckligtvis."

"Det skulle farbror Julius aldrig göra", försäkrade Lillebror. "Han skulle aldrig ta en enda karamell som inte var hans."

"Dumma dej, han kan ju tro att det är nån fé ifrån sagovärlden som har varit där och gett honom påsen", sa Karlsson.

"Det tror han ju inte, när han själv har köpt den", invände Lillebror, men Karlsson ville inte höra på det.

"För jag behöver dom här tänderna", sa han. Han behövde ett starkt snöre också, förklarade han, och Lillebror smet ut i köket och hämtade en tvättlina i städgarderoben.

"Vad ska den vara till", undrade Lillebror.

"Jag ska göra en tjyvafälla", sa Karlsson. "En hemsk, fruktansvärd, dödsbringande tjyvafälla!"

Och han pekade ut var han skulle göra den också - där den smala tamburen med ett öppet valv mynnade ut i hallen.

"Precis här", sa Karlsson.

I hallen stod på var sida om valvet en bastant stol, och nu gjorde Karlsson en lika enkel som finurlig tjuvfälla genom att spänna linan på låg höjd - nästan nere vid golvet - tvärs över valvöppningen och fästa den ordentligt i de båda stolarnas stadiga ben. Var och en som i mörker kom från tamburen och ville ut i hallen måste snava på linan, så mycket var säkert.

Lillebror mindes när Fille och Rulle förra året kom och ville stjäla hos dem. De hade tagit sig in genom att sticka en lång ståltråd igenom brevlådan, och sedan hade de lyckats få upp låset. Det var väl så de tänkte göra den här gången också, och då var det minsann rätt åt dem, ifall de snavade på linan.

Lillebror småskrattade tyst, och sedan kom han att tänka på något som gjorde honom ännu mer förnöjd.

"Jag har nog gått omkring och varit ängslig alldeles i onödan", sa han. "För Bimbo kommer ju att skälla så hela huset vaknar, och då sticker dom sin väg, både Fille och Rulle."

Karlsson stirrade på honom som om han inte trodde sina öron.

"Och då", sa han strängt, "då har jag gjort tjyvafällan alldeles i onödan. Och det tror du att jag går med på, det tror du! Nä, hunn ska bort och det tvärt!"

Lillebror blev riktigt arg.

"Vad menar du med det? Var ska jag göra av honom, har du tänkt?"

Då sa Karlsson att Bimbo kunde få sova uppe hos honom. Han kunde ligga där i Karlssons kökssoffa och snusa hur skönt som helst, medan Karlsson var borta på filurning. Och när Bimbo klev ur sängen i morgon bitti, så skulle han stå i köttfärs upp till knäna, lovade Karlsson, bara Lillebror ville ta reson.

Men Lillebror ville inte ta reson på det sättet. Han tyckte det var skamligt mot Bimbo att skicka bort honom. Och dessutom skulle det verkligen vara bra med en skällande hund, när Fille och Rulle kom.

"Ja, bara förstör alltihop du", sa Karlsson bittert. "Låt aldrig mej få ha nåt roligt, nähä, bara hindra mej hela tiden så jag inte kan tirritera och filura och figurera ett enda dugg, gör det! Huvudsaken är ju att din jycke får skälla och föra väsen om nätterna."

"Du förstår välÖ", började Lillebror, men Karlsson avbröt honom.

"Jag är inte me'! Du får skaffa dej filurare var du kan hädanefter, jag är bara inte me'!"

Bimbo morrade ogillande när Lillebror kom och ryckte upp honom ur hans korg, där han just hade somnat, och det sista Lillebror såg av sin hund, när Karlsson gick till väders med honom, var ett par stora, förvånade ögon.

"Var inte rädd, Bimbo! Jag kommer snart och hämtar dej", ropade Lillebror så tröstande han kunde.

Karlsson kom tillbaka efter ett par minuter, nyter och glad.

"Jag kan hälsa från Bimbo, gissa vad han sa! Vad det är trevligt oppe hos dej, Karlsson, sa han. Kan jag inte få bli din hund i stället?"

"Haha, det sa han ju inte!"

Lillebror skrattade, han visste nog vems hund Bimbo var och det visste Bimbo också.

"Nåja, nu är allt bra", sa Karlsson. "Du förstår ju att när det är två goda vänner som du och jag, så får ju den ena lov att rätta sej efter den andra ibland och göra som den andra vill nån gång."

"Ja, men det är alltid du som är den andra", sa Lillebror med ett fniss, och han undrade hur Karlsson egentligen bar sig åt. Vilken människa som helst måste ju förstå, att en natt som den här så vore det allra bästa om Karlsson låg uppe i sin kökssoffa med täcket över huvudet, medan Bimbo låg här nere och skrämde bort Fille och Rulle genom att skälla så huset skakade. Men nu hade Karlsson fått det precis tvärtom och nästan lyckats inbilla Lillebror att det också var bäst så. Det ville Lillebror förresten gärna tro, för innerst inne var han ändå äventyrslysten och rätt nyfiken på hur Karlsson skulle filura den här gången.

Karlsson hade bråttom nu, för han trodde att Fille och Rulle kunde väntas när som helst.

"Jag ska filura ihop nånting som skrämmer ihjäl dom redan från början", sa han. "Det behövs ingen liten dum hund till det, må du tro."

Han sprang ut i köket och började riva i städgarderoben. Lillebror bad honom ängsligt att vara lite tystare, för fröken Bock sov ju i Bettans rum som låg vägg i vägg. Det hade Karlsson inte tänkt på.

"Du får lyssna vid dörrarna", kommenderade han Lillebror. "Så fort du inte hör Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch, så säjer du till, för då är det fara på färde."

Han funderade lite.

"Vet du vad du ska göra då", sa han. "Då ska du sätta igång och snarka själv det värsta du kan. Så här: Grrr-aaaah, Grrr-aaaah!"

"Varför ska jag göra det", undrade Lillebror.

"Jo, för om det är Sago-Julle som har vaknat, så tror han att det är Husbocken han hör, och om Husbocken vaknar, så tror hon att det är Sago-Julle hon hör. Men jag vet att Grrr-aaaah är du och då förstår jag att nån är vaken och att det är fara på färde, och då kryper jag in i städgarderoben och gömmer mej, hihi, världens bästa filurare, gissa vem det är!"

"Men om Fille och Rulle kommer, vad ska jag göra då", undrade Lillebror ganska förskrämd, för det skulle ju vara så lagom trevligt att stå ensam ute i hallen, när tjuvarna kom, och med Karlsson borta i köket.

"Då ska du också snarka", sa Karlsson. "Så här: Grr-hö-hö-hö, Grr-hö-hö-hö."

Det här var minst lika svårt som multiplikationstabellen tänkte Lillebror, att komma ihåg alla Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch och Grrr-aaah och Grrr-hö-hö-hö, men han lovade att göra sitt bästa.

Karlsson gick fram till handdukshyllan och ryckte ner alla kökshanddukarna.

"Handdukarna räcker inte", sa han. "Men det finns väl fler i badrummet."

"Vad är det du tänker göra", undrade Lillebror.

"En mumie", sa Karlsson. "En hemsk, fruktansvärd, dödsbringande mumie!"

Lillebror visste inte riktigt vad mumie var, men han hade för sig att det var någonting som fanns i gamla kungagravar i Egypten. Det var visst helt enkelt döda kungar och drottningar som låg där som en sorts stela paket med gloende ögon. Pappa hade berättat om det en gång. Kungarna och drottningarna var balsamerade hade han sagt, för att man skulle kunna ha dem kvar precis som de var när de levde, och de var inlindade i varv på varv av gamla linnetrasor hade pappa sagt. Men Karlsson var väl i alla fall ingen balsamerare tänkte Lillebror, och han frågade häpen:

"Hur ska du kunna göra en mumie?"

"Jag lindar in mattpiskaren, men bry dej inte om det du", sa Karlsson. "Gå och ställ dej på vakt och sköt ditt, så ska jag nog sköta mitt."

Och Lillebror ställde sig på vakt. Han lyssnade vid dörrarna och hörde de mest lugnande snarkningar, Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch precis som det skulle vara. Men sedan måtte farbror Julius ha fått någon mardröm, för hans snarkningar blev plötsligt så egendomliga och jämrande, Grrr-mmmm, Grrr-mmmm inte alls det där lugna, susande pi-pi-pi. Lillebror undrade om det inte var säkrast att gå och tala om det för världens bästa snarkforskare ute i köket, men just när han undrade som mest, hörde han ivrigt springande steg och sedan ett förskräckligt brak och sedan en hel massa svärord. Det kom borta från tjyvafällan, å, hjälp, nu var Fille och Rulle här förstås! Samtidigt märkte han till sin fasa att Grrr-asch alldeles hade tystnat, å, hjälp, vad skulle han ta sig till? Han repeterade förtvivlat alla order han hade fått av Karlsson, och sedan satte han i med ett ynkligt Grrr-aah tätt följt av ett lika ynkligt Grrr-hö-hö-hö, men det ville inte låta som snarkningar alls.

Han försökte igen.

"Grrr Ö"

"Håll truten", var det nån som väste borta vid tjyvafällan, och i mörkret såg han något litet tjockt som låg och krälade mellan de kullfallna stolarna och förgäves försökte kravla sig upp. Det var Karlsson.

Lillebror sprang dit och lyfte undan stolarna så att Karlsson kunde komma upp. Men Karlsson var inte alls tacksam för det. Han var arg som ett bi.

"Det var ditt fel", väste han. "Sa jag inte att du skulle hämta handdukar åt mej i badrummet?"

Det hade ju Karlsson faktiskt inte sagt. Stackarn, han hade förstås glömt att vägen till badrummet gick över tjyvafällan, men det kunde ju inte Lillebror hjälpa.

De hade förresten ingen tid att gräla om vems fel det var, för nu hörde de fröken Bock rassla med dörrhandtaget inne i sitt rum. Här var inte en sekund att förlora.

"Spring", viskade Lillebror.

Karlsson rände iväg ut i köket och själv sprang Lillebror som en rasande in till sig och kastade sig ner i sängen.

Det var i allra sista ögonblicket. Han drog täcket upp till hakan och försökte åstadkomma ett litet trovärdigt Grrr-aaah, men det lät inget vidare bra, så han tystnade och låg där och hörde fröken Bock komma in och komma fram till hans säng. Han kikade försiktigt mellan ögonfransarna och såg henne stå där i sin nattsärk, vit i allt det skymningsgråa, jo, hon stod där och tittade så forskande ner på honom, och han kände att det började klia i hela kroppen.

"Försök inte låssas att du sover", sa fröken Bock men hon lät inte arg.

"Var det åskknallen som väckte dej också", frågade hon, och Lillebror stammade:

"Ja Öjag tror det."

Fröken Bock nickade bekräftande.

"Jag har känt hela dan att det skulle bli åska. Det har varit så kvavt och besynnerligt. Men du ska inte vara rädd", sa hon och klappade Lillebror på huvudet. "Den bara dundrar, men den slår aldrig ner så här mitt i stan."

Sedan gick hon. Lillebror låg kvar i sängen en lång stund och tordes inte röra sig. Men så småningom tassade han upp. Han undrade oroligt hur det hade gått för Karlsson, och så tyst han kunde smög han ut i köket.

Det första han såg var mumien. Helige Jeremias, som farbror Julius brukade säga, han såg mumien! Den satt på diskbänken och bredvid stod Karlsson stolt som en tupp och lyste på den med en ficklampa som han hade hittat i städgarderoben.

"Är hon inte stilig", sa han.

Hon - då var det väl en drottningmumie då, tänkte Lillebror. En ganska rund och knubbig drottning var det minsann, för kring mattpiskaren hade Karlsson lindat alla kökshanddukar och badhanddukar som han hade kunnat få tag i. Mattpiskarens "huvud" hade han gjort till ansikte genom att spänna en handduk över det och på handduken hade han ritat två stora gloende svarta ögon. Men mumien hade tänder också. Riktiga tänder. Farbror Julius tänder. De satt intryckta i handduken och var väl antagligen förankrade mellan mattpiskarens rottingslingor, men för att de skulle sitta säkrare, hade Karlsson klämt fast dem med ett par plåster över mumiens mungipor. En hemsk och fruktansvärd och dödsbringande mumie var det minsann, och ändå fnissade Lillebror.

"Varför är det plåster på henne", frågade han.

"Hon har väl rakat sej", sa Karlsson och klappade mumien på kinden. "Hoj, hoj, hon är så lik mor min, så jag tänker kalla henne för Morsan."

Han tog mumien i famn och bar henne mot hallen.

"Det blir roligt för Fille och Rulle att få träffa Morsan", sa han.

7 Karlsson filurar bäst i mörker.

Det kom en lång ståltråd insmygande genom brevlådan. Man såg den inte, för det var kolsvart i tamburen, men man hörde det otäcka rasslet och skrapet, ja, nu kom de, Fille och Rulle!

Lillebror och Karlsson satt hopkrupna under det runda bordet i hallen och väntade. Minst en timme hade de suttit där. Lillebror hade rentav somnat till ett slag. Men han vaknade med ett ryck, när det rasslade borta i brevlådan, oj, nu kom de i alla fall! Lillebror blev klarvaken och rädd så att han frös över ryggen, men från Karlsson hördes i mörkret ett belåtet kurr.

"Hoj, hoj", viskade han, "hoj, hoj!"

Tänk att man kunde få upp låset så lätt med bara en ståltråd! Nu öppnades den försiktigt, dörren, och någon kom in, någon var i tamburen - Lillebror höll andan, det här var verkligen otäckt! Det hördes viskningar och sedan smygande steg Ömen sedan ett brak, oj, vilket brak, och två dämpade skrik! Och sedan tändes plötsligt Karlssons ficklampa under bordet och lika plötsligt släcktes den igen, men under det korta ögonblick den lyste föll skenet på en hemsk och dödsbringande mumie som stod uppställd mot väggen och grinade sitt hemska grin med farbror Julius tänder. Och då skrek det till igen borta vid tjyvafällan, lite högre den här gången.

Sedan hände allting om vartannat. Lillebror kunde inte hålla ordning på det. Han hörde dörrar öppnas, det var farbror Julius och fröken Bock som kom travande, och samtidigt hörde han snabba fötter fly ut genom tamburen, och han hörde hur Morsan hasade över golvet, när Karlsson drog henne till sig med Bimbos koppel som satt omkring hennes hals. Han hörde också hur fröken Bock flera gånger tryckte på strömbrytaren för att få ljus, men Karlsson hade skruvat loss alla elektriska proppar på mätartavlan ute i köket - man filurar bäst i mörker hade han sagt - och därför stod nu fröken Bock och farbror Julius hjälplösa och kunde inte få något ljus.

"Vilket fruktansvärt åskväder", sa fröken Bock. "Ett sånt brak, va? Undra på att dom har stängt av den elektriska strömmen!"

"Var det verkligen åskan", sa farbror Julius. "Jag trodde att det var något helt annat."

Men fröken Bock försäkrade att hon kände igen åskan, när hon hörde den.

"Vad skulle det annars vara", undrade hon.

"Jag tänkte att det kanske var några nya mystikusar från sagovärlden som hade stämt möte här i natt", sa farbror Julius.

Egentligen sa han "myfftikuffar från fagovärlden", för han läspade så att det fräste om det. Det var för att han inte hade tänderna på sig, förstod Lillebror, men han glömde det strax. Han hade inte tid att tänka på något annat än Fille och Rulle nu, var fanns de? Hade de försvunnit? Han hade inte hört tamburdörren slå igen efter dem, så därför var de väl kvar någonstans där inne i tamburens mörker, gömda bakom ytterkläderna kanske, å, vad det här var hemskt! Lillebror tryckte sig så nära intill Karlsson han kunde komma.

"Lugn, bara lugn!" viskade Karlsson. "Vi har dom snart här igen."

"Ja, är det inte det ena så är det det andra", sa farbror Julius. "Nån nattro får man vifft aldrig här i huffet."

Sedan försvann både han och fröken Bock in i sina rum, och allt blev tyst igen. Karlsson och Lillebror satt kvar under bordet och väntade. Det gick en evighet tyckte Lillebror. Grr-pi-pi-pi och Grrr-asch började höras igen, svagt och avlägset förstås men ändå ett tydligt tecken på att farbror Julius och fröken Bock hade fallit till ro.

Och då kom minsann Fille och Rulle tassande inifrån mörkret igen. Mycket försiktigt kom de, och vid tjyvafällan stannade de och lyssnade. Man kunde höra deras andetag i mörkret. Det var hemskt. Och nu tände de sina ficklampor, jo, de hade minsann ficklampor de också, och ljuset från dem vandrade sökande över rummet. Lillebror blundade precis som om han trodde att han på det viset skulle bli mera osynlig. Bordduken hängde långt ner, som tur var, men hur lätt skulle inte ändå Fille och Rulle kunna hitta dem där de satt, han och Karlsson och Morsan. Lillebror knep ihop ögonen och höll andan. Och han hörde Fille och Rulle viska med varann alldeles nära honom.

"Såg du spöket du också", frågade Fille.

"Om jag gjorde", sa Rulle. "Där vid väggen stod det, men nu är det borta."

"Det här är nog den värsta spökvåningen i hela Stockholm, ja, det vet vi ju sen gammalt", sa Fille.

"Usch ja, vi sticker härifrån", sa Rulle.

Men det ville inte Fille.

"Aldrig i livet! För tiotusen kronor står jag ut med flera dussin spöken, skriv opp det!"

Han reste tyst stolarna i tjyvafällan och ställde dem åt sidan. Det var väl för att de inte skulle ligga i vägen, om han råkade få bråttom att komma därifrån, och han undrade argt vad det var för små hemska barn de hade här i huset som roade sig med att snärja omkull folk, när det kom besök.

"Jag tratta' på ansiktet med ögat före", sa han, "vilken blåtira jag ska få, nedra busungar!"

Sedan lät han om igen sin ficklampa lysa i alla hörn och vrår.

"Nu ska vi se vart dom här dörrarna går och var vi ska börja leta", sa han.

Ljusskenet flackade hit och dit, och varje gång det kom i närheten av bordet, blundade Lillebror och gjorde sig så liten han kunde. Han drog förtvivlat in fötterna, de kändes jättestora och fick inte plats under bordduken tyckte han, de ville bara spreta ut lagom för Fille och Rulle att få syn på.

Mitt i alltihop märkte han att Karlsson donade med Morsan igen. Ljusskenet hade flyttat sig nu, det var mörkt under bordet, men inte mörkare än att Lillebror kunde se hur Karlsson puttade ut Morsan och ställde upp henne med ryggen mot bordskanten. Där stod hon när ljuset från Filles ficklampa rätt som det var kom tillbaka och träffade henne mitt i hennes hemska grin. Och då hördes om igen först två dämpade skrik och sedan ljudet av snabba fötter som flydde ut i tamburen.

Nu blev det liv i Karlsson.

"Kom", flåsade han i örat på Lillebror, och sedan kröp han med Morsan släpande i kopplet bakom sig snabbt som en igelkott tvärs över golvet och försvann in i Lillebrors rum, och Lillebror kröp efter.

"Vilka simpla människor", sa Karlsson och drog igen dörren om sig och Lillebror. "Att inte kunna se skillnad på spöken och mumier, det tycker jag är simpelt."

Han gläntade försiktigt på dörren och lyssnade utat den mörka hallen. Lillebror lyssnade också, och han hoppades få höra tamburdörren slå igen bakom Fille och Rulle, men så väl var det inte. De fanns minsann kvar, och han hörde dem prata lågt med varann där ute.

"Tiotusen kronor", sa Fille, "glöm inte det! Jag låter inga spöken skrämma mej, så mycket du vet det."

Det gick en stund. Karlsson lyssnade ihärdigt.

"Nu är dom inne hos Sago-Julle", sa han. "Hoj, hoj, då hinner vi greja lite!"

Han tog av Morsan kopplet och la henne ömt i Lillebrors säng.

"Hejsan, hoppsan, Morsan, nu ska du äntligen få sova", sa han och stoppade om henne som en mor stoppar om sitt barn för natten. Sedan vinkade han till sig Lillebror.

"Titta, är hon inte gullig", sa han och lyste på sin mumie med ficklampan. Lillebror ryste. Där hon låg och stirrade upp i taket med sina svarta, gloende ögon och med sitt hemska grin kunde Morsan skrämma livet ur vem som helst. Men Karlsson gav henne en belåten klapp och sedan drog han lakan och filt ända upp över ögonen på henne. Han tog också sängöverkastet som fröken Bock, när hon var där och sa godnatt åt Lillebror, hade vikt ihop och lagt på en stol, och han bredde det omsorgsfullt över sängen, kanske för att Morsan inte skulle frysa, tänkte Lillebror med ett fniss. Nu såg man inget mer av henne än en trind, bullig kropp som välvde sig under sängkläderna.

"Hejsan, hoppsan, Lillebror", sa Karlsson, "nu ska du nog sova lite du också, tror jag."

"Var då", undrade Lillebror oroligt, för bredvid Morsan ville han absolut inte sova. "Jag kan ju inte ligga i sängen när Morsan Ö"

"Nä, men under", sa Karlsson. Och in under sängen kröp han snabbt som en igelkott, och Lillebror kröp efter så fort han kunde.

"Nu ska du få höra en typisk spionsnarkning", sa Karlsson.

"Snarkar spioner på något särskilt sätt", undrade Lillebror förvånad.

"Ja, dom snarkar lömskt och farligt så man kan bli tokig. Så här: Ööööööh, Ööööööh, Öööööh!"

Spionsnarkningen drönade hotfullt och steg och sjönk och morrade. Det lät verkligen lömskt och farligt. Och dessutom ganska högt. Lillebror blev ängslig.

"Var tyst! Fille och Rulle kan ju komma!"

"Ja, just det, då behövs spionsnarkning", sa Karlsson.

I samma stund hörde Lillebror hur någon tog i dörrvredet. En smal springa öppnades. En ljusstråle trängde in, och sedan kom Fille och Rulle tassande efter.

Karlsson snarkade lömskt och farligt, och Lillebror blundade förtvivlat. Fast det behövde han egentligen inte göra. Han var redan osynlig. Överkastet hängde ner ända till golvet och skyddade både honom och Karlsson från allt närgånget ljussken och alla snokande ögon. Det var nog så Karlsson hade tänkt ut det också.

"Ööööööh", snarkade Karlsson.

"Äntligen har vi hittat rätt", sa Fille med låg röst. "Så där snarkar inget barn, det måste vara han. Titta en sån tjock kluns där ligger, jo, det måste vara han."

"Ööööööh", kom det argt från Karlsson. Han ville inte bli kallad tjock kluns, det kunde man höra på snarket.

"Har du handklovarna färdiga", frågade Rulle. "Det är bäst att koppla dom på honom, innan han vaknar."

Det rasslade lite i sängöverkastet, och sedan hörde man hur Fille och Rulle flämtade till. Lillebror förstod att nu hade de mött grinet från den hemska och dödsbringande mumien som vilade på kudden. Men vid det här laget var de ju vana vid henne och kanske inte riktigt så lättskrämda mer, eftersom de varken skrek eller sprang utan bara liksom flämtade till.

"Äsch, det är ju en docka", sa Fille lite generad Ö"och en sån docka sen, fy farao", sa han och täckte visst över henne igen, för överkastet rasslade tillbaka på sin plats.

"Men du", sa Rulle, "förklara för mej hur dockan har kommit hit! Hon var ute i hallen nyss, var hon inte det kanske?"

"Det har du rätt i", sa Fille fundersamt. "Och vem är det som snarkar förresten?"

Men det hann Fille inte få veta, för just då hördes steg som närmade sig ute i hallen. Lillebror kände igen fröken Bocks tunga fjät, och han tänkte nervöst att nu blir det väl en skräll värre än åskan.

Men det blev det inte.

"Fort in i radegoben", väste Fille, och innan Lillebror hann blinka, försvann både Fille och Rulle in i hans garderob.

Då blev det liv i Karlsson. Snabbt som en igelkott kravlade han iväg bort till garderoben och låste dörren ordentligt om Fille och Rulle. Sedan kravlade han lika snabbt tillbaka till sin plats under sängen, och i nästa sekund klev fröken Bock in i rummet, nästan som en Lucia i sin vita särk och med ett tänt ljus i handen.

Lillebror förstod att hon var framme vid sängen, när han såg hennes stortår komma stickande in under sängkanten, och samtidigt hörde han hennes stränga röst högt över sitt huvud.

"Var det du, Lillebror, som var inne i mitt rum alldeles nyss och lyste med ficklampa?"

"Nä, det var inte jag", stammade Lillebror utan att tänka sig för.

"Varför är du vaken då", frågade fröken Bock misstänksamt, och sedan sa hon:

"Ligg inte under täcket och prata, så man inte hör vad du säjer!"

Det rasslade till, när hon drog undan sängöverkastet från det som hon trodde var Lillebrors huvud. Och sedan hördes ett kraftigt tjut, stackars fröken Bock, hon var ju inte lika van som Fille och Rulle att se hemska och dödsbringande mumier, tänkte Lillebror. Han förstod att nu var det tid att krypa fram. Han skulle i alla fall bli upptäckt, och dessutom måste han få hjälp med Fille och Rulle. De måste ut ur garderoben även om all världens hemligheter rök ut på samma gång.

Så Lillebror kröp fram.

"Bli inte rädd", sa han ängsligt, "Morsan är inget farlig men, oj, det är ett par tjuvar i garderoben."

Fröken Bock var fortfarande uppskrämd efter mötet med Morsan. Hon höll sig för hjärtat och andades tungt, men när Lillebror sa det där om tjuvarna i garderoben, så blev hon nästan arg.

"Vad är det för dumheter du kommer och hittar på! Tjuvar i garderoben, prata inte skräp!"

Men för säkerhets skull gick hon fram till garderobsdörren och ropade:

"Är det nån där?"

Det kom inget svar, och då blev hon ännu argare.

"Svara! Är det nån där? Om ni inte är där, sä kan ni väl säja det åtminstone!"

Fast sedan hörde hon plötsligt något litet buller inne i garderoben, och då förstod hon att Lillebror talade sanning.

"Å, du modiga pojke", brast hon ut. "Har du som är så liten låst in två stora, starka tjuvar, å, vad du är modig!"

Då dundrade det till under sängen och Karlsson kom framkrypande.

"Tänk för att han inte är det", sa Karlsson. "Tänk för att det var jag som gjorde det!"

Han blängde argt ömsom på fröken Bock och ömsom på Lillebror.

"Och tänk för att jag är modig och bra på alla sätt", sa han. "Och genomklok och rättså vacker också förresten och inte nån tjock kluns heller, så det så!"

Fröken Bock blev ursinnig, när hon fick se Karlsson.

"Du Ödu Ö", skrek hon, men sedan förstod hon väl att här inte var rätt tid och plats att börja gräla på Karlsson om plättar, det fanns viktigare saker att tänka pä. Hon vände sig häftigt till Lillebror.

"Spring genast in och väck farbror Julius, så vi får ringa efter polisen Öoj, då måste jag ju sätta på mej en morgonrock", sa hon med en förskrämd blick på sitt nattlinne. Och så rusade hon iväg. Lillebror rusade också iväg. Men först slet han tänderna från Morsan. Han förstod att nu behövde farbror Julius dem bättre.

I sängkammaren brusade Grrr-pi-pi-pi för fullt, farbror Julius sov som ett gott barn.

Det började ljusna så smått. I gryningsdagern såg Lillebror vattenglaset stå där på nattduksbordet som det brukade göra. Han släppte ner tänderna i det, och det hördes ett litet plask. Där bredvid låg farbror Julius glasögon och så Karlssons karamellpåse. Lillebror tog påsen och stoppade den i pyjamasfickan för att ge den till Karlsson. Det var ju onödigt att farbror Julius skulle se den, när han vaknade, och börja undra hur den hade kommit dit.

Lillebror hade en känsla av att det brukade ligga något mer på nattduksbordet i vanliga fall, javisst, farbror Julius klocka och plånbok. De fanns där inte nu. Men det var ju inget som Lillebror behövde bry sig om. Vad han hade att göra, det var att väcka farbror Julius, och det gjorde han.

Farbror Julius for häftigt upp ur sömnen.

"Vad är det nu igen?"

Han fiskade raskt upp sina tänder och satte dem på plats i munnen och sedan sa han:

"Sannerligen, snart reser jag hem till Västergötland, så som här levs om nätterna Öoch sen ska jag minsann sova sexton timmar i sträck, så det så!"

Det var verkligen en mening, där han behövde sina tänder, tänkte Lillebror, men sedan satte han igång att förklara för farbror Julius, varför han måste komma och det tvärt.

Och farbror Julius stövlade iväg så fort han bara kunde, Lillebror rände efter, fröken Bock kom löpande från sitt håll, och de störtade in i Lillebrors rum alla på en gång.

"Å, snälla herr Jansson, tjuvar, kan man bara tänka sej", hojtade fröken Bock.

Det fanns ingen Karlsson i rummet, det var det första Lillebror la märke till. Fönstret stod öppet. Han måste ha flugit hem till sig, så bra, så utmärkt bra! Tänk, då skulle Fille och Rulle inte behöva se honom och inte polisen heller, det var nästan för bra för att vara sant!

"Dom är i garderoben", sa fröken Bock, och hon lät både skrämd och nöjd. Men farbror Julius pekade på den tjocka klunsen i Lillebrors säng och sa:

"Är det inte bäst att vi väcker Lillebror först som sist?"

Sedan tittade han förvånad på Lillebror som stod bredvid honom.

"Fast han är ju redan vaken ser jag - men vem är det då som ligger i sängen där?"

Fröken Bock ryste. Hon visste nog vad som låg i sängen. Här fanns sådant som var ruskigare än tjuvar till och med.

"Nånting gräsligt", sa hon. "Det är nånting alldeles gräsligt! Från sagovärlden antagligen!"

Då började ögonen lysa på farbror Julius. Han var inte rädd minsann, nej, han klappade klunsen som bullade sig under täcket.

"Nånting tjock och gräsligt från sagovärlden, det måste jag se, innan jag tar itu med några tjuvar!"

Han ryckte raskt undan överkastet.

"Hihi", sa Karlsson och satte sig förtjust upp i sängen, "tänk för att det inte var nån från sagovärlden den gången, tänk för att det bara var lilla jag, vilken blåsning, va?"

Fröken Bock blängde förbittrad på Karlsson och farbror Julius verkade också mycket besviken.

"Har ni den där ungen här om nätterna också", frågade han.

"Ja, fast jag ska vrida nacken av honom, när jag får tid", sa fröken Bock. Men sedan grep hon ängsligt farbror Julius i armen.

"Snälla herr Jansson, vi måste ju ringa efter polisen!"

Då hände något oväntat. Från garderoben hördes en barsk röst:

"Öppna i lagens namn! Det är från polisen!"

Fröken Bock och farbror Julius och Lillebror blev verkligen häpna, men Karlsson blev bara arg.

"Från polisen Ödet kan ni försöka smälla i nån annan, dumma busetjyvar!"

Men då ropade Fille inne från garderoben och sa, att det var stränga straff på att låsa in poliser som kom för att gripa farliga spioner - jo, nu hade de hittat på det knepigt, tänkte Lillebror.

"Och var så snäll och öppna nu bara", skrek Fille.

Då gick farbror Julius beskedligt och låste upp. Ut klev Fille och Rulle, och de verkade så arga och polisaktiga att farbror Julius och fröken Bock blev riktigt rädda.

"Men poliser", sa farbror Julius tveksamt, "ni har ju ingen uniform?"

"Nä, för vi är från hemliga säkerhetspolisen", sa Rulle.

"Och vi har kommit för att gripa honom där", sa Fille och pekade på Karlsson. "Han är en mycket farlig spion!"

Men då hävde fröken Bock upp ett av sina rysansvärdaste skratt.

"Spion! Den där! Nä, vet ni vad! Det är en av Lillebrors otäcka klasskamrater!"

Karlsson tog ett skutt ur sängen.

"Och jag är bäst i klassen till på köpet", sa han ivrigt, "jo, för jag kan vifta med örona Öja, och så addition också förstås!"

Men det där trodde inte Fille på. Han kom med hand-klovarna i högsta hugg och gick hotande mot Karlsson. Allt närmare kom han, men då sparkade Karlsson till honom på smalbenet riktigt ordentligt. Fille svor en lång ramsa och började hoppa runt på ett ben.

"Där får du nog ett blåmärke", sa Karlsson belåtet, och Lillebror tänkte att blåmärken, det var nog något som tjuvar fick många av. Filles ena öga hade nästan svullnat igen nu och var alldeles blått. Det kunde han gärna ha, tänkte Lillebror, när han kom här och ville röva bort Lillebrors egen Karlsson och sälja honom för tiotusen kronor. Otäcka tjuvar, Lillebror unnade dem alla blåmärken de kunde få!

"Dom är inga poliser, dom ljuger", sa han. "Dom är tjuvar, det vet jag."

Farbror Julius kliade sig eftertänksamt i nacken.

"Det här får vi lov att reda ut", sa han.

Han föreslog att de skulle sätta sig i vardagsrummet allesammans, och där skulle det redas ut, om Fille och Rulle var tjuvar eller ej.

Det hade hunnit bli nästan ljust. Stjärnorna hade bleknat bort på himlen utanför vardagsrumsfönstret, en ny dag var på väg, och Lillebror önskade inget högre än att äntligen få gå och lägga sig, i stället för att sitta här och höra på Filles och Rulles lögner.

"Har ni verkligen inte läst i tidningen, att det är en spion som flyger omkring i Vasastan", sa Rulle och plockade fram ett tidningsurklipp ur fickan.

Men då såg farbror Julius mycket överlägsen ut.

"Man ska inte tro all smörja som tidningarna skriver", sa han. "Fast jag kan ju för all del läsa det där en gång till. Vänta, jag ska hämta mina glasögon!"

Han försvann in i sängkammaren, men han kom fort tillbaka igen, och nu var arg.

"Jo, det är sköna poliser", skrek han. "Ni har knyckt min plånbok och min klocka, var snäll och ro fram med dom ögonblickligen!"

Men då blev Fille och Rulle också förskräckligt arga. Det var farligt att beskylla poliser för att stjäla plånböcker och klockor, påstod Rulle.

"Det kallas för ärekränkning, vet ni inte det", sa Fille. "Och man kan komma i fängelse, om man ärekränker poliser, vet ni inte det?"

Karlsson hade visst kommit att tänka på någonting, eftersom han plötsligt fick så bråttom. Han rusade ut precis som farbror Julius och lika kvickt kom han tillbaka, arg så att det fräste.

"Och min karamellpåse", skrek han, "vem har tagit den?"

Fille gick hotande emot honom.

"Skyller du oss för det, va?"

"Ånä, jag är väl inte galen heller", sa Karlsson. "Ärekränk, det aktar jag mej nog för. Men så mycket kan jag säja, att om den som har tagit påsen inte lämnar den tillbaka nu genast, så får han sej en blåtira på det andra ögat också."

Lillebror fick bråttom att hala fram påsen.

"Här är den", sa han och lämnade den till Karlsson. "Jag tog vara på den åt dej:"

Då log Fille verkligen försmädligt.

"Jojo, där ser man! Men skylla allting på oss, det tycker ni går för sej!"

Fröken Bock hade suttit tyst, men nu ville hon vara med och reda ut hon också.

"Klockan och plånboken, det förstår jag nog vem som har knyckt. Han gör ju inget annat än stjäl, bullar och plättar och allt vad han kommer över!"

Hon pekade på Karlsson, och Karlsson blev ursinnig.

"Det där du! Det är ärekränk, och det är farligt, vet du inte det, dumma dej!"

Men fröken Bock struntade i Karlsson. Hon ville tala allvar med farbror Julius nu. Det kunde nog vara sant, trodde hon, att de här herrarna var från hemliga polisen, för de såg ju rätt så hyggliga ut, snyggt klädda och allting. Tjuvar brukade väl ha trasiga, lappade kläder trodde fröken Bock, för hon hade aldrig sett någon inbrottstjuv.

Då blev Fille och Rulle glada och belåtna minsann. Fille sa att han hade förstått från början vilken klok och underbar människa den här damen var, och han var förtjust att han hade fått tillfälle att träffa henne, sa han. Han vände sig rentav till farbror Julius för att få medhåll.

"Inte sant, hon är bra rar, tycker ni inte det?"

Det verkade inte som om farbror Julius hade tänkt på det förut, men nu blev han ju tvungen att hålla med, och då slog fröken Bock ner ögonen och blev alldeles röd.

"Ja, hon är rar som en skallerorm", muttrade Karlsson. Han satt bredvid Lillebror i ett hörn och åt karameller, så att det knastrade, men när påsen var tom, hoppade han upp och började skutta runt i rummet. Det såg ut som om han gjorde det på lek, men under sitt skuttande kom han så småningom att stå alldeles bakom stolarna där Fille och Rulle satt.

"En sån raring skulle man vilja träffa fler gånger", sa Fille, och då blev fröken Bock ännu rödare i ansiktet och slog ner ögonen igen.

"Ja, ja, det är nog bra med raring och sånt där", sa farbror Julius otåligt, "men nu vill jag veta, vart min klocka och min plånbok har tagit vägen!"

Det verkade inte som om Fille och Rulle hörde vad han sa. Fille var förresten så förtjust i fröken Bock, att han inte brydde sig om något annat.

"Ser trevlig ut också, tycker du inte det, Rulle", sa han lågt men ändå så att fröken Bock skulle höra det. "Vackra ögon Öoch en så förtjusande hemtrevlig näsa sen, riktigt en sån där som man kan lita på i alla väder, tycker du inte det, Rulle?"

Då hoppade fröken Bock till på sin stol och slog upp ögonen alldeles kolossalt.

"Att vad", skrek hon, "vad sa ni?"

Fille kom nästan av sig.

"Jo, jag sa bara Ö" började han, men fröken Bock lät honom inte fortsätta.

"Jaså, det här är Filip, kan jag förstå", sa hon och log nästan lika hemskt som Morsan, tyckte Lillebror.

Fille blev förvånad.

"Hur kan ni veta det? Har ni hört talas om mej ?"

Fröken Bock nickade bistert.

"Om jag har hört talas! Ja, du gode Moses, det har jag! Och då är väl det här Rudolf då", sa hon och pekade på Rulle.

"Ja, men hur kan ni veta det? Har vi nån gemensam bekant kanske", undrade Fille och såg riktigt glad och förväntansfull ut.

Fröken Bock nickade igen lika bistert.

"Ja, jag skulle tro det! Fröken Frida Bock på Frejgatan, hon är väl bekant? Hon har ju en näsa att lita på i alla väder precis som jag, eller hur?"

"Fast din är inte nån hemtrevlig potatis utan mer som en gurka med knottror på", sa Karlsson.

Fille var nog ändå inte intresserad av näsor, för han såg inte glad ut längre. Det verkade i stället som om han helst av allt ville springa sin väg och det verkade som om Rulle ville det också. Men bakom dem stod Karlsson. Och plötsligt small det ett skott som fick Fille och Rulle att hoppa högt av förskräckelse.

"Skjut inte", skrek Fille, för nu kände han Karlssons pekfinger i ryggen och trodde att det var en pistol.

"Fram med plånboken och klockan då", skrek Karlsson, "annars så smäller det."

Fille och Rulle trevade nervöst i kavajfickorna, och minsann kom inte både plånboken och klockan farande rakt i knäet på farbror Julius.

"Där har du, tjockis", skrek Fille, och sedan sprang både Fille och Rulle som två blixtar mot dörren, och där fanns ingen som kunde hejda dem.

Men fröken Bock rusade efter. Hon förföljde dem hela vägen genom hallen och genom tamburen och ända ut i farstun, och hon skrek efter dem, när de rasade nerför trapporna:

"Det här ska Frida få veta, du gode Moses, vad hon ska bli glad!"

Hon tog ett par arga språng, som om hon tänkte komma efter utför trapporna, och sedan skrek hon igen:

"Sätt inte eran fot på Frejgatan en gång till, för då kommer det att flyta blod. Hör ni vad jag säjer Öblo-o-o-od!"

8 Karlsson öppnar sagovärlden för farbror Julius.

Efter natten med Fille och Rulle var Karlsson till och med malligare än vanligt.

"Här var'e världens bästa Karlsson", det ropet väckte Lillebror varje morgon, och Karlsson kom inflygande. Varje morgon rev han först upp persikokärnan för att se hur mycket den hade växt, men sedan bar det regelbundet iväg bort till den gamla spegeln som hängde över Lillebrors byrå. Det var ingen stor spegel men Karlsson flög länge fram och tillbaka framför den för att se så mycket som möjligt av sig själv. Hela han fick inte rum i den.

Han gnolade och sjöng medan han flög, och man kunde höra att det var en liten hemgjord lovsång över sig själv som han sjöng.

"Världens bästa Karlsson Öhm-ti-ti-hm Övärd tiotusen kronor Öskrämmer tjyvar med bistolen Övilken usel spegel hä-ä-är Öman ser ju inte mycket Öav världens bästa Karlsson i den Ömen det man ser är vackert Öhm-ti-ti-hm Öoch lagom tjockt, ja, ja Öoch bra på alla sätt."

Lillebror höll med om det. Han tyckte Karlsson var bra på alla sätt. Och det konstiga var att till och med farbror Julius hade blivit riktigt förtjust i honom. Det var ju faktiskt Karlsson som hade räddat hans plånbok och hans klocka. Sådant glömde inte farbror Julius i första taget. Fröken Bock däremot var fortfarande lika lömsk på honom, men det struntade ju Karlsson i, bara han fick mat på bestämda tider, och det fick han.

"Får jag inte mat, så är jag inte me'", det hade han sagt ifrån ordentligt.

Fröken Bock önskade mer än något annat i världen att Karlsson inte skulle vara med, men vad hjälpte det när han hade Lillebror och farbror Julius på sin sida. Fröken Bock morrade varje gång han kom sättande och slog sig ner vid bordet just när de skulle äta, men det fanns inget hon kunde göra, och Karlsson satt där han satt.

Han hade börjat med det som något självklart efter natten med Fille och Rulle. En hjälte som han borde inte ens den argaste husbock kunna neka någonting, det var väl det han tyckte.

Karlsson hade nog blivit lite trött av all snarkforskning och allt smygande och krypande och skjutande den där natten, för det var inte förrän framåt middagstid dagen därpå som han kom inflygande i Lillebrors rum och ställde sig att vädra med näsan om det kunde märkas något lovande matos från köket.

Lillebror hade också sovit länge och i flera omgångar - med Bimbo bredvid sig i sängen - man blev verkligen sömnig av att tampas med tjuvar om nätterna, och han hade nyss vaknat när Karlsson kom. Det som hade väckt honom var ett ovanligt och hemskt läte ute från köket. Fröken Bock gick där och sjöng för full hals. Det hade Lillebror aldrig hört henne göra förut och han hoppades verkligen att hon skulle sluta med det, för det lät inte bra. Av någon anledning var hon på ovanligt gott humör just i dag. Hon hade varit hemma hos Frida på Frej gatan ett slag på förmiddagen, kanske var det det som hade livat upp henne, för hon sjöng så att det dånade:

"Ack, Frida, det vore nog det bästa för dig Ö" sjöng hon, men vad som vore det bästa för Frida fick man inte veta, för Karlsson rusade ut i köket och skrek:

"Stopp! Stopp! Folk kan ju tro att jag slår dej, när du gallhojtar så där."

Då teg fröken Bock och satte surmulet fram kalopsen, och farbror Julius kom och alla slog sig ner runt bordet och åt, och de satt där tillsammans och pratade om nattens ruskiga händelser och hade riktigt trevligt, tyckte Lillebror. Och Karlsson var nöjd med maten och berömde fröken Bock.

"Ibland lyckas du faktiskt göra kalops som är riktigt god i rent misshugg", sa han uppmuntrande.

Det svarade fröken Bock inte på. Hon bara svalde ett par gånger och knep ihop munnen.

De små chokladpuddingarna som hon hade gjort till efterrätt tyckte Karlsson också om. Han satte i sig en pudding, innan Lillebror hade hunnit med ens en sked av sin, och sedan sa han:

"Jo, det är nog gott med sån här pudding, men jag vet nånting som är dubbelt så gott!"

"Vad då för nåt", frågade Lillebror.

"Två såna här puddingar", sa Karlsson och högg sig en pudding till. Vilket betydde att fröken Bock blev utan, för hon hade bara gjort fyra. Karlsson märkte att hon såg missnöjd ut, och han höll upp ett varnande pekfinger.

"Kom ihåg att det finns somliga tjockisar här vid bordet som behöver banta. Närmare bestämt två stycken, jag nämner inga namn men det är inte jag och inte den där lilla spinkern heller", sa han och pekade på Lillebror.

Fröken Bock knep ihop munnen ännu hårdare och sa fortfarande ingenting. Lillebror tittade ängsligt på farbror Julius, men han hade visst inget hört. Han satt bara och gormade om hur slö polisen var här i stan. Han hade ringt till dem och anmält inbrottet, men det kunde han lika gärna ha låtit bli. De hade 315 andra stölder som måste klaras av först, sa de, och hur mycket hade förresten blivit stulet, ville de veta.

"Men då gjorde jag klart för dem", sa farbror Julius, "att tack vare en mycket modig och påhittig liten pojke, så fick dom tjuvarna gå hem och lägga sej utan nånting alls."

Han tittade gillande på Karlsson. Karlsson kråmade sig som en tupp, och han gav fröken Bock en triumferande knuff.

"Vad sa du nu då? Världens bästa Karlsson, skrämmer tjyvar med bistolen", sa han.

Farbror Julius hade minsann också blivit rädd för den där pistolen. Visserligen var han glad och tacksam att få tillbaka sin plånbok och sin klocka, men han tyckte ändå inte att småpojkar skulle gå omkring med skjutvapen, och när Fille och Rulle med sådan fart hade försvunnit utför trapporna, fick Lillebror hålla på och förklara en god stund, innan farbror Julius ville tro att det bara var en leksakspistol som Karlsson hade skrämt dem med.

Efter middagen gick farbror Julius in i vardagsrummet för att få sig en cigarr. Fröken Bock diskade, och tydligen kunde inte ens Karlsson i längden förstöra hennes goda humör, för hon klämde i på nytt med det där: "Ack, Frida, det vore nog det bästa för dig Ö" Men så upptäckte hon plötsligt att hon inte hade några handdukar att torka med, och då blev hon arg igen.

"Kan någon begripa vart alla handdukar har tagit vägen", sa hon och såg sig anklagande omkring i köket.

"Ja, det kan någon, nämligen världens bästa handdukshittare", sa Karlsson. "Hur skulle det vara om du frågade honom jämt, när det är nånting som du inte vet, lilla dumming där!"

Karlsson stack iväg in i Lillebrors rum och kom tillbaka med så mycket handdukar i famnen att man inte säg något av själva Karlsson. Ena ovanligt smutsiga och dammiga handdukar var det, och fröken Bock blev ännu argare.

"Hur har handdukarna blivit så här", skrek hon.

"Dom har varit utlånade till sagovärlden", sa Karlsson. "Och, sidu, där dammar dom aldrig under sängarna, sidu!"

Och så gick dagarna. Det kom kort från mamma och pappa. De hade det härligt på sin kryssning, och de hoppades att Lillebror också hade trevligt och att farbror Julius mådde bra och trivdes med bara Lillebror och fröken Bock i huset.

Karlsson på taket stod det inget om, och det retade Karlsson obeskrivligt.

"Jag skulle skicka dom ett kort, bara jag hade fem öre till ett frimärke", sa han. "Och då skulle jag skriva: Det är rätt, strunta i om Karlsson mår bra och trivs med Husbocken, bry er inte om det ni, fast det är han som sköter allting och skrämmer alla tjyvar med bistolen och hittar alla handdukar som har kommit bort och håller efter Husbocken åt er och allting."

Lillebror var glad att Karlsson inte hade fem öre till ett frimärke, för han tyckte inte det skulle vara bra om mamma och pappa fick ett sådant kort. Lillebror hade tömt sin spargris och gett Karlsson allt som fanns i den, men det hade Karlsson redan gjort slut på, och nu var han arg.

"Det är ju inte klokt", sa han. "Här går man och är värd tiotusen kronor och har inte så mycket som en femöring till ett frimärke. Du tror inte att farbror Julius skulle vilja köpa mina stortår, va?"

Det trodde inte Lillebror.

"Jamen nu när han är så hemskt förtjust i mej", försökte Karlsson. Lillebror trodde ändå inte det, och då flög Karlsson förnärmad upp till sig och kom inte tillbaka förrän Lillebror, nästa gång det var dags att äta, ryckte i ringledningen och signalerade Kom hit!

Mamma och pappa var nog oroliga att farbror Julius vantrivdes med fröken Bock i huset, eftersom de skrev så där, tänkte Lillebror, men där tog de fel. Farbror Julius trivdes minsann riktigt bra med fröken Bock, såg det ut till. Och allt eftersom dagarna gick, märkte Lillebror att de där båda hade mer och mer att prata med varann om. De satt ofta tillsammans inne i vardagsrummet, och man kunde höra farbror Julius gå på om sagovärlden och allt möjligt, och fröken Bock svarade så snällt och beskedligt så man kunde knappt tro att det var hon.

Till sist blev Karlsson misstänksam. Det var när fröken Bock tog sig för att stänga skjutdörren mellan hallen och vardagsrummet. Det fanns en sådan nämligen, fast ingen i familjen Svantesson någonsin brukade dra igen den. Kanske därför att dörren hade en liten rigel på insidan och Lillebror hade en gång när han var liten riglat igen om sig, så att han inte kunde komma ut. Efter den betan tyckte mamma det räckte bra med bara ett draperi. Men när nu fröken Bock och farbror Julius drack kaffe tillsammans i vardagsrummet om kvällarna, så ville fröken Bock plötsligt ha dörren stängd, och det ville nog farbror Julius också, för när Karlsson ändå kom instövlande, sa farbror Julius att pojkarna fick gå någon annan stans och leka, nu ville han nämligen dricka sitt kaffe i lugn och ro.

"Det vill väl jag också", sa Karlsson förebrående. "Hit med kaffe, bjud på en cigarr och var som folk vetja!"

Men farbror Julius motade ut honom, och då skrattade fröken Bock så belåtet. Hon tyckte nog att hon äntligen hade fått ett övertag.

"Det här tål jag inte", sa Karlsson, "det måste jag visa dom."

Och nästa förmiddag, när farbror Julius var hos doktorn och fröken Bock i Hötorgshallen och köpte strömming, då kom Karlsson nerflygande till Lillebror med en stor borrsväng i näven. Lillebror hade sett den hänga på väggen uppe hos Karlsson, och nu undrade han vad Karlsson skulle ha den till. Men just då dunsade det till i brevlådan, och Lillebror sprang för att titta. Två kort låg på tamburmattan, ett från Bosse och ett från Bettan. Lillebror blev så glad, han läste sina kort länge och väl, och när han var färdig med det, då var Karlsson också färdig. Han hade borrat ett ordentligt kikhål i skjutdörren.

"Nämen, Karlsson", sa Lillebror ängsligt, "inte fick du borra hål Övarför gjorde du det?"

"För att jag ska kunna se vad dom har för sej, förstås", sa Karlsson.

"Å, fy skäms", sa Lillebror. "Mamma har sagt att man inte får kika i nyckelhål."

"Hon är så klok din mamma", sa Karlsson. "Hon har så rätt. Nyckelhål ska man ha nycklar i, det hörs på ordet. Men nu är det här händelsevis ett kikhål. Kan du som är så duktig höra vad man ska ha ett sånt till Öja, just det", sa han, innan Lillebror hann svara något.

Han drog ut en kluns gammalt tuggummi ur munnen och pluggade igen hålet för att det inte skulle synas.

"Hoj, hoj", sa han. "Det är länge sen vi hade en glad afton, men i kväll kanske det kan bli en igen."

Sedan flög Karlsson hem med sin borrsväng.

"Jag har lite affärer jag måste sköta", sa han. "Men jag kommer tillbaka när det börjar osa strömming."

"Vad då för affärer", frågade Lillebror.

"En liten kort, snabb affär, så jag åtminstone får pengar till frimärken", sa Karlsson. Och så flög han.

Men han kom mycket riktigt tillbaka, när det började osa strömming, och vid middagen var han på ett strålande humör. Han tog upp en femöring ur fickan och stack den i näven på fröken Bock.

"Här får du som en liten uppmuntran", sa han. "Köp dej något krimskrams att ha kring halsen eller så!"

Fröken Bock slängde femöringen ifrån sig.

"Jag ska krimskramsa dej så stor du är", sa hon. Men just då kom farbror Julius, och fröken Bock ville nog inte krimskramsa Karlsson så att han såg det.

"Nä, för hon har blivit så ljuv och konstig, så fort Sago-Julle finns i närheten", sa Karlsson efteråt till Lillebror. Då hade fröken Bock och farbror Julius redan dragit sig in i vardagsrummet för att som vanligt dricka kaffe på tu man hand.

"Nu ska vi se hur pass hemska dom egentligen kan vara", sa Karlsson. "Jag ska göra ett sista försök i all vänlighet, men sen börjar jag tirritera utan nåd och förskoning."

Till Lillebrors häpnad drog han upp en cigarr ur bröstfickan. Den tände han, och så knackade han på skjutdörren. Det var ingen som ropade Varsågod, men Karlsson klev ändå in, friskt blossande på cigarren.

"Ursäkta, det här är visst rökrummet", sa han. "Då kanske man kan få röka sin cigarr här då!"

Men nu blev farbror Julius verkligen rasande på Karlsson. Han slet ifrån honom cigarren och bröt den mitt itu och sa att om han en enda gång till fick se Karlsson röka, så skulle han få sig en hurring så att han aldrig glömde det och inte skulle han någonsin mer få leka med Lillebror heller, det skulle farbror Julius se till, sa han.

Karlssons underläpp började darra, hans ögon fylldes av tårar och han måttade en liten arg spark åt farbror Julius.

"Och dej har man gått och varit snäll emot i flera dar, dumma dej", sa han med ett bläng som visade vad han tänkte om farbror Julius.

Men farbror Julius föste ut honom, skjutdörren stängdes igen och till på köpet kunde man höra att farbror Julius sköt för rigeln. Det hade trots allt ingen gjort förut.

"Du ser själv", sa Karlsson till Lillebror, "här måste bli tirritering, det hjälps inte."

Sedan dunkade han näven i dörren och skrek:

"Förstört en dyr cigarr för mej har du också, dumma dej!"

Men sedan stack han handen i byxfickan och skramlade med någonting. Det lät som pengar, ja, det lät minsann som femöringar en hel massa.

"Tur att man är rik", sa han, och Lillebror blev orolig.

"Var har du fått så mycket pengar ifrån?"

Karlsson blinkade hemlighetsfullt med ena ögat.

"Det får du nog veta i morron", sa han.

Lillebror blev ännu oroligare, tänk om Karlsson hade varit ute och knyckt pengar någonstans! Då var han ju inte bättre än Fille och Rulle, ja, tänk om det inte bara var äpple-addition som Karlsson förstod sig på. Lillebror undrade verkligen. Men han hade inte tid att grubbla på det mera, för just nu pillade Karlsson tyst och försiktigt bort tuggummiklunsen ur kikhålet.

"Så där ja", sa han och satte ögat intill. Men sedan ryggade han plötsligt baklänges som om han hade sett något förfärligt.

"Det var det oförskämdaste", sa han.

"Vad gör dom", undrade Lillebror nyfiket.

"Det skulle jag också vilja veta", sa Karlsson. "Men dom har flyttat på sej, dom rackarna!"

Farbror Julius och fröken Bock brukade alltid sitta i en liten soffa som man utmärkt bra kunde se genom kikhålet, och där hade de suttit nyss, när Karlsson var inne hos dem med cigarren. Men nu satt de där inte längre. Det kunde Lillebror själv övertyga sig om genom en blick i kikhålet. De måste ha flyttat sig till soffan framme vid fönstret, och det var förskräckligt lömskt och bak-slugt gjort, sa Karlsson. Människor med någon hut i sig sitter alltid så att man kan se dem både genom nyckelhål och kikhål, försäkrade han.

Stackars Karlsson, han damp ner på en stol i hallen och stirrade tröstlöst framför sig. För en gångs skull hade han visst tappat sugen. Hela hans fina idé med kikhålet till ingen världens nytta, det var hårt!

"Kom", sa han till sist. "Vi går in och letar hos dej, kanske du har nåra bra tirriteringsgrejor och grunkor bland allt ditt jox."

Länge rafsade Karlsson omkring i Lillebrors lådor och skåp utan att hitta något som gick att tirritera med, men plötsligt visslade han till och drog fram ett långt glasrör, det brukade Lillebror ha att blåsa ärter med.

"Här är en typisk grej", sa Karlsson belåtet. "Kunde jag nu bara hitta en grunka också!"

Och han hittade en grunka, en utmärkt en. Det var en gummiblåsa, en sådan där som blir till en stor ballong, när man blåser upp den.

"Hoj, hoj", sa Karlsson, och hans små knubbiga händer darrade av iver, när han snörde fast gummiblåsan över glasrörets mynning. Sedan satte han munnen till rörets andra ände och blåste upp ballongen, och han skrockade förtjust, när han såg det fula ansikte som var tryckt i svart på den gula ballongen och som svällde upp allt mer och mer, när Karlsson blåste.

"Det ska nog föreställa gubben i månen", trodde Lillebror.

"Det får föreställa vad det vill", sa Karlsson och lät luften gå ur ballongen igen. "Huvudsaken är att det går att tirritera med den."

Och det gick fint. Det gick verkligen fint, fastän Lillebror fnittrade så att han höll på att förstöra alltihop.

"Hoj, hoj", sa Karlsson och förde försiktigt in glasröret med den lilla sladdriga gummiblåsan genom kikhålet. Sedan blåste han i röret med all kraft, och Lillebror stod bredvid och fnissade, å, vad han önskade att han just nu finge sitta i soffan därinne med fröken Bock och farbror Julius och plötsligt se en stor mångubbe svälla ut i all sin prakt, inte på himlen där en mångubbe borde sitta utan någonstans i dunklet borta vid dörren. Det blev ju aldrig mörkt så här års men nog var det tillräckligt skumt i vardagsrummet för att en sådan där vilsekommen måne skulle se mystisk och otäck ut, det förstod Lillebror.

"Jag måste göra spökmorr", sa Karlsson. "Blås ett tag du, så att inte luften går ur!"

Och Lillebror satte munnen till glasröret och blåste lydigt, medan Karlsson hävde upp sitt rysligaste spökmorr. Det var väl det som fick de två därinne att hoppa till och äntligen bli varse mångubben, för nu kom skriket som Karlsson hade väntat på!

"Skrik ni", sa Karlsson förtjust, men sedan viskade han: "Nu får vi sätta fart!"

Han lät luften gå ur ballongen. Det hördes ett litet snorkljud, när den sjönk ihop där inne och blev till en sladdrig gummiblåsa igen som Karlsson hastigt drog ut genom hålet, lika hastigt smockade han igen kikhålet med en ny kluns tuggummi, själv försvann han snabbt som en igelkott in under hallbordet till det vanliga gömstället och Lillebror följde efter så fort han bara kunde.

I nästa sekund hörde de rigeln dras ifrån, skjutdörren öppnades och fröken Bock stack ut huvudet.

"Det måste väl vara barna i alla fall", sa hon.

Men bakom henne stöd farbror Julius, och han protesterade häftigt.

"Hur många gånger ska jag behöva säja dej att hela sagovärlden är full med mystikusar, och det är bara mystikusar som kan komma svävande genom stängda dörrar, förstår du inte det?"

Då blev fröken Bock spak och sa att visst förstod hon det, när hon närmare tänkte efter. Men tydligen ville hon inte låta några mystikusar från sagovärlden förstöra hennes kaffedrickningsstund med farbror Julius, för hon lyckades snart lirka honom med sig in i soffan igen. Och kvar i hallen satt Karlsson och Lillebror med bara en stängd skjutdörr att titta på, roligare kunde man ju ha tänkte Lillebror. Och det tänkte nog Karlsson också. Ja, det tänkte Karlsson också!

Mitt i alltsammans ringde det på telefon. Lillebror svarade. Det var en tantröst som bad att få tala med fröken Bock. Lillebror förstod att det var Frida på Frejgatan, och han blev skamligt nog glad. Nu hade han rättighet att störa fröken Bock så mycket han ville, och fastän han var en så snäll liten pojke, hade han inget emot det.

"Det är telefon till fröken Bock", skrek han och dunkade på skjutdörren.

Men det hade han inget för.

"Säj att jag är upptagen", skrek fröken Bock tillbaka. Varken mystikusar eller fridor kunde dra henne från kaffedrickningen med farbror Julius. Lillebror gick till telefon och talade om det där för Frida, men då ville Frida nödvändigt veta, varför hennes syster var så upptagen och när hon kunde ringa igen och allt möjligt. Till sist sa Lillebror:

"Det är bäst att fråga henne själv om det i morron!"

Sedan la han på luren och såg sig om efter Karlsson. Men Karlsson var försvunnen. Lillebror letade och hittade honom i köket. Närmare bestämt i det öppna fönstret. På fönsterbrädet stod, grensle över mammas bästa långborste, färdigt till flykt något som måste vara Karlsson, fast det såg ut som en liten häxa eller trollkäring, alldeles svart i synen, med huckle på huvudet och med en blommig häxmantel över axlarna - det var mormors gamla kamkofta som hon hade glömt kvar i städgarderoben, när hon var hos dem sist.

"Nä, Karlsson", sa Lillebror ängsligt, "du får inte flyga så att farbror Julius ser dej igen!"

"Det här är inte Karlsson", sa Karlsson med dov röst. "Det här är en skragga, vild och fasansfull!"

"Skragga", sa Lillebror, "vad är det, är det en häxa?"

"Ja, fast värre", sa Karlsson. "Skraggor är mycket mera folkilskna, blir de retade går de utan betänkande till anfall!"

"Jamen Ö", sa Lillebror.

"Dom farligaste som finns i hela sagovärlden", försäkrade Karlsson. "Och nu vet jag nåra som ska få si på skraggan så att håret reser sej."

Och ut i junikvällens blåa, trolska skymning flög skraggan. Lillebror stod där och visste inte vad han skulle göra, men så kom han på det. Han sprang in i Bosses rum. Därifrån skulle han kunna se skraggan komma flygande lika bra som farbror Julius och fröken Bock i vardagsrummet.

Luften kändes lite instängd och Lillebror öppnade fönstret. Han kikade ut och såg att vardagsrumsfönstret också stod öppet - ut mot sommarnatten och sagovärlden! Där inne satt nu farbror Julius och fröken Bock och visste inte ens att det fanns skraggor, stackars människor, tänkte Lillebror. De var honom så nära, han kunde höra deras prat som ett mummel, vad synd att han inte kunde se dem också!

Men skraggan såg han. Tänk om han inte hade vetat att det bara var Karlsson och ingen riktig skragga, då skulle blodet ha stelnat i honom, det var han säker på, jo, för det var verkligen kusligt att se skraggor komma farande så där. Man började nästan tro på sagovärlden själv, tänkte Lillebror.

Skraggan strök ett par gånger förbi vardagsrumsfönstret och kikade in. Det hon såg gjorde henne visst förvånad och rentav missnöjd, för hon skakade på huvudet flera gånger. Ännu hade hon inte upptäckt Lillebror i fönstret bredvid, och han vågade inte ropa. Men han vinkade ivrigt, och då fick skraggan syn på honom. Hon vinkade tillbaka, och hennes svarta ansikte lystes upp av ett brett grin.

Farbror Julius och fröken Bock måtte inte ha sett henne, eftersom deras mummel och prat fortsatte så lugnt tänkte Lillebror. Men så kom det Ögenom sommarkvällens tystnad och frid skar plötsligt ett skrik. Hon skrek, skraggan, oj, hon skrek som en Öja, som en skragga antagligen, för det liknade inget annat skrik som Lillebror hade hört i sitt liv, och det lät som om det kom direkt ur sagovärlden.

Sedan hördes inget mummel mer från vardagsrummet, det hade blivit alldeles tyst.

Men skraggan kom hastigt inflygande till Lillebror, och i ett nysande rev hon av sig hucklet och kamkoftan och torkade sitt sotiga ansikte på Bosses gardiner, och sedan fanns där ingen skragga mer utan bara Karlsson som raskt hivade in kläder och långborste och hela skraggeriet under Bosses säng.

"Vet nån vad", sa Karlsson och kom med ett par arga skutt fram till Lillebror. "Det skulle vara förbjudet i lagen att gamla människor fick bära sej åt på det viset."

"Hur då? Vad gjorde dom", frågade Lillebror.

Karlsson skakade förargad på huvudet.

"Han höll henne i handen! Han satt där och höll henne i handen! Henne, Husbocken, vad ger du mej för det!"

Karlsson stirrade på Lillebror som om han trodde att Lillebror nu skulle falla avsvimmad till golvet i rena häpenheten, och när inget sådant hände, röt Karlsson:

"Hör du inte vad jag säjer! Dom satt där och höll varann i hand, hur fåniga kan folk bli egentligen?"

9 Karlsson blir världens rikaste knös.

Dagen som kom skulle Lillebror aldrig glömma. Han vaknade tidigt och alldeles av sig själv, det var inga rop från världens bästa Karlsson som väckte honom. Konstigt, tänkte Lillebror, sedan tassade han kvickt ut i tamburen efter tidningen. Nu ville han läsa serierna i lugn och ro, innan farbror Julius kom och skulle ha tidningen.

Men det blev inga serier lästa den här dagen. Stackars Lillebror, han kom aldrig längre än till första sidan i tidningen. För där lyste emot honom en jätterubrik som fick honom att kallsvettas.

MYSTERIET LÖST - DET VAR INGEN SPION

så stod det.

Därunder såg man en bild av Västerbron och flygande över den - ja, det gick inte att ta fel - flygande över bron kom Karlsson. Det fanns en närbild också, en där han stod och med ett flin förevisade sin hopfällbara propeller och sin startknapp, den som han hade på magen.

Lillebror läste, och han grät när han gjorde det.

Vi hade ett märkligt besök på redaktionen i går. En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa är - enligt hans egen beskrivning - kom och begärde att få ut tiotusenkronorsbelöningen. Han själv och ingen annan var det flygande mysteriet i Vasastan, försäkrade han, men någon spion var han inte sa han, och vi tror honom. "Jag spionerar bara på såna som Husbocken och Sago-Julle" sa han. Det lät ju mycket barnsligt och oskyldigt, och såvitt vi kan förstå är den här "spionen" bara en ovanligt tjock liten skolpojke - bäst i klassen påstår han själv - men denne gosse har något som vartenda barn måste avundas honom, nämligen en liten motor som han kan flyga med, ja, ni ser själva på bilden. Motorn är gjord av världens bästa uppfinnare, påstod gossen men vägrade att berätta något mer om det. Vi påpekade att den uppfinnaren skulle bli mångmiljonär, om han satte igång masstillverkning av motorn, men då sa gossen: "Tack så mycket, vi ska inte ha luften full med flygande ungar, det räcker med mej och Lillebror!"

Här log Lillebror lite - tänk i alla fall, Karlsson ville flyga bara med honom och ingen annan! - men sedan snörvlade han till och fortsatte att läsa.

Alldeles normal verkade gossen inte, det måste erkännas. Han pratade förvirrat och svarade så konstigt på våra frågor, ville inte ens tala om sina föräldrars namn. "Morsan är mumie och farsan är Jon Plunt", sa han till sist, mer gick inte att få ur honom. Plunt låter engelskt, kanske är gossens far engelsman, i varje fall tycks han vara en berömd flygare, om vi nu rätt förstod gossens pladder. Och flygintresset har tydligen gått i arv till sonen. Gossen begärde att genast få ut belöningen. "Det är jag som ska ha den och inte Fille och Rulle eller nån annan busetjyv" sa han. Och han ville ha alltsammans i femöringar, "för det är bara såna som är riktiga pengar" påstod han. Han lämnade oss med fickorna proppfulla av femöringar. Resten ska han komma och hämta med en skottkärra så fort han hinner. "Och slarva inte bort mina pengar, för då kommer Skraggan och tar er", sa han. En underhållande bekantskap var han förvisso, även om man inte förstod allt vad han sa. "Kom ihåg att ni bara har betalt för ena stortån ungefär", så föll hans avskedsord, och sedan flög han ut genom fönstret och försvann bort mot Vasastan. Gossen heter märkligt nog inte Plunt som sin far - hur det kommer sig vägrade han också att tala om - och han ville på inga villkor ha sitt eget namn i tidningen, "för det vill nog inte Lillebror", sa han, han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del. Vad gossen heter kan vi alltså inte avslöja, fast så mycket kan vi ju säga att det börjar på "Karl" och slutar på "son". Men om en person nu inte vill ha sitt namn i tidningen, så har han, anser vi, rätt att slippa det. Det är därför vi här har kallat gossen för "gossen" och inte för "Karlsson" som han egentligen heter.

"Han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del", mumlade Lillebror och snörvlade till igen. Men sedan gick han till ringledningen och drog argt i klocksträngen, signalen som betydde Kom hit!

Och Karlsson kom. Han surrade in genom fönstret, yr och glad som en humla.

"Står det nåt särskilt i tidningen i dag", sa han skälmskt och rev upp persikokärnan. "Läs för mej om det nu är så att det verkligen står nåt intressant!"

"Du har ingen hut i dej", sa Lillebror. "Förstår du inte att nu har du förstört allting. Vi kommer aldrig mer att få vara i fred, du och jag."

"Vem tror du vill vara i fred då", sa Karlsson och torkade av sina jordiga nävar på Lillebrors pyjamas. "Det ska vara hejsan och hoppsan och bompa, annars är jag inte me', så mycket du vet det. Nå, läs för mej nu!"

Och medan Karlsson flög fram och tillbaka framför spegeln och beundrade sig själv, läste Lillebror för honom. Han hoppade över sådant där som "ovanligt tjock" och annat som kunde göra Karlsson ledsen, men det övriga läste han från början till slut, och Karlsson pöste av förtjusning.

"Underhållande bekantskap, det är jag det - ja, det står bara sanna ord i den här tidningen."

"Han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del", läste Lillebror, och så tittade han skyggt på Karlsson. "Är det sanna ord det också?"

Karlsson stannade sin flygning för att tänka efter.

"Ja, konstigt nog", medgav han lite motvilligt. "Ja, tänk att någon kan bry sej om en liten dum pojke som du! Det är av min godhet förstås, för jag är världens godaste och snällaste Öläs mera nu!"

Men Lillebror kunde inte läsa mer förrän han hade svalt ner klumpen som satt i halsen på honom - tänk, det var sant i alla fall att Karlsson tyckte om honom, då fick det väl gå som det ville med allt annat!

"Och det var väl bra att jag sa till det där om namnet, att dom inte fick sätta ut det i tidningen", sa Karlsson. "Det var bara för din skull, för du vill ju hålla mej så hemlig, så hemlig."

Sedan grabbade han åt sig tidningen och tittade länge och kärleksfullt på de båda fotografierna.

"Det är inte klokt vad jag är vacker", sa han. "Och vad jag är lagom tjock, det är bara inte klokt, titta här!"

Han höll tidningen under näsan på Lillebror. Men sedan drog han den till sig igen och kysste häftigt sin bild, den där han förevisade startknappen.

"Hoj, jag har lust att ropa hurra, när jag ser mej", sa han. Men Lillebror ryckte ifrån honom tidningen.

"Fröken Bock och farbror Julius får i alla fall inte se det här", sa han. "Aldrig i livet får dom se det!"

Han tog tidningen och stoppade den så långt in i sin skrivbordslåda som han bara kunde. Minuten efteråt stack farbror Julius in näsan och frågade:

"Har du tidningen, Lillebror?"

Lillebror skakade på huvudet.

"Nej, det har jag inte!"

Han hade den ju inte, när den låg i skrivbordslådan, förklarade han för Karlsson efteråt.

Förresten brydde sig farbror Julius inte särskilt mycket om tidningen, tycktes det. Han hade visst annat att tänka pä, något trevligt såg det ut till, för han verkade ovanligt glad. Och dessutom skulle han gå till doktorn nu. För sista gången. Om ett par timmar skulle farbror Julius fara hem till Västergötland igen.

Fröken Bock hjälpte honom på med rocken, och Lillebror och Karlsson kunde höra, hur hon förmanade honom. Han skulle ha ordentligt knäppt i halsen och han skulle akta sig för bilarna på gatan och han skulle inte röka så tidigt på morgonen.

"Vad tar det åt Husbocken", sa Karlsson. "Tror hon att hon är gift med honom?"

Sannerligen - detta var en dag full av överraskningar! Farbror Julius hade inte väl försvunnit, förrän fröken Bock rusade till telefon och de hörde henne ringa upp någon. Och eftersom hon talade så högt, hörde de också allt vad hon sa, både Karlsson och Lillebror.

"Hallå, är det du, Frida", sa hon hurtigt. "Hur mår du, har du näsan kvar? ÖSäjer du det, ja, men ser du, min näsa behöver du inte bry dej om längre, för den tänker jag ta med mej till Västergötland, jag flyttar dit nu nämligen Önä, inte alls som hushållerska, jag ska gifta mej, ful som jag är, vad säjer du om det? Öjo, det kan du visst få veta, med herr Julius Jansson, han och ingen annan Öja, minsann, det är så gott som fru Jansson du står här och pratar med, Frida lilla Önu blev du rörd tror jag, jag hör att du gråter Önä, nä, Frida, tjut inte, du kan väl ragga opp nån ny inbrottstjyv vetja Önu har jag inte tid längre, min fästman kommer när som helst Ödu får höra mer sen, Frida lilla."

Karlsson stirrade på Lillebror med uppspärrade ögon.

"Finns det ingen besk och bra medicin för såna som inte är kloka", undrade han. "För om det finns det, så måste vi tratta i farbror Julius en stor, stor dosis nu genast!"

Men Lillebror visste inte om någon sådan medicin. Karlsson suckade medlidsamt, och när farbror Julius kom hem från doktorn, gick han tyst fram och stack en femöring i näven på honom.

"Varför får jag den här", frågade farbror Julius.

"Köp dej nånting roligt", sa Karlsson tungt, "för det behöver du."

Farbror Julius tackade, men han var så lycklig och glad, sa han, så han behövde inga femöringar för att ha roligt.

"Fast ni pojkar blir förstås lessna, när ni får höra att jag tänker ta tant Hildur ifrån er."

"Tant Hildur", sa Karlsson, "vem farao är det?"

Och när Lillebror förklarade det för honom, så skrattade han länge.

Men farbror Julius fortsatte att prata om hur lycklig han var. Han skulle aldrig glömma de här dagarna, sa han. Först detta att sagovärlden hade öppnat sig så underbart för honom! Visserligen blev man rädd ibland, när det kom häxor flygande utanför fönstret, det ville han inte förneka men Ö

"Inte häxor", sa Karlsson, "skraggor, vilda och fasansfulla alldeles hemskt!"

Men man kände i alla fall att man levde i samma värld som sina förfäder, fortsatte farbror Julius, och där trivdes han, sa han. Fast det allra bästa som de här dagarna hade gett honom, det var att han hade fått en egen sagoprinsessa, en som hette Hildur, och nu skulle det bli bröllop av!

"En sagoprinsessa, en som heter Hildur", sa Karlsson med tindrande ögon. Han skrattade länge, sedan tittade han på farbror Julius och skakade på huvudet och sedan skrattade han igen.

Fröken Bock stövlade runt i köket och var gladare än Lillebror någonsin hade sett henne.

"Jag tycker om häxor jag också", sa hon, "för om inte den där otäckan hade kommit flygande utanför fönstret och skrämt oss i går kväll, så hade du Julius aldrig kastat dej om halsen på mej, och då hade det här aldrig hänt."

Karlsson hoppade till.

"Jo, det är just fint", började han argt, men sedan ryckte han på axlarna.

"Nåja, det är en världslig sak", sa han. "Fast jag tror inte vi ska ha fler skraggor här i Vasastan."

Men fröken Bock gick där och blev gladare och gladare ju mer hon tänkte på bröllopet.

"Du, Lillebror, får bli brudnäbb", sa hon och klappade Lillebror på kinden. "Jag ska sy en svart sammetskostym åt dej, tänk, vad du ska bli söt!"

Lillebror ryste Ösvart sammetskostym, då skulle Krister och Gunilla skratta ihjäl sig!

Men Karlsson skrattade inte, han var arg.

"Jag är inte me', om inte jag också får bli brudnäbb", sa han. "Och jag vill ha en svart sammetskostym och bli söt jag också, annars är jag bara inte me'!"

Då var det fröken Bocks tur att skratta.

"Jo, det skulle nog bli ett roligt bröllop, om vi släppte in dej i kyrkan."

"Det tror jag också", sa Karlsson ivrigt. "Jag kunde stå där bakom dej i min svarta sammetskostym och vifta med örona hela tiden och ge salut då och då, för det ska vara salut på bröllop ju!"

Farbror Julius som var så lycklig och ville att alla skulle vara glada, han sa att visst kunde väl Karlsson få vara med. Men då sa fröken Bock, att om hon måste ha Karlsson till brudnäbb, så lät hon hellre bli att gifta sig.

Det blev kväll den här dagen också. Lillebror satt uppe på Karlssons farstutrappa och såg skymningen komma och ljusen tändas runt omkring i hela Vasastan och i hela Stockholm så långt han kunde se.

Ja, nu var det kväll, och här satt han med Karlsson bredvid sig, det var i alla fall skönt. Någonstans nere i Västergötland ångade ett tåg just nu in på en liten station och farbror Julius klev av. Någonstans ute på Östersjön stävade en vit båt hem mot Stockholm med mamma och pappa ombord. Fröken Bock var på Frej gatan och muntrade upp Frida. Bimbo hade krupit i sin korg för natten. Men här uppe på taket satt Lillebror med sin bästa vän bredvid sig och de åt bullar tillsammans ur en stor påse, fröken Bocks goda, nybakade bullar, det var skönt. Ändå såg Lillebror orolig ut. Det fanns inget lugn för den som skulle vara bästa vän med Karlsson.

"Jag har försökt klara dej så gott jag har kunnat", sa Lillebror. "Jag har vakat över dej, det har jag faktiskt. Men nu vet jag inte hur det ska gå."

Karlsson tog sig en ny bulle ur påsen och slök den hel.

"Vad dum du är! Nu kan dom ju inte lämna in mej på tidningen och få en massa femöringar, det har jag satt stopp för, och då tappar dom sugen, förstår du väl, Fille och Rulle och hela bunten!"

Lillebror tog sig också en bulle till och bet eftertänksamt i den.

"Nä, det är du som är dum", sa han. "Hela Vasastan kommer att krylla av folk i alla fall, en massa dummingar som vill se dej flyga och försöker stjäla din motor och allt möjligt."

Karlsson myste.

"Tror du verkligen det? Tänk om du har rätt, da kanske vi kan få oss en glad afton ibland i alla fall."

"Glad afton", sa Lillebror harmset, "vi får aldrig mer en lugn stund, har jag ju sagt, varken du eller jag."

Karlsson myste ännu belåtnare.

"Tror du verkligen det, ja, vi får hoppas att du har rätt."

Lillebror blev riktigt arg.

"Ja men hur ska du klara dej", sa han häftigt. "Hur ska du klara dej, om här kommer hela svärmar med folk?"

Då la Karlsson huvudet på sned och tittade under lugg på Lillebror.

"Det finns tre sätt, det vet du. Tirritera och filura och figurera. Och jag tänker använda dom sätten, alla tre."

Han såg så illmarig ut att Lillebror måste skratta, fast han inte ville. Han fnissade till, bara ett litet tyst fniss först, men sedan bubblade det upp en hel massa fniss i honom, och ju mer han fnittrade, dess mer förtjust blev Karlsson.

"Hoj, hoj", sa han och gav Lillebror en knuff så att han nästan ramlade utför trappan. Och då fnittrade Lillebror ännu mer och tänkte att kanske var det först nu som det roliga verkligen skulle börja.

Men Karlsson satt på trappan och tittade kärleksfullt på ett par små svarta stortår som stack ut ur hålen på hans trasiga strumpor.

"Nej, jag säljer inte dom här", sa han. "Tjata inte mer om det, Lillebror! Nej, för dom här stortårna sitter på världens rikaste knös, och dom är inte till salu längre."

Han stack handen i fickan och skramlade belåtet med sina många femöringar.

"Hoj, hoj, en rik och vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, det är jag det. Världens bästa Karlsson på alla sätt, förstår du det, Lillebror?"

"Ja", sa Lillebror.

Men det fanns mer i Karlssons fickor än bara femöringar, där låg en liten pistol också, och innan Lillebror hann hejda Karlsson, small där ett skott som ekade över hela Vasastan.

Jo, nu börjas det, tänkte Lillebror, för han såg fönster öppnas i husen runt omkring och hörde upprörda röster.

Men Karlsson sjöng och med två svarta små stortår vickade han takten:

Smälla ska det göra och roligt vill jag ha,v

vuti bosse bisse basse bisse bom fallerav,

voch filura ska jag göra vareviga da'v

uti bosse bisse basse bisse bom.

Det ska va hejsan och hoppsan och bompa,

valla ska va snälla mot mej tycker ja'v

uti hoj hoj hoj

uti voj voj voj

uti bosse bisse basse bisse bom.

References

Keywords

Astrid Lindgren, Karlsson på taket, Kognak, Konjak, Logic, Swedish, Utopia